Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
lik tungsinta sagan,
som höstvåg täljer för strand.
Två hjärtan sig ena —
så tröttnar det starka först.
Det svaga allena
blir lämnat i brännande törst.
Om Eros hörs klaga
att allting på jorden förgår,
vi välja det svaga
till sin vagga, sitt bo och sin bår?
Mig lidelsen skakar,
som stormen örnarnas bo.
Dock — man nämner ju narrar
dem som skälva av känslans ve. . .
Mitt näste det brakar
för greppet av stormvindens klo. —
Och hemlös jag darrar
i en värld av köld och av spe.
Och han sände sin »Sång till lärkan», diktad i
självför-gätande hänryckning, medan det svårmod, som bodde på
bottnen av hans väsen, blev som en dunkel bakgrund till
den trånad efter sällhet, som skälver i varje själ:
Hell dig, ande blida
— fågel ej du är! —
som från rymder vida
ljuvligt budskap bär
i sång, som hänryckt, jublande, igenom etern skär.
Högre, högre stiger
du mot blå kristall,
sälla rymden viger
till en tempelhall,
där stigande du sjunger — stiger i toners svall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
