Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 HJALMAR SÖDERBERG •
Ytan är i detta stycke ett skenliv — dött och
tomt. Det är på djupet det lever.
Men där lever det. Ett rikt och sällsamt liv.
Att här inlåta mig på de symboliska detaljerna
i Bygmester Solness kan icke falla mig in, icke
för att jag anser det absurt — långt ifrån — utan
emedan andra redan ha gjort det tillräckligt och
mera än tillräckligt. Jag vill endast framhålla en
huvudsynpunkt för förståendet av detta dramas
psykiska igenesis.
Ibsen har alltid varit en de stora affekternas man.
Men stor är hos Ibsen nu och alltid endast den,
som vill det han icke kan, som går över sin
förmåga. Den som har réusserat och blickar tillbaka
pa sitt liv med lugn tillfredsställelse, intresserar
honom icke. Hans väsen är sammansatt av tvivel,
av ironi, av fruktan och trots. Men när tron är
död, varpå skall man då tvivla? På vem och på
vad? Och när den fantasi har brunnit ned, som
en gång personifierade världsalltet och skapade den
Mäktiges bild — vem skall man då frukta, när man
är svag, och vem trotsa, när man är stark? Den
ande, som under ett långt liv levat på fältfot, har
svårt att finna sig ’till rätta på en flack och öde
hed, där ingen fiende längre är inom synhåll. Det
är ur denna synpunkt jag vill fatta Bygmester
Solness : det är ett verk, fyllt av tvivel, fruktan och
trots — mästaren vet icke längre själv mot vem
elier vad. Det är sagan om den gamle kämpen,
som sörjer sina döda fiender. Ur denna synpunkt
förklarar jag också det förhållandet, att Gud, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
