Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA | 117
alltid går rätt och aldrig blir efter; att lyssna till
"stämningen" i tiden och vara med i den.
För dem var Herman Bang en gång i världen
som skapad till att vara tidens nyaste ord och lösen.
För den, som nu skriver detta, var han det kanske
mera än för de allra flesta. Jag har framför mig
ett gulnat gammalt porträtt av Herman Bang, som
jag för väl femton år sedan klippte ut ur tidningen
Budkavlen (det var för resten åtskilliga år gammalt
redan då), och som jag i rätt många år hade på
min vägg; och det är som om en hel epok stiger
upp igen ur det glömda och blir levande för mig
på nytt, när jag ser på den bleka gossprofilen, så
sällsynt och fullkomligt vacker med de kloka och
sorgmodiga ögonen under den långa luggen, som
tre konungarikens skämttidningar levde högt på i
tio år. Å, jag har icke glömt hur jag älskade
varenda bok och varenda sida av hans hand (den
skriftsakkunnige ser nog spåren) ; hur hans
författarpersonlighet hypnotiserade mig, så att det var
tider, då jag icke hade några andra ögon att se
på världen och människorna med än hans; hur jag
smälte ihop det äkta med det mindre äkta och hur
jag drömde om William Høgs förödda och
intressanta ungdom, om Bernhard Hoffs svarta pälsverk
och tuschstreckade ögon, om Ellen Urnes
morfin-spleen, de rotlösa själarna i "Excentriska Noveller",
storstadsbruset och virrvarret i "Stuk" och om den
skräckstämning av sammanstörtande och flykt och
ruin som går igenom nästan allt vad han skrivit.
Hur kunde han få en sådan makt över sinnena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
