Inkommen i sjukrummet möttes jag av en syn, som gjorde mig både förvånad och i högsta grad orolig. Vid sidan av pappas bädd stodo två oxygentankar med dithörande slangar och andra tillbehör. Jag visste inte vad detta skulle vara för, men att det gällde något allvarligt, det anade jag med ens.
Så fort pappa fick se mig, sträckte han sina armar emot mig och sade något om att han hade väntat så på att jag skulle komma. Jag vände mig till sköterskan med förfrågan om hur det var med pappa. Att hans tillstånd hade försämrats betydligt under natten, det såg jag själv, men jag var inte nöjd med mindre än att också få höra sköterskans uttalande.
Hon försökte göra det bästa av situationen, men jag såg på henne att det var allvarligare än hon ville medgiva. Om en stund kom doktorn. Han verkställde en undersökning, varpå han kallade ut mig i korridoren, där jag fick mottaga meddelandet, som kom hjärtat att slå i hastigt tempo. Till hans egen stora överraskning hade pappa försämrats betydligt under natten och det såg nu allt annat än hoppingivande ut. Det är bäst att bereda sig på det värsta, sade den gode läkaren. Hans ord föllo som tunga hammarslag på mitt hjärta. Jag kunde inte tänka klart. Ville helst gråta, men dithän lät jag det ju inte gå, ty nu gällde det att bevara lugnet. Doktorn gav sköterskan några instruktioner varefter han avlägsnade sig, men lovade att komma igen om ett par timmar. Det blev också bestämt, innan han gick, att anskaffa en annan sköterska, ty den som nu skötte pappa hade vakat hela natten och var alldeles uttröttad.
Ungefär var tionde minut gav man pappa oxygen för att underlätta andhämtningen. Jag fick hjälpa till med detta emellanåt för att göra det lindrigare för sköterskan. Jag höll munstycket, som medels en slang var fästad vid oxygentanken, framför pappas mun och näsa och han andades då med en påtaglig större lätthet.
Det var nu särskilt svårt för honom att kunna tala, men han fällde ändå yttranden, som tydde på, att han var fullt medveten om vad som försigick omkring honom. Han hade svåra plågor. Besvärades särskilt av gasbildningar i magen. När det blev för svårt, önskade han att få dö. Vid ett par tillfällen sade han, stötvis och med mycken ansträngning: "Fritiof, nu håller jag inte ut längre, nu vill jag dö, det här blir outhärdligt." Jag lutade mig då över honom och sade: "Men pappa har nog mycket att leva för ännu, vill inte pappa komma hem till mamma och barnen?" Mycket lågt men ändå hörbart viskade han då: "Ja, ja, javisst vill jag det, men o, om det snart vore över så att jag fick resa -- o Gud hjälp mig! -- tack, tack, käre Gud! -- mamma mamma, om du vore här!"
Och minuterna skredo fram så ohyggligt sakta.
Det var outhärdligt för mig att se pappa lida. Om jag på något sätt kunnat överföra hans lidanden till min egen kropp, jag kände i denna stund som detta skulle ha varit en njutning, men sådana fromma önskningar kunde ju inte verkställas.
Vid elvatiden på förmiddagen sade han något, som tydde på, att han förstod att slutet var nära. Jag stod lutad över honom för att bättre kunna uppfatta vad han sade. Det var en viskning blott, men den var tydlig och klar: "Nu, Fritiof, vill jag ha något att fästa mina tankarvid, men vad? Vad?" Jag förstod vad hans trötta ande tränade efter, böjde mig djupare ned över honom och talade: "Pappa, se på Jesus, han är nog den bäste att vila tankarna vid nu." Det spreds ett förklarande skimmer över hans tärda anletsdrag och han viskade med lågmäld röst: "Ja, ja, det duger det, tack käre Jesus." vilade nu lugn och stilla en stund.
Klockan tolv kom doktorn tillbaka och hade då med sig en annan sköterska, även hon svensk. Den andra sköterskan gick hem till välbehövlig vila. Doktorn stannade endast i några minuter nu. Han sade att det fanns en liten, men mycket liten, möjlighet kvar att pappa skulle bli frisk och han skulle göra sitt yttersta i mänsklig förmåga att övervinna sjukdomen. Så gick han, men han sade att han skulle komma igen om en timme.
Klockan var nu närmare halv ett. Det var en solklar dag med frisk luft. De Klippiga bergen stodo tecknade mot det blå himlavalvet borta vid horisonten. Man skulle kunna säga att det var en idealisk dag, en dag som ingav inspiration och livsglädje. Jag satt vid bädden och höll pappas högra hand, under det jag, såg ut i naturen, bort mot bergen -- och bergstopparna pekade mot himlen, hem till Gud, till den trötta människoandens hemvist. Pappas händer voro ganska kalla och hade så varit i flera timmar. Sköterskan gav honom insprutningar, och det hade man hållit på med hela dagen, med någon timmas mellanrum mellan varje gång.
Att pappa skulle dö, var jag nu nästan viss om, men jag trodde nog
att det var längre kvar till uppbrottet. Hans kropp var i upplösning,
hjärtat arbetade svagt -- anden beredde sig för hemfärd. Jag böjde mig
över honom igen och frågade om han inte ville att jag skulle bedja
till Gud. Han såg på mig nu med blickar, som höllo på att vändas mot
det nya landet och nickade knappt märkbart under det han viskade: "Ja,
ja, Fritiof, bed, bed till Gud." Och jag bad, stapplande. Jag fick
uppbjuda all min kraft att inte förlora behärskningen. Under det jag
bad till Gud, såg jag stundtals på pappa och jag såg hans läppar röra
sig i bön. Jag, vet inte vad han bad, men en gång förut, då han var
vid dödens portar, då han kände den tillkommande världens famntag, då
bad han i en knappt hörbar viskning: "Jesu Kristi Guds Sons, blod
renar från alla synder." Jag vet att pappa älskade detta bibelspråk,
och jag vill gärna föreställa mig att han bad denna bön även nu: "Jesu
Kristi, Guds Sons, blod renar från alla synder." Härliga
frälsningsgrund!
