Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan upplocka dem, medan han försökte passa
ihop dem på en porslinskanna, som var minst
skadad. Han var så upptagen med detta, att
han ej märkte något, förrän han hörde ett
försmädligt skratt vid dörren.
"Ja, så har di suttet! Ska den rike Säl-Erik
bli porslinskittare på gamle dar? Ha, ha, ha!
Dä va dä galnaste ja’ nån’sin sett”, ropade Klara,
kiknande af skratt, under det hon slog sig på
knäna.
Erik gaf hustrun en ursinnig blick, men
beherskade sig och sade torrt: ”nå, måttli’ skada:
ett par kaffekoppa’ kan en väl få igen.” Med
dessa ord slängde han skärfvorna ifrån sig och
lemnade rummet.
Dagen derpå började båtens utrustning;
fjorton dagar senare var denna satt i sjön, och nu
återstod endast båtölet. Klara hade fått
tillsägelse, att hon för detta skulle göra sig beredd
att, utom den vanliga traktaten, äfven kunna
bjuda på klening. [1] Hon hade undrat på detta,
men då Erik af sig sjelf ej velat förklara
orsaken till den nya anordningen, hade hon icke
heller brytt sig om att fråga, utan lofvat, att
hon skulle ställa sig derefter.
Två dagar derefter stod gillet. Att
skärgårdens rikaste fiskare var värd visade sig i allt
och det syntes tydligt, att Klara å sin sida gjort
hvad på henne ankom för att göra huset heder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
