Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne. En polis gick fram och såg på henne,
men då hon inte var drucken, lät han henne gå.
Det var ännu mycket mörkt, och ljuset från Dicks
fönster brann oföränderligt och stumt, annars låg
huset i mörker och vila.
Där kom en kvinna borta vid lyktan.
— Se, det är prinsessan Charlotte, tänkte
Pennskaftet och tänkte det dock icke, hon lät henne gå
förbi utan att lyfta ögonen mot hennes ansikte,
och hade redan glömt henne, men kvinnan
stannade, följde efter, och då Pennskaftet vände, stod
Klara där på två stegs avstånd från henne.
Pennskaftet vaknade upp, Klaras ansikte i
lyktskenet hade väckt henne, det ansiktet kände hon,
hon hade mött det många gånger, talat till det,
lyssnat till det, och hon visste vad det hade att
berätta.
— Du är sjuk, sade hon.
— Det kan väl hända, svarade Klara med hes
röst.
— Du borde gå hem, var bor du?
— Jag bor ingenstans. Jag är bortkörd.
— Det är jag också, svarade Pennskaftet.
Klara började skratta. — Jo, vi två, vi har allt
ställt det fint för oss.
Pennskaftet kastade en sista avskedsblick upp
mot Dicks fönster, och hennes läppar rörde sig
till en stum hälsning.
— Kom nu med mig, sade hon.
— Vart?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
