Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 ETT MINNE AF AUGUST BLANCHE.
Det oakfadf underkastade sig Blanche domen som
det anstår en man, och exekutionen började.
De unga damerna tänkte förmodligen redan
då i sitt hjärta: »Som Gud vill, jag står still!»
Hvad skulle de väl också ha gjort, det var ju ett
allmänt antaget bruk att kyssas i pantlekar, och
när ha väl unga damer mod att opponera sig mot
ett antaget bruk?
August Blanche hade i det närmaste gått laget
omkring; hans ansikte klarnade synbarligen, då
han märkte, att det blott återstod en. Det var
hans väns unga brorsdotter, den mörkögda söderns
dotter, som han plägade kalla henne.
Han närmade sig, ej såsom en ångerfull delin
kvent, som utstår sitt straff, men leende och med
blixtrande ögon, lik en segrare, som fordrar sin lön.
Vid hans ankomst rodnade ej Mathilda, såsom
de andra flickorna gjort, hon blef blek, mycket
blek, och hon, den lifliga, eldiga, sjuttonåriga, stod
där kall och stel.
»Nej,» sade hon, »kom icke hit.»
»Men det är ju så bruket, alla de andra flic-
korna ha’ ju underkastat sig det.»
»Må vara, men icke jag.»
»Är ni obeveklig?»
»Ja, obeveklig.»
»Ni är hård, Mathilda, känslolösare än solen,
som ni för öfrigt liknar. Liksom hon strålar ni,
bländar ni, men under det solen hvarje morgon
med sin kyss förlänar värme och Iif åt den mörka,
kalla jorden, så vägrar ni att ens för ett ögonblick
sprida en stråle af ljus öfver en mörk och sorglig
tillvaro. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
