Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
560
Lappland.
Lappland.
till dem. Så väl fjäll- som ßskare-Lappar
brakade gå till och fråo offrandet icke genom den
rätta dörren på kåtan, utan genom en helig dörr,
som var en liten öppning bakpå, genom hvilken
fjäll-Lappen också nästan alllid inbär sitt kött,
åtminstone sina offer-renar, och fiskare-Lappen sin
fisk, isynnerhet när den tagits i de heliga sjöarne.
Genom samma dörr fick aldrig någon qvinna gå,
och ej beller öfver Lappens fjät, då han gick att
offra eller fiska. Likaså fick aldrig någon qvinna,
ens på långt afstånd, närma sig de ställen, der
dessa helgade stenar voro uppresta, ej heller fara
omkring dem, så att om de vid sin flyttning från
fjällen gått på höger om den, måste de vid
återflyttningen gä på samma sida, om det ock var 10
mil i krok, emedan annars icke allenast helsan,
utan äfven lifvet råkade i fara. Det ömkligaste
var dock att se, då både fjäll- och fiskare-Lapp
gick att offra. Ty, då ban kom så nära, alt ban
såg rummet, hvarest guden bodde, tog ban af sig
mössan och började buga och bocka sig, och sedan
han kommit närmare intill, började ban krypa på
händer och fötter, intill dess ban kom till stenen,
hvarest han lemnade sina offer. Lapparne äro
kortare till växten än sydligare Européer, deras hy
ar mörk, båret svart och kort, munnen bred, och
kinderna magra, med en lång och spetsig baka.
Deras antal är ganska ringa. Hela nationen, så
vidt den lyder under Sveriges krona, uppgår
troligen icke till 4,000 personer. Man skiljer dem i
nomader och icke-nomader. De förra utgöra
nationens kärna, och framställa den i dess rätta och
ursprungliga form; de senare äro nationens afskum.
De sistnämnda äro antingen fiskare-Lappar, som
uppehålla sig vid sjöarne i Lappmarken eller ock
vid Norska hafvet, eller ock kringstrykande
vallhjon, tiggare och fattighjon. De hafva ett
mindre antal renar än de öfriga Lapparne, ofta
alldeles inga. Socken-Lappar kallas de, hvilka vid
socknarne i Norrland, ja äfven i Helsingland, äro
anställde såsom afdragare, profosser och dylikt.
Namnet socken-Lapp bar deraf kommit att betyda
ett sådant slags handtlangare. Dessa
socken-Lappar äro dock till en stor del idoga menuiskor och
händiga. Vallhjonen blifva vanligen med tiden
tiggare och fattighjon. Men samma öde hafva
äfven de nomadiska Lapparne, när de genom
olyckor eller egen slösaktighet och fylleri förlorat sin
renhjord. Då återstår dem intet annat, än alt
blifva fiskare eller slå sig pä liggeri. Till
fiskare-Lapp är dock öfvergången ganska naturlig,
isynnerhet om han skaffar sig fiskredskap, medan ban
ännu har några tillgångar. Om en fiskare-Lapp
kan lägga sig till några getter, så sker
början af öfvergången till det Svenska lefnadssättet,
och då bänder, att ban eller hans barn med liden
blifva nybyggare. Dessa Lappar bo uti träkåtor,
helst byggda vid goda fisklägenheter. De
nomadiska Lapparne utgöra tvenne slag:
fjàll-Lap-par och skogs-Lappar. Äfven mellan dessas
lefnadssätt förefinnes en väsendtlig skillnad. De förra
uppehålla sig om sommaren i fjällen; de senare
inom den skogiga delen af Lappmarken. Med få
undantag af dem som idka fiske, lefva
fjäll-Lapparne uteslutande af renbjordarnes afkastning. De
hafva sin egen betesmark, hvarföre de erlägga en
afgift till kronan. Om sommaren vandra de kring
pä fjällarne, om vintern, af brist på vedbrand,
i Lappmarkernes lågländta trakter, och i
tillgränsande Svenska socknar. På hvart ställe uppehålla
de sig några veckor, allt efter markens
beskaffenhet, och uppslå för denna tid sina hyddor,
hvartill de medföra materialierna. På vissa afstånd i
de trakter, der de beta sina hjordar, hafva de sina
stabur, d. ä. träkojor, hvilka för filfrasens skull,
hvila på en hög stolpe, och hvari de förvara sina
lifsmedel. Skogs-Lapparne hafva färre renar än
fjäll-Lapparne, och vandra ej ined dem upp pä
fjällarne, ulan lemna dem åt de senare på bete,
eller drifva dem åt skogarne, der de äro
öfverlemnade åt sig sjelfva. De bortarrendera den
skogiga betesmark de äga, samt idka fiske.
Skogs-Lapparne äro till antalet fjäll-Lapparne
underlägsna. Dock finnas de till större eller mindre
myckenhet i de fiesla Lappmarker. I Piteå Lappmark
äro de talrikast och torde der i autal gå upp emot
fjäll-Lapparne; ty kela Arvidsjaurs socken utgöres
endast af skogs-Lappar, och i Arjeploug finnes
äfven åtskilliga. De stå också på en högre grad
af bildning, än de öfriga, så att de bland Lappar
ostridigt äro de bästa. Skogs-Lappen är fri frän
fjäll-Lappens vanliga hundlif, då ban, på öppna
fältet, är blottställd för allt slags oväder, samt
natt och dag oupphörligen måste värda sina renar.
Trädens lummiga grenar gifva honom intet skydd för
regn och slask, och när ban kommer till kåtan, är
ban ändå illa nog skyddad. Ilan bar intet ställe
der ban kan hänga upp sina kläder att torka;
sådana finnas endast på höststället. Han kan till och
med ibland icke fä upp någon eld; ty på fjället,
der han vistas om sommaren, finnes intet annat
bränsle än fjällriset, och äfven derpå är
tillgängen knapp. I bela sin rustning, så våt ban är,
måste ban ligga i kåtan. Detta bar förmodligen
bannlyst all snygghet och ans i klädsel från
bonom. Ilan kammar icke sitt bår, tvättar sig icke,
har föga kläder att ombyta, ohyran får fritt
hålla qvarter både i hufvud och i kläderna. Äfven
dä han är rik, får ban ofla svälta; ty på de vida
fjällen aflägsnas ban ej sällan längre, än ban
bade ämnat. Att snygga till sig, då ban skall till
kyrkan, eller något fremmande ställe, det bryr
ban sig icke om. Huru han ser ut, det gör
honom detsamma. Och ehuru ban på kyrkoplatsen
kan taga på sig en rätt dyrbar högtidsdrägt, med
silfverbälte och silfverkrage, så är dock allt utan
smak. Kolten befinnes öfverhöljd med renhår och
sopor, sedan ban sist bade den och tumlade
någonstädes i fyllan; ty att putsa den och damma
ut den något, det besvärar han sig icke med.
Sådan är fjäll-Lappen, isynnerhet i de
nordligare Lappmarkerna. Kött utgör bans första och
sista föda, ofta bans enda och hans allt.
Skogs-Lappen deremot lefver ett vida bättre lif. Hans
föda består af fisk, költ, mjölk, fogel, bär, m.
m. För regn och oväder är han lika väl skyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
