Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsa såg allt detta och visste icke sin arma
råd. Gång efter annan kom Anders Johan
tillbaka till sitt. Gång efter annan bad han Elsa att
blifva hans hustru, därför att utan henne fick han
aldrig frid. Gång efter annan frågade Elsa sig
själf, när hon blef ensam: Hvarför kan du icke?
Hvarför? Och hon fann intet svar, fann blott sin
egen oryggliga visshet, att gåfve hon efter, skulle
hennes och hans olycka bli större, än den var.
Elsa pröfvade en gång att säga detta till mannen.
Hon sade det lugnt och stilla, som hon kände det.
— Jag förstår icke själf, sade hon, hvarför jag
icke kan.
Men när hon sagt det, skalf Anders Johan af
glädje och gick fram för att sluta henne i sina
armar. Ty han trodde, att i hennes ord låg en
bekännelse, att hon älskade honom utan att veta
det själf. Då måste Elsa vända sig om och gå
ifrån honom. Anders Johan stod förkrossad och
såg efter henne. För första gången gick han i
vrede ut och for för att döfva sitt eget uppror till
kyrkbyn. När han fram på natten kom hem, var
han för första gången i sitt lif drucken.
Nu gick Anders Johan sina egna vägar. Nu
såg han icke längre åt Elsa. Nu vände han sig
bort från allt det, som kunnat hålla honom
upprätt. Allt tätare blefvo hans resor till kyrkbyn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
