Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arnell, Lars - Arnoldson, Pontus - 1. Arnoldson, Oscar - 2. Arnoldson, Sigrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnoldson
133
Arnoldson
de även en rationell linodling och
anordnade 1847 det första finska
lantbruksmötet. Han rönte snart en
sådan uppskattning, att han på allvar
ifrågasattes till en plats i senaten,
inen planen förföll, och då A. gjorde
sig skyldig till förskingring, måste
han ta avsked från sekretariatet
(1854). — Gift 1812 med Anna Ulrika
Margareta Earmens. N. B.
Arnoldson, Klas Pontus,
religiös ocli politisk skriftställare,
fredsvän, f. 27 okt. 1844 i Göteborg, † 20
febr. 1916 i Stockholm. Föräldrar:
musikern och logevaktmästaren Olof
Andersson och Inga Eagbom von Seth.
—- Vid faderns död avbröt A. sin
skolgång vid Göteborgs gymnasium, gick
in i järnvägens tjänst och stannade
där till 1881, den sista tiden som
stationsinspektor i Tumba. Tidigt
greps A. av de frireligiösa
strömningar, som särskilt vunnit spridning
i de anglosachsiska länderna, och
verkade på 1870-talet i Göteborg för sina
åsikter i Nordiska dagbladet, sorn
han själv redigerade, i
"sanningssökarnas samfund", som lian
grundat, samt i flera skrifter och slutl.
som medarb. i och medutgivare av
tidskr. "Sanningssökaren". I sin
förkunnelse framhävde A. "sökandet
efter sanningen, tron på Gud och
på människans oändliga förmåga av
fullkomnande" som vars ocli ens
högsta plikt; därjämte aktning för
samvetets och tankens frihet samt
fördragsamhet mot annorlunda
tänkande. Även politiskt var A. radikal;
verkade bl. a. ivrigt för dansken
Fredrik Bajers idé "Nordens
fristats-samfund", som syftade till ett slags
federativ nordisk statsorganisation med
bevarande av fullkomlig inre
självstyrelse åt de olika staterna. Ären
1882—S7 tillhörde A. riksdagens
Andra K., motionerade där om
utvidgad religionsfrihet, om utsträckt
rösträtt (1S83) — kamrarna fattade
beslut i sådan riktning 1884 — ocli
om Sveriges fortsatta neutralitet i
enlighet med den moderna
folkrättens grundsatser. Fredsarbetet tog
med åren alltmer A:s tid ocli krafter
i anspråk; han bildade en freds- och
skiljedomsfören. för Sverige 1S83,
vars sekr. ban var under de första
åren, och företog en mängd
propagandaresor, bl. a. till Norge, där ban
särskilt fann anklang för sina idéer.
Hans popularitet där blev så mycket
större, då lian i unionsfrågan belt tog
Norges parti både 1895 och 1905. Det
nobelska fredspriset tilldelades A. ocli
hans danske medkämpe Fr. Bajer
1908. — A. ansåg, att fredens sak
endast kunde främjas genom ordets ocli
förkunnelsens makt; mot
försvarsrörelsen i Sverige riktade han några av
sina skarpaste angrepp. — Gift 1)
1869—1903 med Eva Bernhardina
Wahlgren; 2) 1903 med Edit Viktoria
Blomsköld. G. U.
1. Arnoldson, Carl Oscar,
operasångare (tenor), f. 4 juli 1830 i
Stockholm, † 8 juli 1S81 i Karlsbad.
Föräldrar: förste expeditionssekreteraren
Lars August A. och Fredrika
Vilhelmina Raphael. — A. blev student i
Uppsala 1849, avlade kameralex. 1854 och
tjänstgjorde ett år som e. o.
tjänsteman i olika ämbetsverk. Hans håg
stod dock till teatern; redan 1855
debuterade han som Farinelli på Mindre
teatern och slog genast igenom. Nu
ägnade han sig på allvar åt musiken,
studerade för Julius Günther, Edvard
Stjernström och den tyske tenoren
Wieser, samt gjorde även en
studieresa till Paris. När han 1858
framträdde på K. teatern som Max i
"Friskytten" erhöll han genast fast
engagemang där. De forcerade studierna
hade emellertid ansträngt hans
stämma, och på hösten 185S måste han för
ett år underkasta sig en total
tysthetskur — med full lön från
operan! —, vilken liade lyckligt resultat.
Efter sin återkomst 1859 ryckte lian
snart upp till ställningen som operans
främste tenor; bland hans c:a 50
större partier må nämnas
Tannhäuser, Lohengrin, Faust, Romeo,
Wilhelm Meister i "Mignon", Radamès
i "Aida", Bergakungen i "Den
bergtagna", Bolf i "Vikingarne", samtliga
kreationer, samt vidare Fra Diavolo,
Georges Brown i "Vita frun",
Alma-viva i "Barberaren i Sevilla", Huon i
"Oberon", Eleasar i "Judinnan", Baoul
i "Hugenotterna", Tamino i
"Trollflöjten", Ernani, Bobert, Profeten,
Trubaduren m. fi. — A:s stämma var
omfångsrik, bärkraftig och smidig
med en vacker lyrisk timbre och hans
spelsätt intelligent, genomtänkt och
okonventionellt. Han ägde en
utpräglad stilkänsla ocli gav varje roll en
Oscar Arnoldson. Pastell (detalj) av B.
Söderman (K. teatern).
individuell utformning. — Melankoli,
själslig oro och bitter självkritik
för-dystrade hans liv så, att han till slut
begick självmord. — Gift 1860 med
Fredrika Dag. — Litt.: C. F.
Lundqvist, "Minnen och anteckningar"
(1908). P. L., P. H. T.
2. Arnoldson, Sigrid,
operasångerska (sopran), f.20 mars 1861
iStock-holm. Dotter till A. 1. — A. studerade
för fadern och F. Arlberg samt 18S4
—86 för D. Artot i Berlin och M.
Stra-koscli i Paris. Hon sjöng i Sverige ocli
Norge 1882—83. Med anledning av
ett gästspel av sin lärarinnas make,
barytonen Mariano Padilla y Ramos,
debuterade hon 1885 som Rosina
i "Barberaren i Sevilla" på operan i
Prag; s. å. gjorde A. fonografiska
in-sjungningar i Paris och var därmed
en av de allra första stora
sångartister, som intresserade sig för Th. A.
Edisons då endast åtta år gamla
uppfinning. Under sin långa och lysande,
framgångsrika bana gästspelade A. i
alla Europas förnämsta musikcentra,
Wien, Paris, Berlin, S:t Petersburg,
London, Moskva m. fi. samt i
Amerika. A. ägde en stor och omväxlande
repertoar; bland hennes många roller
kunna nämnas Mozarts Cherubin,
Susanna och Zerlina; Bellinis Adalgisa
i "Norma" och Amina i
"Sömngånger-skan"; Donizettis Marie i
"Regementets dotter" ocli Norina i "Don
Pas-quale"; Verdis Oscar i
"Maskeradbalen" och Violetta i "Traviata";
Gounods Margareta, Julia och Baucis;
Thomas’ Mignon och Ofelia i
"Hamlet"; Massenets Manon (instuderad
för kompositören själv) och Charlotte
i "Werther", samt Carmen och
Mi-caëla, Lakmé, Nedda i "Pajazzo",
Di-norah, Mimi i "Bohéme" och Tatjana
i "Eugen Onegin". — A:s sköna,
välskolade stämma var icke stor men
behandlades med utsökt mästerskap så-
Fontus Arnoldson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
