Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Banér, Axel - 7. Banér, Johan (Jan) - 8. Banér, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Banér
178
Banér
Carl Banér. Samtida målning (detalj).
länge detta spele in secreto drivit
hava". En duell stod hotande nära
men hindrades av vänkretsen, som
ansåg något dylikt "nästan för mycket
för den pigans skull". — Gift 1) 1624
med Barbro von Saletta, † 1629; 2)
1631 med grevinnan Ebba Brahe, †
1638; 3) 1641 med friherrinnan Carin
Bielke. T. D.
7. Banér, Johan (Jan),
fältherre, f. 23 juni 1596 på Djursholm,
† 10 maj 1641 i Halberstadt i
Tyskland. Son till B. 3. — På grund av
familjens tragiska öden under Karl
IX ("Fånen tjäne er, som slagit
huvudet av farkär!", påstås han
ha sagt till kungen) fick B. liksom
sina bröder aldrig möjligheter till en
fullt ståndsmässig utbildning. Vid
hovet kom han snart att tillhöra
Gustav Adolfs närmaste
umgängeskrets. B:s krigarbana inleddes vid
belägringen av Pskov 1615. Han blev
kammarjunkare och kornett vid
livfanan 1617 och kaptenlöjtnant vid
hovreg. 1620. Följ. år fäste B.
konungens uppmärksamhet på sig bl. a.
genom att vid Rigas belägring göra
den bekanta inbrytning, då han i
spetsen för sina män äntrade
bröstvärnet och gav sig i närstrid med
försvararna. S. å. befordrades han till
överste, och 1622 blev han chef för
Ostgöta reg. till fot. Hans taktiska
begåvning kom redan nu till
användning vid Gustav Adolfs nyskapande
av den sv. armén, i det att han 1622
—24 omorganiserade sitt reg. i
enlighet med konungens principer. År
1625 blev han slagen till riddare. — I
polska kriget deltog han med
utmärkelse, dels som fästningskommendant
i Riga 1625—26 och på det viktiga
Dan-ziger Haupt vintrarna 1626—29, dels
i fälttågen, exempelvis vid
stormningen av Spraudenz 1626, vid Dirschau
1627 och vid Neuenburg 1628. Åren
1629—30 var han guvernör i Memel,
och sistn. år blev han riksråd. Redan
under dessa år fick han ett stort
inflytande i arméledningen. Vid Gustav
Adolfs landstigning i Tyskland 1630
blev B. general och chef för
infanteriet. Hans verksamhet var från denna
tid utomordentligt betydelsefull. Bl. a.
ledde han befästandet av Stettin,
deltog i de underhandlingar, som förde
till fördraget med Frankrike i
Bärwalde, ledde befästandet av lägret vid
Schwedt, bidrog avgörande till
intagandet av Frankfurt an der Oder och
inredde det stora fältlägret vid
Werben. Vid Breitenfeld förde han
befälet närmast under konungen över
högra flygeln och tillbakaslog
Pap-penheims upprepade rytterianfall.
B:s närmaste uppgift därefter blev
att med förläggning i närheten av
Magdeburg skydda Gustav Adolfs
förbindelser under dennes marsch
söderut. I mars 1632 förenades han
åter med konungen som dennes
förnämste militäre rådgivare. Vid
Nürnberg sårades han svårt utanför
Wallensteins fältläger Alte Veste. ■—• B:s
storhetsperiod inleddes 1634, då han
blev fältmarskalk. Ställningen för
svenskarna var utomordentligt farlig,
särskilt efter nederlaget vid
Nörd-lingen och de tyska protestantiska
ständernas separatfred med kejsaren
1635. B. hade önskat operera i
Tyskland med ett par rent sv. arméer.
Oxenstierna, som hade mindre
offensiva önskemål i Tyskland och ville ge
andra uppgifter åt de sv.
stridskrafterna, hindrade detta, och förhållandet
mellan B. och rikskanslern var vid
denna tid förbittrat. — De heterogent
sammansatta stridskrafter, som B.
fick befälet över, förlorade
fullständigt disciplinen. Först efter att ha
fått förstärkning genom Torstenson
kunde B. gå offensivt till väga. Han
vann då den lysande segern vid
Wittstock 1636. Hans operationer vid
detta tillfälle äro berömda i
krigshistorien. De syftade till fiendens
förintelse, och för detta mål utförde B.
med sin armé, som var den mindre,
en dubbel omfattning. Genom ena
flygelns och reservens långsamhet
lyckades ej företaget fullständigt utan
fienden kunde delvis undkomma, men han
var slagen, och de sv. styrkorna hade
återvunnit sin rörelsefrihet. De
politiska verkningarna voro av europeisk
räckvidd och inneburo bl. a., att
Frankrikes hållning blev mer positivt
vänskaplig, och att Danmark
avskräcktes från att uppta fientligheter mot
Sverige. Efter segern tågade B. in i
Iiursachsen, varigenom han till stor
lättnad för Sverige kunde försörja sin
armé på fiendens bekostnad. Oförmögen
till offensiv inför den fientliga över-
makten band han dess stridskrafter
kring sitt fältläger vid Torgau. Med
utomordentlig skicklighet lyckades
han genomföra sitt berömda återtåg
därifrån till Pommern sommaren 1637,
sedan möjligheterna för angrepp gått
förlorade. År 1638 fick B. ensam det
sv. överbefälet i Tyskland och blev
samtidigt generalguvernör i Pommern.
Med förstärkningar frän Sverige
reorganiserade han sin armé, tågade
1639 in i Sachsen och slog de förenade
kejserliga och sachsiska styrkorna
vid Chemnitz. Han ryckte därefter in
i Böhmen i avsikt att skilja de
kejserliga från Sachsen, brandskatta
arvländerna och stödja hertig Bernhard
av Weimar, som i fransk tjänst
opererade vid Rhen. Sedan B:s armé i
Thü-ringen förenats med de
fransk-weimar-ska trupperna, sökte B. få till stånd en
kraftmätning med de kejserliga under
Piccolomini. Denne var dock för
försiktig, och tillfället gick om intet.
På grund av ogynnsam väderlek
misslyckades B:s försök att
överrumpla Regensburg vid årsskiftet 1640
—41, medan tyska riksdagen med
kejsaren var samlad där. Samarbetet
med de fransk-weimarska trupperna
brast nu fullständigt,
bundsförvanterna skildes, och B. höll på att bli
kringränd vid böhmiska gränsen. Han
räddade sig emellertid genom ett
överlägset återtåg till Sachsen. Där
insjuknade han i en febersjukdom och
dog i Halberstadt 1641. Han ligger
begraven i Riddarholmskyrkan i
Stockholm. — I B:s begåvning
framträda den taktiska genialiteten,
organisationsförmågan, den hänsynslöst
djärva offensivandan och den
orubbliga viljekraften även under de
svåraste förhållanden som de viktigaste
förutsättningarna för hans
framgångar. — Gift 1) 1623 med
Catharina Elisabet von Pfuel, † 1636; 2) 1636
med grevinnan Elisabet Juliana von
Erpacli, † 1640; 3) 1640 med
markgrevinnan Joliannette Margareta av
Baden-Hochberg. — Litt.: G. Björlin,
"Johan B." (1—3, 1908—10); B.
Steckzén, "Johan B." (1939). T. D.
8. Banér, Carl, diplomat,
ämbetsman, f. 17 okt. 1598 i faderns
fängelse på Segersjö i Närke, † 11 april
1632 i Elbing i Preussen. Son till B. 3.
— Efter en kortare vistelse vid univ.
i Uppsala 1615—17 vistades B. en
följd av år i utlandet, främst i
Leiden, Oxford och Paris, och skaffade
sig goda språkkunskaper. Han
utnämndes vid sin hemkomst 1624 till
kammarherre, blev 1626 guvernör i
Marienburg och 1629 statssekr., en
nyskapad titel, som B. till en början
synes ha satt föga värdie på. Såväl
under dessa är som senare användes
han flitigt ss. diplomat. Han kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
