Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Blanck, Anton - 2. Blanck, Nils - Blanka (Blanche) - Blickingberg, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blanck
359
Blickingberg
ningar och litteratursträvanden. I sin
gradualavhandl. "Den nordiska
renässansen i 1700-talets litteratur"
(1911), för vilken han erhöll Vitt.
akad:s Beskowspris 1912, klarlägger
lian, hur de nordiska motivens inträde
i den allmäneuropeiska litteraturen
vid mitten av 1700-talet, framför allt
i England, betingas av de två stora
huvudströmningar, som utgå från
Montesquieu och Rousseau. Hur den
förres historiska syn och den senares
människouppfattning genom den
europeiska förromantikens förmedling
befrukta den götiska romantiken i
Sverige, utreds diär lika grundligt som
dennas inhemska förutsättningar i
bl. a. traditionen från storhetstidens
vetenskap. I "Geijer i England"
(1914) har B. belyst, hur de engelska
förhållanden och händelser, som
Geijer trädde i beröring med och mottog
intryck av, medförde hans utveckling
från en känslofull, fantasirik och
svärmisk yngling till en mogen man med
starkare realitetssinne. "Geijers
götiska diktning" (1918), som
omedelbart ansluter sig till B:s
gradualavhandl., är en allsidig och
djupgående utredning av Geijers
ungdomsutveckling mot bakgrunden av tidens
politiska och andliga liv; där påvisar
B. även det starka inslaget av
1700-talsmässig liberalism i Götiska förb:s
program. De tre samlingarna av
litteraturhistoriska uppsatser "Anna
Maria Lenngren" (1922), "Ur samma
synvinkel" (1935) samt "Bellman vid
skiljovägen och andra studier" (1941)
skildra samtidslivets återspegling i
litteraturen med suverän
behärskning av stoffet och förtrogenhet med
kulturmiljön, även om B. visar
benägenhet för konstruktioner. — I "Ur
samma synvinkel" — liksom i flera
uppsatser i Samlaren — rör sig B.
bl. a. med medeltida problem och
behandlar sålunda en sv. version av
alexandersagan i en längre studie. —
Även som tidn.-man har B. varit
verksam ; lian var politisk medarb. i
Göteborgs handels- och sjöfartstidn. 1916
och redigerade tidskr. Forum 1917—
23. I den förra tidn. framlägger han
alltjämt litteraturvetenskapens
senaste landvinningar för allmänheten.
— Gift 1922 med Ebba Rydin. N. B.
2. Blanck, Nils August, arkitekt,
ämbetsman, f. 22 okt. 18S4 i
Stockholm. Bror till B. 1. — B. avlade
arki-tektex. vid Tekn. högskolan 1910 och
studerade vid Konstakad:s
byggnads-avd. 1910—13 samt erhöll där
kanslersmedaljen. Han var anställd som
arkitekt hos Elis Benckert 1912—13,
hos Ivar Tengbom 1913—15 och hos
A. Lilienberg i Göteborg 1916. S. à.
blev B. arkitekt i Byggnadsstyr. och
1919 amanuens vid dess stadsplane-
byrå. Sedan 1922 är lian länsarkitekt
i Malmöh. och Kristianst. län. B. har
utfört ritningarna till
geologisk-geo-graf iska institutionsbyggnaden i Lund
och Landsstatens hus i Malmö. Han
liar även utfört större
restaureringsarbeten, bl. a. Malmöhus slott,
Trolle-Ljungby kyrka och Barkåkra kyrka.
Utom till en del privatbyggnader har
lian gjort ritningar och förslag till
stadsplaner, kyrkogårdar och
urnlun-dar. B. har publicerat talrika
uppsatser i byggnadsfrågor. Han företräder
en moderat modernism med utpräglad
känsla för sv. byggnadstradition. —
Gift 1912 med Sigma Maria
Lilljekvist. N. P., Th. N.
Blanka (Blanche), drottning, †
1363. Dotter till greve Johan av
Na-mur. — B. vigdes 1335 vid konung
Magnus Eriksson och kröntes med
honom följ. år i Stockholm.
Krönikören Ericus Olai omtalar B:s ovanliga
skönhet. Hon torde lia haft ett
betydande politiskt inflytande; troget
stod hon maken bi under sonen Eriks
uppror liksom under senare
prövningar. Tills, med konungen var hon i
början av 1363 närvarande i
Köpenhamn, då sonen Håkan förmäldes med
Margareta, Valdemar Atterdags
dotter. Kort därefter avled hon. Senare
tendentiösa källor lia däri velat se en
försynens skickelse, liksom de haft
mycket att berätta om B:s lättsinniga
och onda leverne — hon skulle även
ha låtit förgifta sin son Erik och
dennes gemål Beatrix. Dessa uppgifter
äro dock ej trovärdiga. G. U.
Blickingberg, Georg Richard,
skådespelare, f. 4 febr. 1878 på
Trälle-borgs gård, Kristianst. län, † 8 nov.
1940 i Stockholm. Föräldrar:
agronomen Gustav Jonsson och Louise
Ma-tliilde Blickingberg. — B. fick
engagemang lios A. Ranft vid
Östermalmsteatern i Stockholm 1903—04,
varefter lian var engagerad vid
Dramatiska teatern 1904—06, hos Karin
Swanström 1906—10 och vid Ranfts
dramatiska landsortssällskap 1910—
11. Sistn. år kom B. till Göteborg, där
lian var anställd vid Nya teatern 1911
-—18, vid Lorensbergsteatern 1918—
34 och vid dess efterföljare
Stadsteatern 1934—35. Under den största och
viktigaste delen av sin bana tillhörde
B. alltså Göteborg, och han erövrade
positionen som dess erkänt
främste skådespelare. Han utförde där en
mängd av världslitteraturens största
roller, ss. sliakespearerollerna Hamlet,
Othello, Shylock i "Köpmannen i
Venedig" och Prospero i "Stormen",
vidare titelrollerna i Rostands
"Cvra-no de Bergerac" och Pagnols
"To-paze", Kungen i Shaws "Karusellen",
brukspatronen i Lagerlöfs
"Dunungen", Fadern i Pirandellos "Sex roller
Georg Blickingberg:.
söka en författare" ocli Roger
Bernhusen i Bergmans "Hans nåds
testamente". — Att B. trots sin position
var i det närmaste okänd utanför
Göteborg, föranledde Dramatiska
teatern i Stockholm att erbjuda honom
ett gästspel 1932, vallinder han
gestaltade Herren Guds roll i Connellys
negerdrama "Guds gröna ängar",
vilken blev B:s främsta rollskapelse, ocli
vilken han utförde även i Oslo och
Köpenhamn. År 1935 flyttade B. defi
nitivt över till Dramatiska teatern,
där han uppträdde under de sista åren
av sitt liv. Hur beundrad lian än var
som Herren Gud, fick han aldrig sam
ma grepp om publiken i Stockholm
som i Göteborg. Dock utförde han
under dessa år ett antal minnesvärda
roller vid nationalscenen, ss. Marme
ladov i Dostojevskij-Batys "Brott ocli
straff", Confessorn i Strindbergs "Till
Damaskus I" och Herman Israel i
hans "Gustaf Wasa"; omedelbart före
sin död hade lian en vacker framgång
som den gamle, blinde d’Alcala i
Maxwell Andersons "Morgondagens
män". — B. var en djupt originell
konstnär, i vars skapande en
grundton angavs av hans varma och äkta
religiositet. Denna gav åt hans
gestalter något förandligat och genomlyst,
ett blitt vemod och en mild
resignation, som förklarar, varför rollen som
Herren Gud i "Guds gröna ängar"
blev hans främsta och fick sitt
säregna grepp om publiken. För många
av publiken — kanske mest i
Stockholm — framstod B. därför främst
som tragiker, men i själva verket hade
han också en fond av mänsklig
humor, vilken i grunden i måhända ännu
högre grad än religiositeten gav
kla-ven till hans konstnärskap. Som
scenisk artist nådde B. därför säkerl.
högst som komiker; med säker
karakterisering skapade lian en serie djupt
humoristiska porträtt, och denna gåva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
