Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Branting, Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Branting
445
Branting
våld. Den mot seklets slut
framträdande s. k. revisionistiska riktningen,
främst företrädd av den tyske
socialdemokraten Eduard Bernstein, som
på väsentliga punkter bestred
riktigheten av Marx’ förutsägelser om
samhällsutvecklingen, fick i B. en
förespråkare. En av de viktigaste
förutsättningarna för att konsolidera
partiet ocli göra det till en politisk
maktfaktor var att skaffa det inflytande
över fackfören.-rörelsen och
genomsyra denna med socialistiska idéer.
Genom fackfören:s s, k.
tvångsanslutning till partiet, vilken med B:s
ivriga tillstyrkan beslutades av
Landsorganisationen vid dess bildande 1808,
gjordes ett försök att länka in
fack-fören. i den socialdemokratiska
rörelsen. Det motstånd, som beslutet mötte,
när man försökte genomföra det i
praktiken, gjorde att
tvångsanslutningen upphävdes redan år 1900. En
konsekvens av B:s växande
auktoritet inom arbetarrörelsen och andra
vänsterkretsar var hans inval i Andra
K. på en liberal stockholmslista 1896.
I riksdagen framträdde B. som en
med tiden allt mer uppmärksammad
förespråkare för arbetarklassens
intressen. Under sin långa riksdagstid
var han medl. av åtskilliga utskott
och kommittéer, ss.
bevillningsutskottet 1906 och 1908—11,
konstitutionsutskottet 1912—14 (v. ordf.),
utrikes-nämnden 1921 och 1923—24, styr.
för riksdagens interparlamentariska
grupp från 1912 (v. ordf. 1914 och
repr. i interparlamentariska unionens
råd 1921), kommittén ang.
obligatorisk sjukförsäkring m. m. 1915—
17, strafflagskommissionen 1916—17,
kommittén för tillvaratagande av
de neutrala staternas intressen efter
världskrigets slut 191S—22,
banko-fullmäktige 1918—20, olika särskilda
utskott, ss. rösträttsutskottet 1907,
pensionsutskottet 1913 (v. ordf.),
försvarsutskottet vid sommarriksdagen
1914, urtima rösträttsutskottet 1918
(ordf.), författningsutskottet 1919,
utskottet ang. N. F. 1920 (ordf.) och
försvarsutskottet 1924. Med
utomordentlig skärpa motarbetade B. i
riksdagen försöken att genom
lagstiftning klavbinda fackfören.
(exempelvis "Åkarpslagen", 1899). De kring
sekelskiftet vidtagna
försvarsförstärkningarna bemöttes av B. med
förord för ett demokratiskt
milissystem som i Schweiz. Den segrande
politiska linjen karakteriserade han
som junkerpolitik: "I rusten Eder
icke mot en yttre fiende utan mot
rösträtten!" Kampen för rösträtten blev
efter försvarsreformen 1901 för B. den
viktigaste inrepolitiska frågan fram
till 1907, då under regeringen
Lindman allin, och lika rösträtt till Andra
K. beslutades. — Trots B:s obestridda
ledarställning inom partiet uppträdde
vid flera tillfällen oppositionella
riktningar inom detsamma. Särskilt
i början av 1900-talet framträdde en
falang av företrädesvis yngre
partimän, som opponerade sig bl. a. mot
partiledningens enligt deras mening
alltför försonliga politik gentemot
liberalerna. De yrkade även på en
radikalare linje i försvarsfrågan samt
vände siig mot tanken på att
socialdemokrater skulle delta i en
borgerlig vänsterregering, en fråga, som på
allvar började diskuteras som en följd
av partiets ökade parlamentariska
inflytande. Sedan Staaff 1911 fått
regeringsuppdrag, erbjöd han förgäves
socialdemokraterna plats i ministären.
Partiet gav dock i en rad frågor denna
liberala liksom den första staaffska
regeringen (1905—06) sitt
parlamentariska stöd. Åren närmast före och
under förra världskriget
tillspetsades motsättningarna inom det
socialdemokratiska partiet i
regeringsfrågan. På 1914 års partikongress
krävde B. under hot om tillbakaträdande,
att samarbetet med liberalerna skulle
accepteras, vilket blev kongressens
beslut. Motsättningen mellan
partiledningen och den radikala flygeln,
anförd av Z. Höglund, Fredrik Ström,
Karl Kilbom och Ivar Yennerström,
ledde 1917 till partiets sprängning
genom bildandet av Sveriges
socialdemokratiska vänsterparti. B. och
huvudpartiet voro emellertid därmed
inte avsevärt försvagade. Den oro i
landet, som framkallats av krigets
inverkan på livsmedelsförsörjningen,
utnyttjades till propaganda för
författningens reformering. Tsardömets
och senare det tyska kejsardömets
fall verkade i samma riktning. Då
1917 års val ledde till en
vänstermind-stär, etablerades för första gången i
regeringen vänstersamverkan med B.
som finansminister (19 okt. 1917—5
jan. 1918). Dess viktigaste resultat
var 1919 års författningsreform,
slutgiltigt grundlagsfäst 1921, som
innebar demokratins fullständiga
genombrott. Samtidigt genomfördes det
socialistiska kravet på
arbetstidslagstiftning. Då liberalerna ej ville gå
med på en kommunalskattereform
enligt de socialdemokratiska
önskemålen, upplöstes vänsterns
regeringssamverkan. B. bildade därefter (10 mars—
27 okt. 1920) en rent
socialdemokratisk regering, fastän partiet
saknade majoritet i riksdagen. Han kom
därigenom att inleda den för
1920-t&let karakteristiska raden av svaga
regeringar utan parlamentarisk
majoritet. Regeringen tillsatte
kommittéer för utredning rörande den
industriella demokratin och socialisering-
en — de enda åtgärder för berörda
syften, som för ögonblicket voro
möjliga. Det närmaste målet var
kom-munalskatterefornien, som föll för de
borgerligas gemensamma motstånd.
B. betecknade själv sin andra regering
(13 okt. 1921—19 april 1923), inom
vilken han beklädde stats- och
utrikesministerposterna, som en
"folklig landsregering". Den präglades av
försiktig måttfullhet. Dess
ställningstagande till den svåra arbetslösheten
framtvingade dess avgång, då den ej
kunde gå med på riksdagens direktiv
för arbetslöshetsunderstödens
utdelande vid arbetsstrider.
Framgångarna vid valet 1924 medförde återigen
en socialdemokratisk regering med
B. som statsminister (18 okt. 1924—
24 jan. 1925), nu med försvarsfrågan
som huvuduppgift. Efter sin avgång
från statsministerposten kvarstod han
i statsrådet men avled, innan den
av honom ledda aktionen för
försvarets nedskärning hade satts i verket.
— B:s dominerande intresse efter
världskriget gällde utrikesfrågorna
och försöken till en pacificering av
den europeiska politiken. Under
världskriget hade han gjort sig
europeiskt känd genom sin utpräglat
en-tentevänliga hållning. Han kämpade
vältaligt för Sveriges inträde i N. F.
(1920), karakteriserande sin tilltro
till den internat, freden som "en
sund och verklighetsbeaktande
optimism". Hans förhoppningar om
internat. samförstånd grusades aldrig
fullständigt, trots flera besvikelser.
En svår sådan var utgången av
Ålandsfrågan, i vilken lian som sv.
ombud vid fredskongressen 1919, som
statsminister 1920 och som N.
F.-dele-gat 1921 konsekvent krävde öarnas
anslutning till Sverige. En annan
besvikelse innebar ordförandeskapet i
N. F:s avrustningsutskott 1921, vara
förslag blev resultatlöst. Genom sitt
fasta uppträdande i N. F., särskilt i
samband med den grekisk-italienska
konflikten 1923, företrädde han
småstatsdelegaternas krav på respekt för
förbundspakten. B. var från 1923
medl. av N. F:s råd. Som helhet kan
hans uppträdande inom den internat,
politiken betraktas som ett försök att
ge verklighet åt begreppen fred,
folkförsoning, avrustning. Det s. k.
Ge-nèveprotokollet 1924 för det internat,
säkerhetssystemets utbyggande
hälsade han med tillfredsställelse. Det
möjliggjorde för honom att sluta sitt
liv i en optimistisk tro på
folkförsoningens idé icke blott i
hemlandet genom dess allt starkare
socialdemokrati utan även i Europa och
världen genom N. F. ■— B. erhöll 1921
hälften av Nobels fredspris. Ett
monument över B., utfört av Carl Eldh,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
