Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dijck, Jacob van - Dijkman, Petter - Dillner, släkt - Dillner, Göran - Dillner, släkt - 1. Dillner, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dijkman
263
Dillner
(Nicola.es) van D. — D., som 1592 blev
jur. dr i Leiden oeh en tid verkade som
advokat i Haag, kom ss.
affärsförhandlare till Sverige 1607. S. à. fick
han i uppdrag av Karl IX att i
Frankrike föra vissa förhandlingar för
Sveriges räkning, och efter uppdragets
fullgörande utnämndes han 1609 till
sv. hovråd i franska och nederländska
ärenden. Han sysselsattes främst med
nederländska förhandlingar och
uppnådde 1614 en mot Danmark riktad
förbundstraktat mellan Sverige och
Nederländerna. Åren 1614—20 var
han sv. ambassadör i Nederländerna.
Under denna tid var han främst
upptagen av invecklade förhandlingar
angående sv. lån i Nederländerna,
delvis under medverkan av Louis De
Geer. D., som karakteriserats som
"alltför lättrogen" i
penningangelägenheter, kallades 1621 till Göteborg,
där han ss. kunglig kommissarie från
1623 och burggreve från 1626 blev av
stor betydelse för stadens
grundläggning och snabba utveckling. Liksom
under sin diplomatiska tid visade D.
sig ss. Göteborgs förste styresman
vara mera initiativrik än uthållig,
och under sina sista år förlorade han
snabbt sitt inflytande. -— Veterligen
ej gift. — Litt.: H. Fröding,
"Berättelser ur Göteborgs äldsta historia",
(1, 1908); H. Almquist, "Göteborgs
historia" (1, 1929). R. A.
Dijkman, Petter, fornforskare, f.
1 okt. 1647 i Hedemora, † 2 febr. 1717
i Stockholm. Föräldrar: organisten
och stadsskrivaren Pehr
Engelbrektsson D. och Anna Lydertsdotter. ■— D.
blev student i Uppsala 1666,
disputerade 1672 och avlade ex.
philosophi-cum 1674. Ären 1677—82 var han
kammarskrivare i Kammarrevisionen
och från 1682 landssekr. i Uppland.
Han utnämndes 1697 till assessor i
Göta hovrätt men tillträdde aldrig
denna tjänst. Följ. år blev han
häradshövding under Svea hovrätt men
dömdes redan 1703 till avsättning på
grund av en några år tidigare
avkunnad dom. Under resten av sitt
liv lyckades han icke få någon tjänst
och hade stora ekonomiska
svårigheter att kämpa mot. Trots dessa
vidriga yttre förhållanden ägnade han
sig emellertid in i det sista med
outtröttlig iver åt vetenskaplig
forskning. — D. är en företrädare för
stormaktstidens historisk-antikvariska
forskning i Olof Rudbecks anda. Hans
arbeten vittna om en beundransvärd
flit och beläsenhet men samtidigt om
en ohämmad fantasifullhet. Intresset
för vårt lands fornminnen grep
honom redan tidigt, ocli under de
vidsträckta resor runtom i landet, som
hörde till hans ämbetsutövning,
studerade han ivrigt minnesmärken och
äldre handlingar. Redan 1678
förelåg i manuskript hans mest bekanta
och måhända också mest
förtjänstfulla arbete, "Antiquitates
ecclesias-ticæ, eller gamle swenske
Kyrkie-Handlingar" (1703), i viss mån det
första, låt vara mycket bristfälliga
försöket till en sv. kulthistoria. Av
tvivelaktigt värde är hans avhandl.
"Observationer... till dhe forna
Svenskars och Göthers penninge
räch-ningz beskaffenheet", varav en del
trycktes 1686 och en annan är otryckt.
Hans "Historiske Anmärckningar,
öfwer, och af en delil Runestenar, i
Sverige", som trycktes först 1723
men var färdigt tio år före hans död,
ställdes snart i skuggan av O.
Celsius d. ä:s och andras forskningar.
Av betydande intresse är hans
otryckta arbete "Bua-haiti, det är, Städers,
Häraders, Socknars ok största dehlen
Bvanamnens uhrsprung, uthi
Provin-cien Upland", vilket väl som helhet
är förfelat, men som innehåller
åtskilliga uppgifter rörande lokala
traditioner, sägner, fornminnen,
dialektskillnader m. m., vilka äro av värde
även för en senare tids forskning.
Verket måste trots sina brister anses som
"ett av de mest betydande
minnesmärken vår svenska ortnamnsforskning
har att uppvisa från sin första
trevande försökstid" (A. Grape). — Gift
1) 1674 med Helena Edhelia, † 1707;
2) 1709 med Catharina Oldenkopp.
A. A.
Dillner, släkt, härstammande från
Hällne by i Ovikens skn, Jämtland,
där hemman från 1626 och till slutet
av 1800-talet gingo i arv från far till
son. Släktens äldste kände stamfar
var hemmansägaren Jöns (Jennis) i
Hällne, som levde redan på den tid,
då Jämtland lydde under Danmark.
Ättling i elfte led till honom var
matematikern Göran D. (se nedan), som
antog efternamnet D. på grund av
frändskap på mödernet med den från
gården Dillne, likaledes i Ovikens
skn, stammande släkten D. Med Göran
D. utgick lians släkt pä manssidan.
Dillner, Göran, matematiker, f.
26 april 1832 i Västnår i Ovikens
skn, Jämtland, † 28 mars 1906 på
Sofielund i Gustavsbergs skn,
Stockholms län. — Föräldrar:
hemmansägaren Anders Olofsson och Anna
Jönsdotter. — D. blev 1854 student i
Uppsala och tjänstgjorde 1858—61
som adjunkt i Östersund. År 1861
blev han fil. kand. samt disputerade
och blev docent i matematik, och 1863
erhöll han fil. drsgrad, allt i Uppsala.
Han var 1865—76 föreståndare för
det av honom jämte andra grundade
Uppsala privata elementarläroverk,
blev 1868 adjunkt i matematik vid
Uppsala univ. och utnämndes 1877
Göran Dillner.
till e. o. prof. i detta ämne
därstädes; han erhöll avsked 1897. —
D:s vetenskapliga produktion
behandlar huvudsakligen funktionsteorin.
Bland hans större arbeten märkas
"Grunddragen af den geometriska
kalkylen" (1868—70) och "Definita
integraler af synelctiska funktioner"
(1870—71), vilka båda publicerades
i Tidskr. för matematik och fysik.
För skolstadiet utgav lian
"Tod-hunters algebra" (1865), en bearb.,
som blev mycket använd. Han företog
studieresor till Tyskland, Italien och
Frankrike och skrev några uppsatser
om den matematiska undervisningen
vid univ. i dessa länder. Hans största
insats är, att han startade och som
huvudred. utgav Tidskr. för matematik
och fysik, vilken vände sig till
gymnasiernas lärare och bidrog att
fördjupa undervisningen i dessa ämnen.
Den utkom 1868—71 och 1874. — D.
blev 1873 led. av Vet. soc. i Uppsala.
Åren 1875—82 tillhörde han
stadsfullmäktige i Uppsala. — Gift 1864
med Catharina Ottilia Augusta
Hell-sten. G. R—r.
Dillner, släkt, härstammande från
hemmansägaren Per Nilsson i Dillne
i Ovikens skn i Jämtland († 1714).
Dennes son, dragonen och
rusthålla-ren Olof Persson (f. 1688, † 1743),
antog efter gården släktnamnet D. Hans
sonson var prosten i Tuna i Medelpad,
teol. dr Erie Johan D. (f. 1749, †
1817). Dennes äldre son,
kontraktsprosten Johan D. (D. 1), blev farfar
till kommerserådet och
industrimannen Gunnar D. (D. 2). Släkten
fortlever i flera grenar.
1. Dillner, Johan (Johannes),
präst, f. 3 okt. 1785 i Selångers skn,
Västernorrl. län, † 21 jan. 1862 i
Östervåla skn, Västmanl. län.
Föräldrar: prosten Erie Johan D. och
Catharina Elisabeth Salin. — D. blev
student i Uppsala 1802 och fil. mag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
