Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekman, släkt - 1. Ekman, Johan Jacob - 2. Ekman, Gustaf Henric - 3. Ekman, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekman
364
Ekmarck
Johan Jacob Ekman. Målning (detalj) av
C. F. von Breda.
а) bruksägaren Gustaf E. (E. 3),
farfar till bankdir. Gustaf E. (E. 15) och
dennes bror, skogs- och
industrimannen Wilhelm E. (E. 17), b)
grosshandlaren och politikern Janne E. (E.
б) samt c) bruksägaren Carl E. (E.
7), far till landshövdingen Axel E.
(E. 14). — Till släktens yngre gren
hörde ovannämnde tullnären och
rådmannen i Vänersborg Anders E: s
sonson, kyrkoherden och prosten Carl
Magnus E. (f. 1744, † 1818), far till
kyrkoherden i Foss i Bohuslän,
kontraktsprosten magister Carl Olof E.
(f. 1783, † 1851). Dennes son,
kemisten ocli hydrografen Fredrik E. (E. 8),
blev far till ingenjören Sven E. (E.
12), fiskeriintendenten Thorsten E.
(E. 13) och fysikern och hydrografen
Walfrid E. (E. 16). — Litt.: H.
Rosman, "Släkten E. å Bjärka Säby"
(1927).
1. Ekman, Jolian Jacob,
läkare, f. 30 jan. 1771 i Göteborg, † 18
nov. 1814 därstädes. Föräldrar:
grosshandlaren Peter P. E. och Hedvig
Boethius. — E. blev 1790 student i Lund,
reste 1792 till Uppsala och blev 1797
med. dr därstädes. Hösten förut hade
han redan anträtt en utlandsresa
till Danmark, Tyskland, Österrike,
Italien, Frankrike ocli England; han
kom att använda fem år utomlands "till
sin utbildning som läkare och
konstkännare". Återkommen till Göteborg,
blev han 1804 läkare vid Sahlgrenska
sjukhuset och led. av Vet. o. vitt.
samh., vars preses han blev 1808. —
E. var skicklig läkare, kunnig
naturvetenskapsman, hade goda kunskaper
i latin ocli grekiska samt mycken
konstkännedom och brevväxlade med
berömda utländska forskare. Hans
samlingar av böcker, mineralia,
apparater och instrument samt teckningar
och gravyrer voro omfattande och
värdefulla; en del därav kom efter
hans död i Vet. o. vitt. samh:s ägo.
— Gift 1809 med 8araMinten. P. H. T.
2. Ekman, Gustaf Henric,
bruksägare, kommunalman, f. 23 nov.
1774 i Göteborg, † 15 jan. 1847
därstädes. Bror till E. 1. —• Efter någon
tids universitetsstudier i Lund
övergick E. enligt faderns önskan till
köpmannabanan och anställdes i hans
firma. Tills, med sin ungdomsvän G.
R. Prytz grundade E. 1802 firman
Ekman & co., som efter faderns död
1807 jämväl övertog dennes affärer.
E:s insats vid faderns och vännens
sida i Göteborgs uppsving under den
stora transitoepoken kring 1800
synes visa en typisk serie snabba
vinster, risker, förluster och långsam
återhämtning. Utbrytningen ur faderns
firma sammanföll till tiden med
sillfiskets plötsliga tillbakagång och
upplösningen av det Ekman-Prytzska
bolaget 1817 med krisen efter Napoleons
fall. Den avgörande roll, som
järnexporten från Vänerliamnarna haft
för familjen E:s handelsrörelse,
förklarar dess inköp av Lesjöfors bruk i
Filipstads bergslag på
Napoleonkon-junkturens höjdpunkt 1813.
Familjeförmögenheten återupprättades efter
hand både genom E:s fortsatta
ex-och importrörelse, som uppdrevs till
en av Göteborgs främsta, och
Lesjöfors, där sonen Gustaf E. (E. 3) blev
förvaltare och, uppmuntrad av
fadern, förberedde epokgörande
uppfinningar. Liksom en tidigare generation
av släkten i Vänerstäderna nedlade
E. ett nitiskt arbete för
transportlederna i Göteborgs bakland och intog
genom årtionden en ledande ställning,
endels under kritiska skeden, både i
Göta och Trollhätte kanalbolags
styrelser samt i direktionerna för
segelfartens förbättrande mellan Vänern
och havet och för Göteborgs
hamn-och älvarbeten. Genom svågerskap
nära förbunden med B. von Platen,
Gustaf Henric Ekman. Teckning av Maria
Röhl (Kungliga biblioteket).
Göta kanals skapare, och politiskt
belönad med kommerseråds titel 1810
och ledamotskap i 1812 års
tullkommitté, utsågs E. i sin hemstad både
till riksdagsman 1810 och ordf. i
kommunalstyr. Borgerskapets äldste 1809
(—15). — Gift 1803 med Gustafva
Törngren. Cgn.
3. Ekman, Gustaf, bruksägare,
metallurg, f. 29 maj 1804 i Göteborg,
† 3 maj 1876 på Långbanshyttan,
Färnebo skn, Värml. län. Son till E. 2.
— E. blev student i Uppsala 1821,
avlade hovrättsex. 1823 och bergsex.
1825 samt genomgick Falu bergsskola
1826—27. Han blev elev i
masmäste-riet på Jernkontorets stat 1827,
tjänstgjorde som vik.
översmidesmäs-tare 1830—32 och beklädde den för
honom personligen inrättade tjänsten
som e. o. översmidesmästare 1833—36.
Hand i hand med de snabba examina
och befordringarna av mycket
hedersam art gingo E:s oavlåtliga
praktiska studier såväl vid sv. bruk som
utomlands: i Belgien, Frankrike,
Tyskland och Österrike men främst i
England. E. besökte järnbruk i
Lan-cashire och Yorkshire 1828, 1831 och
1833. Efter inledande experiment, på
offentligt eller enskilt uppdrag, vid
olika sv. verk, bl. a. Söderfors i
Uppland ocliDormsjö i Dalarna, uppnådde
E. sina praktiskt och teoretiskt
grundläggande resultat vid Lesjöfors. De
voro främst lancashiresmidet (1832)
och koltornsugnen (1843) samt
specialtillverkningar eller -metoder som
stålfilar (1836), ugnar för bränn- och
degelståls framställning (1837, 1840),
stålfjädrar (1852) och valsverk (1854).
E:s uppfinningar tillkommo slag i
slag under ett tidsskede, då det sv.
träkolsjärnet, med månghundraårig
tradition och marknad världen runt,
började helt förlora sin avsättning
utomlands på grund av det
engelska stenkols(puddel-)järnets
våldsamma utveckling icke blott
kvantitativt utan också i kvalitet och
sortering. Storheten i E:s metallurgiska
gärning ligger i hans överföring av
de specialiserade brittiska
förädlings1-processerna (smältning, vällning,
valsning och manufaktur) till ugnar, som
kunde eldas med sv. bränsle (torv,
ved, träkol) i stället för stenkol. E.
nedbragte betydligt
bränsleförbrukningen, gjorde produkten både
jämnare och billigare och återställde
på båda dessa vägar den sv.
bergs-lianteringens konkurrenskraft. Till
samtids och eftervärlds höga
uppskattning av hans insats bidrog den
generositet, med vilken han
personligen befordrade sina uppfinningars
spridning på skilda håll i landet. På
en gång modern och patriarkalisk i
sin syn på skola och arbetarförhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
