Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erikska ätten - Erikson, se även Ericson, Ericsson, Eriksson, Erixon och Erixson - Erikson, Charlotta - Erikson, Estrind - Erikson, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eriksson 445 Eriksson
innehaft riket till sin död 1234. Knuts
son Holmger (se denne) halshöggs
1248 efter ett upprorsförsök. — Litt.:
C. M. Kjellberg, "Erik den heliges
ättlingar oeh kronpretendenter bland
dem" (Hist. tidskr. 1923). B. E.
Erikson, se även Ericson,
Ericsson, Eriksson, Erixon, Erixson.
Erikson, Maria Charlotta,
skådespelerska, f. 11 febr. 1794 i
Stockholm, † 21 april 1862 i Dusseldorf.
Fadern var en traktör Lambert, men
E. uppkallades efter sin styvfar, en
hovmästare Erikson. — E. antogs
1805 som elev vid K. teatern, erhöll
aktriskontrakt 1812 och uppträdde
s. å. som Beata Trolle i P. A.
Granbergs "Svante Sture och Märta
Lejonhufvud". Hon uppmärksammades
under de följ. åren mycket för sina
tolkningar av den kvinnliga huvudrollen
i Zschokkes dram "Hartford och
Sally", kejsarinnan Sofia i Skjöldebrands
"Herman von Unna" samt
titelrollerna i Ducanges dram "Thérèse eller
Den fader- och moderlösa flickan från
Genève", i Schillers "Maria Stuart"
och i P. A. Wolffs "Preciösa".
Hennes största tillgångar som
skådespelerska synas utom en påfallande
skönhet oeh en högt driven klädkultur ha
varit en för tiden anmärkningsvärd
naturlighet i spelsättet, ett klart och
livligt intellekt samt en mindre
vanlig allmänbildning, som gjorde henne
särskilt hemmastadd i finare
salongsstycken. Sina största framgångar
vann hon därför i den högre
komedin och även i den under hennes
verksamhetstid populära dramen, medan
hennes framställningar inom det högre
skådespelet förefalla ha lidit av
bristande värme och bärighet i känslan.
— År 1834 förvånade hon sin publik
genom att ta avsked från scenen,
varvid hon erhöll livstidspension. Snart
uppträdde hon dock på Djurgårdstea-
tern i Stockholm och vann där stora
framgångar samt övertalades att
återinträda vid den kungliga scenen 1836.
Hon företog nu två studieresor till
Paris, vilket berikade hennes konst,
som under dessa år nådde sin högsta
blomstring; hon intog vid denna tid
en ledande ställning som comédienne
och förenade frihet från effektsökeri
med elegant och nyanserad
replikkonst samt betagande spiritualitet i
framställningen. Bland hennes roller
från dessa år märkas särskilt
Hertiginnan Marlborougli i Scribes "Ett glas
vatten" och Katarina II i Ch.
Birch-Pfeiffers "Gunstlingen". Sedan hon
1842 ånyo tagit avsked från K.
teatern, uppträdde hon dels i Stockholm
på Djurgårdsteatern och på Mindre
teatern, där hon bl. a. vann en stor
framgång som Mme de Maintenon i
Ch. Birch-Pfeiffers "Markisinnan de
Villette", dels i landsorten vid A. G.
Charlotta Erikson. Teckning (detalj) av
Maria Röhl 1822 (Kungliga biblioteket).
Estrid Erikson.
Wallins och W. T. Gilles trupper; vid
några tillfällen gästspelade hon även
på K. teatern, sista gången 1855. Sina
sista år tillbragte hon i Dusseldorf
lios sin son, som där studerade
målarkonsten. —- E. var 1837—41
lärarinna vid K. teaterns elevskola. Hennes
namn är även knutet till ett antal
övers, av teaterpjäser. — Gift 1812—
20 med kormästaren Johan Fredrik
Wikström. S. T.
Erikson, Estrid Maria,
affärskvinna, f. 16 sept. 1894 i öregrund.
Föräldrar: källarmästaren Adolf E.
och Helga Andersson. — E. genomgick
Tekn. skolan i Stockholm 1914—18
och hade sedan anställning hos Sv.
hemslöjd och Wikman & Wiklund i
Stockholm, tills hon 1924 startade
Sv. tenn, 1933 ombildat till ab. Från
början avsedd att tillgodose
kraven på konsthantverksprodukter, som
motsvarade den nya smaken för
enkelhet i formgivningen och spar-
Gustaf Erikson,
samhet i dekoren, har firman under
E:s konstnärliga och kommersiella
ledning sedermera vuxit ut till en av
de modebestämmande i fråga om
heminredning, ss. möbler, textilier,
bruks- och lyxföremål av skilda slag
och material och även beträffande
modeaccessoirer. Dess framträdande
uppmärksammades på
Parisutställningen 1925, Stockholmsutställningen
1930 ocli en rad senare utställningar i
in- och utlandet, E. liar företagit ett
flertal studieresor bl. a. i England,
Irland, Frankrike, Italien,
Jugoslavien, Mexiko och Förenta staterna
(1935 och 1939). — Ogift. — Litt.:
Gotthard Johansson, "Kritik" (1941).
Th. N.
Erikson, Gustaf, uppfinnare,
bil-och motorpionjär, f. 13 nov. 1859 i
Lindesberg, † 4 maj 1922 i
Stockholm. Föräldrar: bergsmannen Erik
Ersson och Anna Christina
Olsdotter. —• E. var elev vid Tekn.
elementarskolan i Örebro 1875—78 och
var därefter till 1887
bruksbokhållare och verkmästare vid Sävsjöströms
bruk i Småland. Åren 1887—93
verkade lian som maskiningenjör vid
Skutskärs sågverk, 1893—95 var han
verkstadsingenjör och 1895—97
konstruktör (experimentator) vid Domnarvets
järnverk. Under en resa till Tyskland,
Frankrike och England 1897 för att
studera bilmotorkonstruktioner fick
E. impulsen att själv söka bygga den
första bilen i sitt hemland. Han blev
1897 anställd som motor- och
auto-mobilkonstruktör hos Vagnfabriksab.
i Södertälje (Vabis), som ägdes av
Surahammars bruks ab. i
Surahammar. Där fick E. 1897 sin första
motor färdig. Den var driven med
fotogen men gick dåligt. Han byggde
därefter en 4-cylindrig 2-taktmotor för
fotogen, som gick bättre, monterade
den på en vagn och lyckades sålunda
åstadkomma vårt lands första auto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
