Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Fersen, Axel von, d. y. - 8. Fersen, Axel von - Ferster, Hans, murmästare, se Forster - Festin, Eric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Fersen
513
Festin
ro voit mann en i den provisoriska
konseljen. Han var en talesman för dem,
som önskade, att Gustav IV Adolfs
son prins Gustav skulle utses till
tronföljare och att hertig Karl endast
skulle bli förmyndare för honom. Han
fyllde dock sin uppgift som
riksmarskalk vid Karl XIII: s kröning. Några
sympatier för Karl XIII:s person
hade F. aldrig haft, och denne ansåg
å sin sida F. högfärdig. Efter den
nyvalde tronföljaren Karl Augusts
plötsliga död i maj 1S10 i Skåne
spre-dos snart rykten om att lian förgiftats
av den gamla regimens anhängare, de
s. k. gustavianerna. Främst riktade
sig de försåtliga beskyllningarna mot
den Fersenska familjen.
Tidningsartiklar och anonyma paskiller gåvo
ytterligare fart åt dessa rykten. Mest
omtalad av dessa hetsskrifter är en
fabel, "Räfvarne", som trycktes i Nya
posten den 14 juni. Den beskyllde i
förtäckta ordalag F. och hans syster
för att vara "Lejonprinsens" mördare
och manade till våldsam hämnd på
dem. Denna agitation ägde en
gynnsam jordmån i det politiska missnöje,
den oro och misstänksamhet, som ända
sedan statsvälvningen föreg, år rådde
bland huvudstadens befolkning.
Kronprinsens lik hade förts i parad genom
landet, och oroligheter väntades
allmänt, då liktåget den 20 juni skulle
passera genom Stockholm till Slottet.
Före och efter processionen red
kavalleri, och omedelbart framför
likvagnen åkte riksmarskalken i sin
galavagn. F. hade länge, kanske mest på
grund av sitt stelt aristokratiska
uppträdande, varit impopulär i
huvudstaden och i hotelsebrev och på annat sätt
varnats att delta i liktåget, utan att
detta bekymrade honom nämnvärt.
Redan på Hornsgatan började
folkhopen kasta sten på F:s vagn, och vid
färden över Slussen ocli
Kornhamnstorg, där en bataljon av livgardet
paraderade, slogos vagnens fönster
sönder med stenar och vedträn. F.
själv sårades. På Stora Nygatan
ramponerades vagnen ytterligare och
stannade plötsligt. Processionen
fortsatte, under det att F. steg ur för att
rädda sig undan folkmassan upp i ett
hus (numera nummer 1 vid Stora
Nygatan). Där blev han emellertid
på nytt anfallen av folket.
Generalmajor Silfversparre, som hade högsta
befälet över trupperna i Stockholm,
sökte nu upp F. för att föra honom i
säkerhet, men när han med F.
kommit ner på gatan, slets denne bort från
honom ocli fördes under hugg ocli
slag fram mot Riddarhustorget, där
en bataljon av Livgardet till fot och
en skvadron av Livgardet till häst
förblevo passiva. Bland tillhyggena,
varmed F. bearbetades, funnos enligt
samtida ögonvittnen
anmärkningsvärt många röda och gröna
siden-parasoller. Efter någon timmes
råd-bråkning befann sig F. naken mitt i
hopen på gården till Rådhuset
(Bondeska palatset), där han trampades
ihjäl. Mängden, som blev alltmer
upphetsad, delvis till följd av den fria
traktering med mat och brännvin, som
bjöds på en del krogar, ämnade
därefter bege sig till Fersenska huset på
Blasieholmen för att låta grevinnan
Piper dela broderns öde. Då ingrepo
emellertid trupperna, de från början
mer dominerande borgerliga
elementen i pöbelliopen drogo sig undan,
och kravallerna, som pågingo till
sent på kvällen, förlorade sig i
slagsmål, som krävde flera dödsoffer. —
Den rättegång, som det s. k.
Fersenska mordet gav upphov till, lämnade
föga eller intet resultat. Svårt
komprometterade för sin uraktlåtenhet att
ingripa i tid voro generalerna
Silfversparre, Adlercreutz och von Vegesack.
Det råder intet tvivel om att oron
bland folket underblåstes från
inflytelserikt håll, att missnöjets inriktning
mot Fersenska familjen gillades i
många höga kretsar och att oviljan
att på allvar ingripa till F:s försvar
var mycket utbredd bland direkt
ansvariga personer. "Det skadar inte,
om den förnäme herrn får litet smuts
i sin vagn", skall Karl XIII ha yttrat
dagen innan. Säkerligen har man dock
inte önskat F:s död utan endast velat
genom oroligheterna skrämma
gustavianerna till passivitet inför det nya
tronföljarvalet. Man önskade också,
att huvudstaden skulle framstå såsom
otrygg, varigenom man fick ett skäl
att förlägga den kommande riksdagen
till annan ort. — Mordet väckte
uppmärksamhet i hela Europa och togs
på en del håll som bevis för att den
sv. staten befann sig i
upplösningstillstånd. F. blev en tragisk gestalt
genom sin död. Den liar givit honom en
ryktbarhet, som lian annars knappast
skulle ha förvärvat, ty någon
betydande man var han inte. Hans
fulländat världsmannamässiga
uppträdande, osvikliga behärskning och
utpräglade kvinnotycke gjorde honom
till en framstående repr. för l’ancien
régime. Han var lång och ståtlig och
en elegant konversatör men uppträdde
kyligt reserverad och var utan
djupare intressen. Efter franska
revolutionens utbrott framstod han alltmer
både i tankar och uppträdande ss.
en kvarleva från läncien régime. Han
lärde ingenting av den nya tiden,
hans miljö förblev högaristokratin,
och för övriga samhällsgrupper
saknade han intresse. F:s förhållande
till Marie Antoinette liar givit
upphov till en rik, delvis romantiserande
litteratur. Bland dessa arbeten kunna
nämnas: R. M. Klinckowström, "Le
comte de F. et la cour de France"
(1872); F. F. Flach, "Grefve H. A. von
F." (1896); G. Lenotre, "Le drame de
Varennes" (1911); Alma Söderhjelm,
"F. et Marie Antoinette" (1930). Den
ojämförligt största betydelsen för
kännedomen om F:s liv liar lians
dagbok, publicerad, delvis endast i
utdrag, 1925—36 i fyra delar av Alma
Söderhjelm. Anteckningarna i denna
voro aldrig avsedda att publiceras,
och de ha följaktligen en ganska
intim karaktär. Dagboken liar ett
icke obetydligt värde som historisk
källa, för Sveriges del främst genom
den belysning den ger åt Gustav IV
Adolfs person. Av intresse är också
en samling brev från F. till fadern,
skrivna under nordamerikanska
frihetskriget, vilka på franska
publicerats av F. U. Wrangel 1929. — F:s
död skildras av T. Nerman i
"Fersenska mordet" (1933). — Ogift. W. L.
8. Fersen, Axel von,
greve,arméofficer, godsägare, f. 10 aug. 1798,
† 24 mars 1838 i Pisa. Föräldrar:
överstekammarherren greve Fabian
Reinhold von F. och
överliovmästarin-nan Lovisa Sofia Piper. Brorson till
F. 7. — F. blev kornett vid Livgardet
till häst 1815, ryttmästare 1821 och
adjutant hos Karl XIV Johan 1822.
Han erhöll avsked s. å. och
utnämndes till major i armén 1823. — F.,
herre till Steninge (i Uppland) och
Ljung (i Östergötland), levde som en
"grandseigneur i engelsk stil" och var
initiativtagare till de första
kapplöpningarna enligt engelskt mönster i
Sverige 1831—38, anordnade av den
nybildade Patriotiska fören. för
Sveriges hästcultur, där F:s bror, Gustaf
Hans von F., var sekr. Tills, med
denne samt sekr. i Stuteriöverstyr.
A. Noring ledde han på ett
förtjänstfullt sätt verksamheten för det sv.
kapplöpningsväsendets utveckling. De
första engelska fullblodshästarna
importerades av F., och redan 1835
funnos 15 hingstar och 14 ston av
engelskt fullblod i landet.
Kapplöpningsbanor byggdes i Stockholm och
Hälsingborg, varjämte
allmogelöpningar anordnades på olika ställen i
landet. Fören. utgav även en
kapplöpningskalender och ett
fullblodsregister. Sedan bröderna F. lämnat
ledningen av det sv.
kapplöpningsväsendet, låg detta nere, och först på
1860-talet blev det möjligt att återuppta
löpningarna. — Ogift. F. M.
Ferster, Hans, murmästare, se
Forster.
Festin, Erie Emanuel, museiman,
f. 12 okt. 1878 i Hackås skn, Jämtl.
län. Föräldrar: lantbrukaren Jon
Jonsson och Brita Ericsdotter. —
33 Svenska män och kvinnor II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
