Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Horn, Arvid - 15. Horn, Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horn
539
Horn
och borgarkretsar, vilka ville utnyttja
konjunkturerna i avsikt att föra en
aggressiv, revanschsyftande
utrikespolitik och en handelspolitik i mera
utpräglat merkantilistisk anda. H.
fann häftiga antagonister, bl. a. i Carl
Gyllenborg, Daniel Niclas von
Höpken och Samuel Åkerhielm. Inre och
yttre händelser gåvo snart den
fientliga koalitionen vind i seglen. Konung
Fredriks förhållande till Hedvig
Taube, hans erkända mätress, gav
Gyllenborg tillfälle att nästla sig in hos
konungen och diskreditera H., som
öppet ogillade förbindelsen. Den
inträdande motsättningen mellan
England och Frankrike undanryckte
grundvalen för H:s utrikespolitiska
system. Det polska tronföljdskriget
(1733—35) föranledde riksdagens
sammankallande 1734, då den franska
diplomatins påtryckningar på Sverige
skapat en stark krigsstämning i
landet. Genom Gyllenborgs och von
Höp-kens förbindelse med det franska
sändebudet Casteja lades vid denna
riksdag grunden till vårt första stora
riksdagsparti, hattpartiet, som redan
vid ständernas nästa sammankomst
skulle störta H. För denna gång
lyckades lian dock rida ut stormen och
hindra en sv. intervention i Polen.
År 1735 ingicks ett tämligen
intetsägande fördrag med Frankrike, varpå
H. för att understryka Sveriges
självständighet gentemot detta land avslöt
en traktat även med Ryssland.
Krigsutbrottet mellan Ryssland och Turkiet
1736 gav likväl revanschtankarna mot
Ryssland ny fart, och agitationen
inför 1738 års riksdag fick en dittills
okänd omfattning. Särskilt det
franska men också de engelska och ryska
sändebuden använde stora summor för
att bearbeta stämningen för resp.
lands intressen. I vitt spridda
paskiller och flygskrifter utmålades H:s
återhållsamma utrikespolitik som
ryssvänlig. Tilltagande sjuklighet
bidrog också att försvaga hans ställning.
När riksdagen samlades, visade det
sig, att krigspartiet dominerade bland
adeln. Lantmarskalk blev Carl Gustaf
Tessin, och utskotten fylldes med nya
män. Unga officerare och tjänstemän
drevo storpolitik på Riddarhuset,
klubbar bildades, och den
riksdagstaktik blomstrade upp, som skulle
komma att prägla frihetstidens
politiska liv. Regeringen hade visserligen
majoritet inom de ofrälse stånden,
men i sekreta utskottet, vars stora
tid i sv. statsliv nu började, härskade
hattpartiet. Majoren Malcolm Sinclair
avsändes i hemlighet som politisk
agent till Turkiet, och ett nytt
förbund ingicks med Frankrike. H. sköts
åt sidan och förmåddes att självmant
träda tillbaka. Hans avskedsansökan
beviljades i dec. 1738 under stora
hedersbetygelser, och ständerna beslöto,
att han för sin återstående levnad
skulle få behålla sin
riksrådsvärdighet och de löner han uppbar av
staten. Mot hans anhängare i rådet
inleddes däremot en juridisk procedur,
som resulterade i att det segrande
partiets män i deras ställe besatte
rådsplatserna. Detta liar betecknats som
den frihetstida parlamentarismens
genombrott. Trots sin höga ålder tycks
H. icke helt ha släppt tanken på att
återvända till politiken; han
underhöll förbindelserna med ryske
ministern och bidrog därmed kanske till
att leda mösspartiet in på en för
framtiden ödesdiger väg. Han levde
tillräckligt länge för att få bevittna de
nedslående resultaten av hattarnas
övermodiga krigspolitik. — Gift 1)
1696 med Anna Beata Ehrensteen,
† 1703; 2) 1705 med Inga Törnflycht,
† 1708; 3) 1710 med grevinnan
Margareta Gyllenstierna af Fogelvik. ■—•
Litt.: S. Grauers, "A. B. H." (1, 1920)
är grundläggande för kännedomen, om
H:s tidigare bana men går fram
endast till 1713; samme förf:s arbete,
"Några bidrag till oppositionens
historia under Karl XII" (Karolinska
förbis årsbok 1921) belyser H:s roll
under 1710 års utskottsmöte och 1713
—14 års riksdag. H:s insats under
frihetstiden kan bäst följas i C. G.
Malmströms "Sveriges politiska
historia från konung Karl XII:s död till
statshvälfningen 1772" (2:auppl., 1—
2, 1893—95); H. Danielsson,
"Sverige och Frankrike 1727—1735. Ett
bidrag till belysning av A. H:s
utrikespolitik" (1920); L. Stavenow,
"Frihetstiden" (Sveriges historia till
våra dagar, 9, 1922) och F.
Lagerroth, "Frihetstidens maktägande
ständer" (Sveriges riksdag, förra avd.
5—6, 1934). Av mindre vetenskapligt
värde äro G. Horn, "A. B. H." (1852)
och W. E. Svedelius’ biografi (i Sv.
akad:s handl., 54 och 55, 1879).
H. N., I. Sth.
15. Horn, Adam, greve, riksråd,
f. 25 nov. 1717 i Stockholm, † 24 jan.
1778 därstädes. Son till H. 14 i lians
tredje gifte. — H. blev 1731
fänrik-vid Livgardet och studerade från 1736
utomlands. År 1741 utnämndes han
till major vid Väsitgöta kavallerireg.,
deltog i det olyckliga ryska kriget 1741
—43 och var en av de tre officerare,
som underhandlade om kapitulationen
i Helsingfors. Han blev
överstelöjtnant vid sitt reg. 1746 och överste för
Ostgöta kavallerireg. 1747. H., som
genom sin börd hörde till mösspartiet,
slöt sig liksom många andra av det
högre befälet i början av 1750-talet
till hovpartiet, men han insläpptes
likväl av de regerande hattarna i sekreta
Adam Horn. Pastell (detalj) av G.
Lundberg.
utskottet vid riksdagen 1751—52. Av
konung Adolf Fredrik sändes han
1756 till S:t Petersburg för att
underrätta kejsarinnan om konungens
moders frånfälle. Han hade därjämte
det hemliga uppdraget att anhålla om
ryska regeringens bistånd åt det sv.
hovet i dess kamp mot ständerna.
Underhandlingarna blevo dock
resultatlösa, ocli H., som erfarit, att
hovpartiet beredde sig till revolution,
begärde försiktigtvis tillstånd att vid
kontinentens badorter sköta sin hälsa.
Kort före pommerska krigets utbrott
1757 utnämndes han till generalmajor
och blev 1759 generallöjtnant. Han var
en av de dugligaste befälhavarna i
detta krig, hade gott omdöme och
framåtanda och sökte upphjälpa
bristerna i rytteriets organisation och
utrustning men lämnade 1760 fälthären
för att som ombud för krigsbefälet
bevista riksdagen i Stockholm. Där blev
han vid lantmarskalksvalet utan
framgång uppställd som hovpartiets och
mössornas motkandidat till Axel von
Fersen men var en av de få ur
oppositionen, som erhöllo plats i sekreta
utskottet. Följ. år valdes han till
riksråd samt utnämndes till
överstemarskalk. H. var icke någon
betydande statsman eller partiledare men var
redbar och pålitlig och åtnjöt därför
allmänt förtroende. I rådet
motarbetade han 1764 majoriteten, som
önskade förnya förbundet med Frankrike,
och han uttalade en allmän
förkastelsedom över subsidieväsendet. När
mössorna 1765 kommo till makten,
valdes H. till kanslipresident men
avsade sig ämbetet i känsla av att inte
besitta de nödvändiga egenskaperna
därtill. I mössrådet intog han en
någorlunda moderat hållning. H.
avhämtade 1766 som ambassadör till danska
hovet kronprins Gustavs brud, Sofia
Magdalena. Tills, med sina ämbets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
