Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Knöppel, Arvid - 2. Knöppel, Arvid - Knös, släkt - 1. Knös, Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knöppel
301
Knös
Arvid Knöppel (2).
utpräglat tyskvänlig karaktär. Åren1913—22 utgav han tidskriften Från jaktmarker och fiskevatten, som under hans kunniga och nitiska ledning blev en av våra främsta på ifrågavarande område.
K. blev 1908 olympisk guldmedaljör i lagtävling på löpande hjort. Han var en varm främjare av skytterörelsen.
Gift 1) 1891–1911 med Maria Cecilia Elsbeth Schultz von Berg; 2) 1914 med Elisabeth Wåhlin.
T. M.
2. Knöppel, Gustav Arvid Oskar, skulptör, tecknare, f. 25 april 1892 i Luleå. Son till K. 1 i hans första gifte. — K. studerade vid Althins målarskola, vid Konstakad. (1914—19) samt som stipendiat i sju år i Italien, Schweiz och München. Liksom fadern intresserad för djurlivet i naturen har han ägnat en stor del av sin konstnärsgärning åt studiet därav. En fenomenal snabbhet i uppfattningsförmågan, tillåter honom att registrera den minsta rörelse hos sina skygga modeller i teckning eller skulptur. Det ligger samtidigt mycket tålmodig iakttagelse och intim förståelse av de olika djurens karakteristiska natur bakom de impressionistiska skisserna i blyerts eller kol, såväl som i de med känslig hand formade små bronserna av rävar och rådjur, hundar och björnar, lodjur och visenter. En ringa del av sina studier publicerade han jämte egen text i den vackra boken "Råbock" (1941). K. har också utfört porträttskulpturer. I Sunne kyrka, krematorierna i Karlstad och på Norra kyrkogården i Stockholm, Apelvikens kustsanatorium, Uppsala kyrkogård och flera offentliga byggnader i huvudstaden har han med framgång löst dekorativa uppgifter. Hans intresseför material och teknik har bl.a. tagit sig uttryck i experiment med rostfritt stål som material för skulpturer, varvid han nått konstnärligt intressanta resultat. K. ställde ut första gången i Stockholm 1916 och har sedermera deltagit i många utställningar såväl där, som i landsorten och utlandet. Han är bl. a. repr. i Nationalmuseet, Göteborgs och Karlstads museer. — Gift 1918 med Vivianne Wåhlin. Th. N.
Knös, släkt, härstammande från
hemmansägaren på Knorren eller
Knorren i Hangelösa skn, Skarab.
län, Olof, som levde i början av
1600-talet. Namnet K. antogs efter
födelsegården av lians son, hejderidaren eller
jägmästaren över Älvsb. län Börje
Olofsson K. (f. 1632, † 1711), farfar
till bröderna teologen, domprosten i
Skara Andreas K. (K. 1) och
livdrabanten, löjtnanten Pehr K. (f. 1727,
† 1795), vilka blevo stamfäder för
släktens nu levande två grenar. Till
den äldre av dessa hörde K. 1 :s söner,
a) historikern och bibliografen Olof
K. (K. 2), b) skolmannen och
teologen Carl Johan K. (K. 3), far till
teologen Anders K. (K. 5), c)
kyrkoherden i Norra Vånga, Skarab. län,
hovpredikanten Anders K. (f. 1769, †
1813) samt d) orientalisten och
teologen Gustaf K. (K. 4), far till förf.
Thekla K. (K. 6). Teologen Anders K.
(K. 5) blev far till a) Stockholms
stads byggnadschef, majoren Carl
Johan K. (f. 1834, † 1897), b)
språkmannen Vilhelm K. (K. 7), vars son
är ämbetsmannen Börje K. (K. 8), och
c) överingenjören vid Stockholms
gasverk Arvid Erik K. (f. 1856, † 1915).
— Den yngre grenens stamfar,
löjtnanten Pehr K., blev far till rektorn
vid gymnasiet i Alingsås, kyrkoherden
i Källby, Skarab. län, prosten Birger
K. (f. 1766, † 1822). — Litt,: A. Knös,
"Vestgötasläkten K." (1898).
1. Knös, Andreas (Anders)
Olofsson, teolog, f. 3 febr. 1721 i
Mariestad, † 29 maj 1799 i Skara.
Föräldrar: kontraktsprosten Olof
Birgersson K. och Eva Beata
Bellander. ■—- Efter att ha genomgått Skara
läroverk studerade K. från 1737
vid Uppsala univ., främst filosofi.
Han promoverades till fil. magister
1743. Driven av sitt utpräglade
intellektuella klarhetsbehov anslöt han sig
till Wolfianismen, som med hjälp av
rationell spekulation sökte
systematisera den ortodoxa uppenbarelsetron.
I sin avh. "De principiis et nexu
reli-gionis revelatæ et naturalis" (1742)
behandlade K. sambandet mellan
naturlig och uppenbarad religion. Trots
sin vid denna tidpunkt ortodoxa
hållning mötte K. starkt motstånd från
den teologiska fakulteten, som
högeligen ogillade, att ett teologiskt ämne
behandlades inom den filosofiska
fakulteten. Detta motstånd stäckte hans
planer på en akademisk lärarbana.
Under intryck av impulser från herrn-
Andreas Knös. Målning (detalj) av Ulrika
Pasch.
liutismen vände sig K. i stället
alltmer till praktiskt religiöst arbete, och
hans spekulativt dogmatiska
intressen trädde tillbaka för en mer
subjektivt förinnerligad religiositet. Han
lät prästviga sig 1747 och blev s. å.
pastorsadjunkt hos sin fader, prosten
Knös i Norra Vånga, Skarab. län. Där
blev han upphovsmannen till en
kraftig väckelserörelse. Skara domkapitel,
som betraktade denna K:s
verksamhet med en visa misstro, förordiiade
honom 1749 till domkyrkoadjunkt för
att kunna ha honom under omedelbar
uppsikt. Denna förflyttning gynnade
i själva verket Iv:s karriär genom att
han lyckades ingjuta respekt hos sina
överordnade för sin åskådning. År 1751
blev han ord. gymnasieadjunkt och
befordrades redan året därpå till rektor
i Mariestad och kyrkoherde i
Leksbergs prebendepastorat. Han blev
lektor i Skara 1756, teol. dr 1768 och
domprost i Skara 1771. Åren 1769 ocli
1778 utsågs han till stiftets repr. vid
riksdagen. Han uppsattes vidare
tvenne gånger, 1767 och 1788, på
biskopsförslag i andra rummet och blev
1770 enhälligt uppförd på förslag till
teol. prof. men förbigicks. År 1793
var han led. av
ecklesiastikkommittén. — K. trädde med åren i en allt
tydligare motsättning till sin tids
ortodoxa kyrklighet. Hans
förkunnelse lade huvudvikten vid
pånyttfödelsen som människans totala
livsförvandling, och han blev därför i
pietismens anda bestämd motståndare till
den ortodoxa försonings- och
rättfär-diggörelseläran. Därvidlag hade K.
också beröringspunkter med den
samtida swedenborgianismen, som gjorde
sig starkt gällande i Skara stift.
Trots sin särpräglade åskådning och
sin ända till bryskhet rakryggade
hållning i tidens lärostrider var K.
allmänt aktad för sin oskrymtade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
