Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristian II - Kristian August, kronprins, se Karl August, s. 187 - Kristiern Nilsson Vasa, drots, se Vasaätten - Kristina - Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian II
345
Kristina
över Sverige. Uppsalafördragets
garantier för unionsvännernas
maktställning sattes slutgiltigt ur kraft
genom arvhyllningen den 29 okt. i
Stockholm., varigenom K. enligt
dåtida uppfattning blev enväldig
härs-kare. Till arvrikets införande torde
han ha erhållit ärkebiskopens och
riksrådets medverkan mindre med
våld och hot än med frikostiga löften
om stora ekonomiska förmåner på
Sturepartiets bekostnad. Därigenom
kommo K:s och unionspartiets
intressen att för tillfället sammanfalla,
och av allt att döma lia K. och
hög-frälsets ledare enats om att bryta den
vid Stockholms kapitulation givna
amnestin och ställa Sturepartiet till
svars för det förflutna. Men
utvecklingen blev en annan än de sv.
herrarna tänkt sig. Det låg icke i K:s
intresse odh överensstämde f. ö. icke
med hansi antiklerikala politik att
genom överlämnadet till ärkebiskop
Gustaf Trolle av det enorma
skadestånd denne begärde återupprätta
den sv. kyrkans ekonomiska och
därmed också politiska maktställning.
Efter konungens kröning 4 nov. med
åtföljande festligheter och gästabud
inleddes 7 nov. räfsten med
Sturepartiet. Men när K. valde utvägen att
därvid begagna sig av
kätteriproces-sens form, förlorade Trolles
skadeståndsanspråk sin rättsgrund, ty en
lekmannakättares förbrutna
egendom skulle enligt kanonisk rätt
tillfalla icke kyrkan utan den världsliga
myndigheten. Den 8 nov. föll domen,
och konungen lät den genast gå i
verkställighet (Stockholms blodbad).
Men avrättningarna drabbade icke
endast de ursprungligen av
ärkebiskopen anklagade utan även tre av
unionspartiets mest inflytelserika
män, Erik Abrahamsson
(Leijonhufvud), biskop Matthias och Hemming
Gadh, samt därjämte biskop
Vincen-tius i Skara. Konungens
handlingssätt ger en klar antydan om, att han
i lika hög grad misstrott
unionsvännerna och Stureanhängarna och
därför inriktat sig på att kväsa båda
partierna och oskadliggöra deras
ledare. Att Gustaf Trolle icke varit
den ledande kraften vid blodbadet
kan numera anses ganska säkert.
Däremot förblir det en öppen fråga, om
det var Sigbrit eller K., som bar det
egentliga ansvaret för blodsdomarna.
— I början av följ. år begav sig
konungen till Danmark efter att ha
tillsatt en interimstyrelse bestående
av Didrik Slagheck som ståthållare,
Gustaf Trolle och den danske
biskopen Jens Andersen. Men
ärkebiskopen, som hade all anledning att se sig
tillbakasatt, lyckades i förening med
biskop Jens skjuta Slagheck åt sidan.
I maj 1521 övertog Trolle själv
hö-vitsmanskapet i Sverige. Den
sålunda inåt splittrade regeringen
förmådde icke undertrycka Gustav
Vasas uppror och upplöstes på hösten
s. å. K. hade ej längre någon
regeringsmyndighet i Sverige., Formellt
avsattes han först 1522. S. å. mottog
han Lybecks krigsförklaring.
Konungens motgångar gåvo den
missnöjda men dittills undertryckta
danska aristokratin mod att övergå till
öppet uppor och erbjuda kronan åt
K:s farbroder, hertig Fredrik av
Holstein. Denne antog anbudet och
hyllades i mars 1523 som dansk konung
av Jyllands ständer. Under dessa år,
då olyckorna hopade sig, visade K. en
påfallande modlöshet oeh brist på
handlingskraft. Ehuru fortfarande
herre över de danska öarna, Skåne,
Finland och Norge gav han spelet
förlorat och avseglade 13 april 1523
med hela sin flotta till Nederländerna.
Efter flera års landsflykt gjorde
K. 1531 genom landstigning i Norge
ett försök att återtaga sina kronor.
Begynnelseframgångarna förspilldes
emellertid med meningslösa
underhandlingar, vilka slutligen ledde
därhän, att han råkade i konung
Fredriks händer, varpå han mot given lejd
berövades friheten, som han aldrig
skulle återfå, ehuru fångenskapen
längre fram avsevärt mildrades. K.
avled på Kalundborgs slott, nära
sju-tioåtta år gammal. —- K:s
inrikespolitik avsåg i stort sett att till
förmån för kungamakten, borgerskapet
och allmogen bryta aristokratins och
kyrkans övermakt, något som även
torde ha varit ett av huvudsyftena
med hans alltför brådstörtade
lagstiftningsverksamhet. I
utrikespolitiskt avseende kännetecknades hans
regering, bortsett från
inringnings-och krigspolitiken gentemot Sverige,
huvudsakligen av en energisk men
föga framgångsrik strävan att
reducera Hansans för de nordiska staterna
tryckande handelspolitiska
maktställning. — K., som i Sverige fick
tillnamnet "Tyrann", synes ha varit en
våldsam och lidelsefull natur men
förstod dock behärskningens och
förställningens konst. Initiativrik och
handlingskraftig i medgångens dagar,
föreföll han i motgången paralyserad av
så starka hämningar, som man
knappast finner hos en fullt normal
människa. Hans viljestyrka är omtvistad;
säkert är, att han icke stått oberoende
av andras inflytande. Fysiskt var K.
väl utrustad och ägde stor färdighet
i tidens ridderliga idrotter. I krig
skall han ha ådagalagt duglighet och
personligt mod. — Gift 1515 med
Isabella (Elisabeth) av Kastilien, syster
till kejsar Karl V. — För kännedom
om K. oöh hans historia är man
alltjämt i stort sett hänvisad till C. F.
Allens grundliga och
väldokumenterade men för K. partiska arbete "De tre
nordiske Rigers Historie" (2—5, 1865
-—72). Ur den moderna litteraturen
må nämnas N. Ahnlund,
"Brasklappen" och "Kristian II i svensk och
dansk historieskrivning" (i "Från
Medeltid och Vasatid", 1933), E.
Årup, "Danmarks Historie" (2, 1932),
Ii. Bergström, "Studier till den stora
krisen i Nordens historia 1517—
1523" (1943), S. Kraft, "Senare
medeltiden. II. Tidsskedet 1448—1520"
("Sveriges historia till våra dagar",
3:2, 1944), L. Sjödin,
"Kalmarunionens slutskede. Gustav Vasas
befrielsekrig" (1, 1943), L. Weibull,
"Dyvekekatastrofen och Torbern Oxe"
(Scandia 1932) och "Didrik Slaghæck efter
Stockholms blodbad" (Scandia 1937).
Ett intressant och delvis
framgångsrikt försök till en
historisk-psykia-trisk biografi över K. har gjorts av
P. J. Beiter: "Kristian Tyrann"
(1943). I diskussionen om Stockholms
blodbad ha inlägg gjorts av N.
Ahnlund i Sv. tidskr. 1928, B. Bergström
i Sv. tidskr. 1939, G. Carlsson i Hist.
tidskr. 1920, K. Erslev i dansk Hist.
Tidsskr. 1929, O. Kolsrud i Kyrkohist.
årsskr. 1940, G. Landberg i Nord’,
tidskr. 1928, J. Sandström i Hist. tidskr.
1928 och 1929, L. Weibull i Scandia
1928 och 1930. R. B—m.
Kristian August, kronprins, se
Karl August, s. 187.
Kristiern Nilsson Vasa, drots, se
Vasaätten.
Kristina, drottning, gemål till
konung Erik den helige. — K. tillhörde
enligt källornas samstämmiga utsago
den stenkilska ätten, vilket
förklarar Eriks anspråk på tronen. Om
hennes närmare släktförhållanden
lämnas dock olika uppgifter. Enligt abbot
Vilhelms danska kungagenealogi från
1190-talet synes Erik den heliges
gemål, vars namn ej uppges, ha varit
dotter till Inge d. ä:s dotter Kristina
och en slavisk furste Izizlaus, under
det att en sv. kungalängd från 1333
(i B 17, K. bibi.) gör henne till Inge
d. y:s dotter. Mera osannolik
ärKnyt-lingasagans uppgift, att hon skulle ha
varit dotter till Inge d. ä:s dotter
Katarina oeh den danske prinsen Björn
Järnsida. K. är bekant för den
fiendskap, som hon till en början visade
Varnhems kloster. Det har antagits,
att konflikten gällt en "själagåva"
till klostret, vilken hon som laglig
arvinge ej velat respektera, och
episoden anföres som stöd för hennes
Västgötska härstamning. H. Wn.
Kristina, drottning, förmäld med
konung Karl Sverkersson omkr. 1163.
Föräldrar: den danske stormannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
