Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Larsson, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Larsson
476
Larsson
högskola, och 1899 blev han docent i
teoretisk filosofi i Uppsala, där ban
1899—1901 förestod den teoretiska
provårskursen vid Högre allm.
läroverket. Han utnämndes till prof. i
teoretisk filosofi vid Lunds univ. 1901,
från vilken befattning han 1927
avgick som emeritus. År 1925 invaldes
L. i Sv. akad. — Ehuru L:s
författarskap sträcker sig över fem decennier,
bestämdes hans problematik ständigt
i hög grad av de frågor, som stodo på
dagordningen vid hans debut. L:s
första skrift, "Intuition. Några ord
om diktning och vetenskap" (1892,
4:e uppl. 1920), är ett självständigt
försök att komma till rätta med
brytningen mellan åttio- och nittiotalen i
skönlitteraturen. Med åttiotalet, vars
kulturradikalism L. i viss mening
alltid förblev trogen, har han
gemensamt kravet, att diktningen skall
förhjälpa till en djupare och klarare
uppfattning av verkligheten. Men med
nittiotalet hävdar lian, att den
konstnärliga realism, som ser sitt ideal i
verklighetsexakt fotografi, förfelar
sin uppgift. L. pläderar för den
"intuitiva syntesen" ss. kunskapens
högsta form, och i denna ser han en
förbindelselänk mellan konst och
vetenskap. Medan den "diskursiva"
uppfattningen går från del till del, är det
enligt L:s terminologi karakteristiskt
för "intuitionen" att "i en enda blick"
fatta en helhet. Ehuru i släkt med
fantasin, känslan och t. o. m. den
religiösa mystiken är intuitionen för
L. blott en finare och strängare
till-lämpning av de logikens lagar, som
gälla för det diskursiva tänkandet. I
"Poesiens logik" (1S99, 4:e uppl.
1922) sökte L. mer i detalj påvisa,
hurusom poesins speciella
uttrycksformer äro betingade icke bara av
känslans krav utan också av logiska
hänsyn. När Bergson i 1900-talets
början blev filosofen på modet även i sv.
litterära kretsar, fann sig L.
föranlåten att återvända till
intuitionsfrågan. Med "Intuitionsproblemet.
Särskilt med hänsyn till Henri Bergsons
teori" (1912, 2 :’a uppl. 1925) ville ban
dra gränsen mellan sin egen och
fransmannens biologisk-metafysiskt
färgade teori. Intuitionen är, hävdar L..
intellektets högsta yttring, icke artskild
från detta, ocli den ger oss icke någon
kunskap om tinget i sig. — De
problem, som allt framgent främst
sysselsatte L., förblevo de estetiska, etiska
och kulturfilosofiska. I den mån L.
ansåg sig företräda något bestämt
filosofiskt system, tillhörde ban
närmast nykantianismen. I drsavh.
"Kants transcendentala deduktion af
kategorierna" (1893) ansluter han sig
i så måtto till Kant, som han anser
begreppen tid, rum och kausalitet
vara aprioriska förutsättningar för
erfarenhet och medvetande samt
bestrider möjligheten av kunskap om
ett eventuellt ting i sig. Ehuru L.
alltid betraktade sig i första hand som
en lärjunge till Kant, kom ban så
småningom att närma sig Ficlites rent
idealistiska ståndpunkt, så t. ex. i
"Den intellektuella åskådningens
filosofi" (1920). I "Min filosofi" (i
"Postscriptum", 1944) tvekade han också,
om han borde beteckna sig som
kan-tian eller som fichtean. — Även när
L. sysslade med så abstrakta frågor
som transeendentalfilosofi,
framträdde klart det "praktiska"
grundintresse, som bär upp hans filosoferande.
Drsavh. var avsedd som förberedelse
till ett aldrig utgivet arbete, vari "den
transcendentala deduktionen" skulle
lia utsträckts även till viljans och
känslans område. I "Viljans frihet"
(1899, 4 :e uppl. 1925) medger L., att
den empiriska viljan är orsaksbunden,
men samtidigt gör han gällande, att
det existerar fria "transcendentala"
viljeakter, utan vilka även vårt
teoretiska liv skulle vara en omöjlighet. I
"Gränsen mellan sensation och
emotion" (1899) antyder L., att även
känslan skulle kunna visas vara en
"transcendental" förutsättning för
medvetande. I dessa följdskrifter till
drsavh. framträder dessutom klart
den "psykologism", som präglade L:s
Kanttolkning. L. menade, att om det
empiriska studiet av människans
psykiska liv dreves tillräckligt långt, så
skulle det leda oss fram till de
"transcendentala medvetenhetsakter",
varigenom all empirisk verklighet enligt
Kant konstitueras. I den empiriska
psykologin ville L. — i likhet med
hela den "psykologistiska" riktningen
inom nykantianismen — finna en
utgångspunkt och en bekräftelse för
transcendentalfilosofin. — Ett
genomgående tema i L:s filosofi är, att
tanke, vilja och känsla äro intimt
samhöriga. Det finns en viljans och
känslans logik likaväl som en
tankens, ocli denna tes vill han förankra
i kantianismen. Varje känsla är
enligt L. en värdering, och värderingen
är sålunda även den ett konstitutivt
element i allt medvetande. Delvis i
polemik mot den värdesubjektivism,
som Axel Hägerström och hans skola
företrädde, framlade L. i en rad
smärre uppsatser (jfr bl. a. "Filosofien och
politiken", 1915, 2:a uppl. 1922, ocli
"Minimum", 1935) sin
värdeobjekti-vism. Inom värderingarnas sfär
gäller liksom inom den teoretiska sfären
ett krav på konsekvens, som för L.
framstår som den högsta
värdeprincipen och som han stundom vill
identifiera med Kants kategoriska
imperativ. Konsekvenskravet synes i och för
sig tillåta rakt motsatta
värderingssystem. Men en närmare analys visar
enligt L., att de skiftande
specialvärderingar, som möta hos olika
individer och folk, bygga på gemensamma
principvärderingar. Dessa äro
ofrånkomliga; den som söker förneka dem
kommer därför med nödvändighet i
konflikt med konsekvenskravet.
Enligt en tanke hos L. utgöra de
ofrånkomliga högsta värdeprinciperna så
att säga den yttersta riktpunkten för
all mänsklig strävan. Med denna åsikt
liar L. närmat sig en etisk
uppfattning sådan som Spinozas. Det är
också särskilt i "Spinoza" (1931), som L.
antyder denna åsikt. — De skilda
värdesystemens konvergens var för L. ett
specialfall av den allmänna
"konvergenstanke", som lian själv ansåg som
sitt viktigaste bidrag till filosofin
vid sidan om intuitionsbegreppet ocli
utbyggandet av Kants
transeendentalfilosofi. Om man icke stannar vid
filosofernas ord utan går till vad de
"sett" och velat säga, finner man
enligt L., att de alla äro ganska
överens. Att söka den filosofiska
sanningen är också, menar L., detsamma som
att söka "det gemensamma". — Den
intellektuella argumentationen och
dess från filosof till filosof växlande
resultat var för L. av sekundärt
intresse i jämförelse med den livskänsla,
den etiska hållning inför tillvaron,
som kommer till uttryck i de stora
filosofiska systemen; och på lång sikt
äro kanske dessa faktorer — på grund
av det gemensamma kulturarvet
—-mer konstanta, mer konvergerande,
än de begreppsmässiga teorierna. I att
förmedla den "syn", den stämning,
som bär upp ett filosofiskt system,
varmed han sympatiserade, var L.
också en mästare. Det mest utsökta
provet på denna hans konst är kanske
"Minnesteckning över Christopher
Jakob Boström" (Sv. akad:s bandi.,
1929). Vill man få en inblick i de
filosofiska tankekedjornas struktur,
måste man emellertid där som eljest söka
sig andra vägvisare än L. — L:s
naturliga uttrycksform var egentligen
icke den vetenskapliga avh., som
framlägger en teori, utan den korta essän,
som väcker en fråga, gör en lätt
bortglömd distinktion, pekar åt det liåll,
där svaret är att finna, men till slut
lämnar läsaren att på egen liand söka
sig fram mot detta, eller som vill
bringa läsaren närmare vad L. ansåg
vara den rätta filosofiska
sinnesstämningen. För vad många nu anse vara
en vetenskaplig filosofis egentliga
domän, den logiska analysen och den
vetenskapliga metodologin, hade han
knappast någon förståelse. Däri låg
en begränsning, som särskilt tydligt
ger sig till känna i L:s välkända, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
