Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Lidforss, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidforss
560
Lidforss
Bengt Lidforss.
fören:na D. U. G. och D. Y. G., vilka
anordnade debatter i aktuella ämnen.
I tidn. Arbetet skrev han artiklar i
politiska och kulturella frågor.
Särskilt efter Danielssons död kom lian
att utöva stort inflytande inom den
sydsv. arbetarrörelsen. Jämte Erik
Hedén var han arbetarpartiets främste
kulturkritiker och räknades till de
tongivande inom partiet. Sin politiska
åskådning har han bl. a. framlagt i
"Socialistisk journalistik" (1907) och
"Onda makter och goda" (1909). Till
marxismen ställde sig L. ganska
kritisk, och han kan på det hela taget
sägas ha delat Hjalmar Brantings
revisionistiska socialism. Marx’
värdelära ansåg han föråldrad och
otidsenlig, och katastrofteorin hade visat
sig vara oriktig; arbetarklassen borde
ej tillkämpa sig makten genom
revolution utan skaffa sig inflytande på
fredlig parlamentarisk väg. I
försvarsfrågan hade L. en klart positiv
inställning: socialismen var visserligen
internationell men behövde inte innebära
ett upphävande av de nationella
värdena; en folkarmé vore en garanti
mot reaktionärt maktmissbruk. L.
hörde sålunda till dem, för vilka
försvarsfrågan och demokratiseringen
voro förknippade med varandra, och
han tog livlig del i agitationen för
allmän rösträtt. L. stod Branting
mycket nära, och liksom denne bekämpade
han Hinke Bergegrens och
ungsocialisternas anarkistiska agitation. I
fråga om partiets ställning till
kristendomen intog han emellertid en mera
radikal ståndpunkt än Branting. Han
ansåg kristendomen vara
utvecklings-hämmande i så måtto, att arbetaren
genom att förlägga tillvarons yttersta
mål till ett liv i en annan värld, där
saligheten väntade, inte bleve så
angelägen att söka förbättra sina jordiska
villkor. I stort sett delade L.
Nietz-sches uppfattning om kristendomen
som mänsklighetens skamfläck och
förbannelse. I sitt religionshistoriska
arbete "Kristendomen förr och nu"
(1911) kritiserar L. med utgångspunkt
från nyare forskningar av de s. k.
liberala tyska teologerna Harnack,
Pfleiderer, Wernle, Jülicher m. fi. den
historiske Jesus, den kristna etiken
och kristendomen sådan den
förekommer hos Paulus; i avslutningskapitlet
tecknar han konturerna av en
världsåskådning, som borde kunna ersätta
den kristna. —- L. var kritisk även mot
materialismen, som han ansåg vara
en alltför enkel och naiv åskådning.
Influerad av F. A. Lange anslöt han
sig närmast till Kants
kunskapskritik och hyllade en uppfattning, som
stod agnosticismen nära. Genom sina
naturvetenskapliga studier kom han
tidigt att intressera sig för den
evo-lutionistiska filosofin, och förutom
Darwin studerade han J. S. Mill och
Spencer. Att hela den organiska
världen, människan inbegripen, var "en
produkt av en utveckling lika naturlig
som den, vilken varje människa
genomlöper i moderlivet, då hon från enkel
cell utvecklar sig till skapelsens
krona", var enligt L. den största
vetenskapliga insats, som 1800-talet
lämnat i arv efter sig. I sin ungdom var
han anhängare av den utilistiska
etiken, men mot slutet av sin levnad
ställde han sig mera skeptisk till den
allmänna välfärdsmoralen. Av sv.
filosofer beundrade han mest Hans
Larsson. — L. var starkt påverkad av tysk
kultur och även utrikespolitiskt
tysk-orienterad. I "Ett ’aktivistiskt’
alliansprogram" (1900) ger han uttryck
åt pangermanska idéer och gör sig till
talesman för bildandet av ett
germanskt statsförbund och för Sveriges
inträde i tyska riket. Påverkad av
Houston S. Chamberlain® arbeten
fattade han intresse för rasbiologiska
frågor, och han var icke främmande för
antisemitiska åsikter. Från
rasförföljelser och primitivt rashat tog L.
emellertid bestämt avstånd, och han var
ingalunda blind för vad judarna
uträttat för den västerländska kulturen.
— Under sin Tysklandsvistelse på
1890-talet umgicks L. i litterära
kretsar och stiftade bekantskap med
Strindberg, Dehmel och
Przybyszew-ski. För Strindberg hyste han stor
beundran, och i striden mellan denne
å den ena sidan och Heidenstam,
Hallström, Levertin och Böök å den andra
tog han Strindbergs parti; i en rad
artiklar (samlade i "August
Strindberg och den litterära
nittiotalsreklamen", 1910) gick han till storms mot
de ledande mttiotalisterna. De
skånska skalderna, Ola Hansson, Vilhelm
Ekelund, Emil Kléen m. fi., ansåg han
vara undervärderade av den
stockholmska litteraturkritiken, främst av
Levertin. — L:s författarskap
präglas av en lysande polemisk stil; han
är framför allt en ironins mästare. •—■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
