Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Mesch, Borg - 2. Mesch, Bert, tecknare, grafiker, avlägsen släkting till M. 1., se Olson Mesch, Albert, s. 640 - 1. Messenius, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mesch
288
Messenius
.ett- stort bildarkiv med motiv från
Lappland och har skänkt Nord. mus.
stora samlingar av kulturhistoriskt
värdefulla lappfotografier. År 1932
höll han i Förenta staterna en rad
föredrag med skioptikonbilder om
Lapplands natur pch folk. M. har tagit
livlig del i sin hemtrakts idrottsliv;
ban bildade 1907 Kiruna idrottsfören.
— Gift 1894 med Anna Katarina
Lindgren. — Litt.: O. Elgström,
"Fjällfotografen B. M:s äventyr bland
Lapplands fjäll" (1929). ’ T.M.
2. Mesch, Bert, tecknare,
grafiker, avlägsen släkting till M. 1., se
Olson Mesch, Albert, s. 640.
1. Messenius, Johannes,
universitetslärare, ämbetsman,
historiker, f. antagligen 1579 i Freberga,
Västra Stenby skn, östergötl. län, †
8 nov. 1636 i Uleåborg, Finland.
Föräldrar: mjölnaren JönsThordsson och
Birgitta Andersdotter. —- Efter
skolgång i stadsskolan i Vadstena kom
M. under inflytande av katolska
lärare vid Birgitta-klostret och tycks ha
övergått till katolicismen. År 1595
sändes den unge M. till det livaktiga
jesuitseminariet i Braunsberg, där
ban stannade till 1603 och fick en
grundlig humanistisk utbildning.
Efter några vandringsår, som bl. a. förde
honom till Rom, och sedan ban
förgäves sökt få anställning hos kung
Sigismund, slog M. 160S resolut in på
en annan bog och erbjöd sina tjänster
åt Karl IX. Trots en förklarlig
skepsis från myndigheternas sida drev
ban sin sak så väl, att ban i jan. 1609
blev tagen i konungens tjänst och
strax efteråt utnämnd till juris prof.
vid Uppsala univ. Han blev en
energisk lärare, som drog ungdomen till
sig, och utövade också ett omfattande
historiskt, politiskt och litterärt
författarskap. Verksamheten i Uppsala
blev dock ej så långvarig. I slutet av
1609 återvände professorn i hebreiska
Johannes Rudbeckius till univ., oeh
snart kom det till våldsamma
sammanstötningar mellan dessa båda
kraftnaturer, som var och en sökte
draga studenterna till sin
undervisning. Grälen rörde sig därvid ofta om
M:s påstådda jesuitism. Till slut
måste både kansler och regering
ingripa, ocli 1613 kallades parterna till
Stockholm för rannsakning.
Antagonisterna befunnos lia felat var och en
på sitt sätt, men slutresultatet blev,
att båda blevo befordrade, Rudbeckius
till hovpredikant, M. till föreståndare
för Riksarkivet. På hösten 1613
tillträdde han sitt nya ämbete ocli fick
i sin ämbetsed bl. a. lova att "med
alla akter troligen omgå. intet därav
förrycka eller förrycka låta . . . eller
någon att låta se eller uppenbara
eller någon det hemligt är referera".
Utom denna sin tjänst uppehöll M.
också befattningen som assessor i den
nyinrättade hovrätten. Han
ådagalade under dessa år i Stockholm
samma flit som i Uppsala och utförde bl.
a. ett betydande historiskt
utgivar-arbete. Emellertid fick han snart
också i Stockholm mäktiga fiender.
Särskilt råkade han i bitter ovänskap
med Erik Jöransson Tegel. Tvisten
gällde huvudsakligen bohag tillhörigt
M:s svärfar, Arnold Grothusen,
vilket konfiskerats och som Tegel
delvis liade kommit över. Process följde
på process, men någon slutgiltig dom
hann icke fällas, ty sommaren 1616
tillfogade M:s fiender honom ett
dråpslag. M. blev nämligen nu
anklagad för förbindelser med
katolikerna i Polen, och man misstänkte en
vitt utgrenad, katolsk
sammansvärjning. Efter långa och pressande
förhör, som bl. a. rörde sig om att M.
skulle lia sålt akter ur arkivet till
Polen, föll domen 20 aug. 1616.
Enligt denna skulle M. straffas till
livet, såvida han icke förmådde gå en
förelagd tolvmannaed, dock så
formulerad, att den knappast kunde
avläggas. Domen ändrades emellertid
sedan till deportation till Kajaneborg,
en av Karl IX anlagd fästning öster
om Uleåborg. Den 15 okt. 1616
inskeppade M. sig med hustru, barn
och tjänstefolk, och över Vasa kom
han 30 nov. till sin dystra
förvisningsort. Visserligen tilläts han taga
böcker och avskrifter med sig, men att
på detta sätt vara skild från bibi.
och arkiv i Sverige måste lia känts
oerhört tungt för denne humanist.
Därtill kom den hårdhet, varmed
ståthållaren i Uleåborg, Erik Hare,
behandlade fången. Regeringen
visade också stränghet. Så berövades i
juni 1621 den olycklige fången sina
barn med den motiveringen, att det
förelåg risk för att de uppfostrades i
den papistiska tron. Den misshandel
M. utsattes för tog till sist sådana
proportioner, att det t. o. m. väckte
ogillande hos fångknektarna, vilka
1622 uppsatte en skrivelse däröver. I
detta hårda fängelse framlevde M.
nära två årtionden av sitt liv. Så
mycket märkligare framstår det, att
han där fullbordade sitt historiska
huvudverk, Scondia Illustrata. Först
i slutet av 1635 blevo hans
förhållanden drägligare. Österbottens nye
landshövding, Melker von Wernstedt,
hade en gång varit M:s elev, och lian
lade nu sitt ord för sin forne lärare.
Den 20 nov. 1635 beslöt riksrådet, att
M. skulle friges, dock med inskränkt
rörelsefrihet. En av
huvudanledningarna torde lia varit, att man ville ha
kunskap om de historiska arbeten,
som M. utarbetat under fängelsetiden.
Samtidigt skickade man nämligen den
unge Ericus Johannis Schroderus till
Uleåborg, där han började renskriva
Scondiaverket. Emellertid hade M. ej
långt kvar att leva, nedbruten som
ban var av den långa fängelsetiden;
dock var lian in i det sista
sysselsatt med historiska forskningar. —
Av M:s författarskap äro hans
historiska arbeten mest betydande.
Redan under professorstiden i Uppsala
utgav han en hel del mindre
historiska skrifter. "Amphiteatrum" (1610)
är byggd på Johannes Magnus’
historia, och M. låter där alla sv. kungar
uppträda oeh i var sitt distikon
skildra sig själva.
"Sveopentaproto-polis" (1611) utgör en beskrivning av
Sveriges fem äldsta städer: Uppsala.
Sigtuna, Skara, Björkö och
Stockholm. S. å. kom "Tumbæ veterum ac
nuperorum apud Sveones
Gotlios’-que regum..." Detta verk, som
beskriver kända svenskars gravar,
innehåller också de första tolkningarna
av sv. runstenar. Ett tredje arbete
från s. å. är en biskopskrönika,
"Cliro-nicon Episcoporvm", där ]M. går fram
till sin egen tid. M:s historiska
storverk är emellertid "Scondia
Illustra-ta" (utg. av J. Peringskiöld 1700—
05), soin vill ge icke blott vårt folks
politiska historia utan bela dess
kultur, särskilt den religiösa. Det
sträcker sig från äldsta tider frain till M:s
egen ocli har alltfort sin stora
betydelse, då M. haft tillgång till nu förlorade
källor. Författaren visar också där
större kritisk skärpa än tidigare. —
I nära samband med M:s historiska
författarskap stå de dramer, "Disa’*’
(1611), "Signill" (1612),
"Swanhui-ta" (1613) och "Blanckamäreta"
(1614), som M. lät sina studenter
uppföra i Uppsala och Stockholm:
därtill komma de under fängelsetiden
skrivna "Christmannus" ocli
"Gusta-vus". Samtliga ämnen äro hämtade
ur Sveriges historia, och M. säger
också sin avsikt vara att "författa
bela Sveriges rikes historia uti 50
komedier och tragedier, och dem
offentlig exhibera". M. ville med andra ord
popularisera sv. historien. Särskilt i
de tidigare dramerna står han under
starkt inflytande av bröderna
Johannes och Olaus Magnus, och man
märker tydliga spår av götisk romantik.
Till sin form äro dramerna ganska
otympliga rimmerier, och särskilt de
sista bli mera krönikor än skådespel.
År 1614 utgav M. Ragvaldus
Ingemun-dis latinska övers, av Magnus
Erikssons landslag och 1615 Ericus Olais
"Historia Svecorum Gothorumque",
Prosaiska krönikan och Lilla
rimkrönikan samt Adams av Bremen
beskrivning av Norden. — Gift 1607 med
Lucia Grothusen. — Litt.: L. Linder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
