Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Nathorst, Hjalmar - 3. Nathorst, Alfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nathhorst
401
Nathorst
efter faderns avgäng var han skolans
föreståndare 1S48—55 och samtidigt
sekr. i länets hushållningssällskap.
N. grundade 1855 en privat
lantbruksskola på Dagsholm i ödeborgs skn,
Dalsland, och blev s. å. även sekr. i
Älvsb. läns n. hushållningssällskap.
År 1861 utnämndes han till prof. och
föreståndare för det nyinrättade
Alnarps lantbruksinst., som i huvudsak
organiserats enligt hans förslag. Han
undervisade där i lantbruksekonomi
och husdjurslära, avgick 1886 och
bodde sedan först i Ängelholm och
därefter i Lund. Åren 1S61—86 var
han därjämte led. av styr. för Alnarps
lantbruksinst. och 1867—96 sekr. i
Malmöh. läns hushållningssällskap.
Han gjorde studieresor bl. a. till
Tyskland och England. —■ N. utövade,
särskilt i s. Sverige, ett betydande
inflytande på jordbrukets utveckling. Han
arbetade i tal och skrift oförtrutet på
att införa praktiska metoder både i
det egentliga åkerbruket och i
husdjursskötseln. Bl. a. ville han
förbättra djurbeståndet genom import av
rasdjur. Utom talrika broschyrer och
småskrifter utgav han bl. a. "Om
vilkoren för svenska åkerbrukets
utveckling" (1858), "Husdjursskötsel" (1—
2, 1859—61; 2:a uppl. 1876—77),
"Foderämnenas sammansättning ..."
(1861), "Praktisk gödsellära" (1868)
och "Landtbruket i Skåne" (1896).
Därjämte översatte han utländska
jordbruksarbeten till svenska. Han
var även en flitig föreläsare. — N.
blev led. av Lantbruksakad. 1849 och
hedersled, där 1885. En minnessten
över honom restes 1902 vid Alnarps
lantbruksinst. —■ Gift 1) 1847 med
Marie Charlotte Mathilda af Georgii,
† 1S69; 2) 1886 med Emma Persson.
S.L.
3. Nathorst, Alfred Gabriel,
geolog, botanist, polarforskare, f. 7 nov.
1850 på Väderbrunn i Bergshammars
skn, Södermani. län, † 20 jan. 1921 i
Stockholm. Son till K". 2 i hans första
gifte. —■ Efter mogenhetsex. i Malmö
1S68 studerade N. först i Lund,
övergick till Uppsala 1S71 och blev där fil.
kand. 1S73 samt i Lund fil. dr och
docent i geologi 1S74. Åren 1873—84 var
han anställd vid Sveriges geologiska
undersökning. År 1885 tillträdde han
en personlig professur vid Riksmus :s
samtidigt nyinrättade avd. för fossila
växter (numera paleobotaniska avd.);
från denna befattning, som 1910 blev
ordinarie, avgick han 1917. Han
företog talrika studie- och forskningsresor
till olika europeiska länder och
framför allt de norra polartrakterna, dit
han ledde egna stora expeditioner. —
N:s forskning omspände vida och
ganska olikartade områden. Men
samtidigt var han på flera skilda forsk-
26 Svenska män och kvinnor V
ningsfält den grundlige och kritiske
specialisten, som röjde nya vägar och
utövade stort inflytande på
utvecklingen. Många och förvånansvärt
olikartade arbeten av hans hand räknas
nu till de klassiska, — Redan som
tjuguårig student vann N.
internationell berömmelse genom upptäckten av
arktiska växtrester i skånska lerlager
(1871). Striden om istiden var då icke
helt avslutad, och det nva beviset för
att ett mer eller mindre arktiskt
klimat rått så långt åt söder fick stor
betydelse. N:s fortsatta
undersökningar visade, att den s. k.
glacial-floran eller Dryasfloran hade
vidsträckt utbredning i det sydbaltiska
området och mellersta Tyskland. Han
ägnade sig även åt studier över den
sv. florans senare historia, särskilt
sjönötens (Trapa natans) tidigare
utbredning och olika former, floran i
kalktufferna och frågan om granens
invandring. — N. har gjort mer än
någon annan för att avslöja de falska
s. k. fossila alger, vilkas förmodade
förekomst i kambriska och andra
mycket gamla avlagringar givit upphov
till en omfattande litteratur. Han
visade särskilt 1873 (drsavh.) och 1S80,
att dylika bildningar i allmänhet torde
ha uppkommit på annat sätt. — N:s
geologiska arbeten härstamma till stor
del från hans tjänstgöring vid Sveriges
geologiska undersökning. Vid sidan av
en mångfald andra arbeten ägnade
han sig även åt flera större frågor, ss.
den prekvartära förvittringens
betydelse för uppkomsten av urbergets
småsjöar, Visingsöformationen (vilket
namn han införde) och dess samband
med Vätterbäckenets bildningssätt.
Men framför allt utgav han
grundläggande arbeten över den skånska
stenkolsformationens lagerföljd, dess
förhållande till förkastningarna och
särskilt dess rika men tidigare så gott
som okända fossila floror. N:s
"Jordens historia" (188S—94, till väsentlig
del en bearb, efter Neumayr) och
"Sveriges geologi" (1894, av N. författade
avsnitt ur det förra verket) voro på
sin tid de förnämsta sammanfattande
geologiska arbetena på sv. språk. Hans
senare geologiska arbeten beröra till
stor del polartrakterna, där han gjorde
många betydelsefulla upptäckter på
Spetsbergen, Björnön, Kung Karls
land och Grönland. "Beiträge zur
Geo-logie der Bären Insel, Spitzbergens
und des König-Karl-Landes" (1910)
hör till det viktigaste, som skrivits om
arktisk geologi. —• N. införde i Sverige
det vetenskapliga studiet av
paleobota-niken, och under hans ledning
utvecklades Riksmus :s paleobotaniska avd.
till en av de allra främsta
institutionerna av sitt slag i världen. Ilans
tidigare, numera klassiska, paleobota-
niska arbeten voro huvudsakligen
skildringar av de lokala flororna i
Skånes kolförande formation: Pålsjö
(1S76), Höganäs och Hälsingborg
(1878), Bjuv (1—3, 1878—86). Snart
kom han att i samband med de sv.
polarexpeditionerna ägna sig även åt
de arktiska fossila flororna, särskilt
sådana från äldre formationer. Flera
av hans viktigaste arbeten på detta
område, där han efter schweizaren O.
Heers död var den obestritt främste,
äro sammanförda under titeln "Zur
fossilen Flora der Polarländer" (1—5,
1S94—1920). I en avh. till elfte
internationella geologkongressen i
Stockholm 1910 visade han övertygande, att
växtfossilen från Grönland och
Spetsbergen verkligen äro lämningar av en
yppig lokal vegetation och icke drivit
dit med havsströmmar eller floder,
vilket från en del håll gjorts gällande.
I samband med den allmänna
utvecklingen inom paleobotaniken kom N. att
under senare delen av sitt liv alltmera
övergå till rent botaniska
undersökningar av de fossila växternas
systematiska ställning, morfologi och
anatomi. Han utgav, förutom ett stort
antal andra arbeten, viktiga
monografier över enskilda märkligare släkten
från Skånes kolförande formation
samt serien "Paläobotanische
Mitteil-ungen" (1—11, 1907—12). Särskilt
berömda äro hans forskningar rörande
de mesozoiska Cycadofyterna, främst
den märkliga, nu utdöda men en gång
dominerande klassen Bennettitales,
som har föga gemensamt med de
nutida Cyeas-liknande växterna. Många
av sina viktigaste resultat vann N.
genom att han återupptog och i större
utsträckning än någon fore honom
använde metoden att mikroskopiskt
undersöka kutiniserade lämningar av
sporer, pollenkorn och epidermisrester.
Även i detta avseende var han en
erkänd föregångsman. — N: s
polarexpeditioner voro alla i huvudsak
vetenskapligt lagda efter mönster av A. E.
Nordenskiölds. Två mindre resor till
Spetsbergen 1S70 och 1882 resulterade
i viktiga geologiska upptäckter, bl. a.
förekomsten där av devonformationen,
vars växtlämningar och särskilt
fiskrester visat sig vara av mycket stort
intresse. I Nordenskiölds expedition
till v. Grönland 1883 deltog N. som
souschef och som ledare under dennes
frånvaro på isvandringen; viktiga
geologiska upptäckter och stora samlingar
gjordes, särskilt i de växtförande
lagren i krita och tertiär (bl. a. det
berömda fyndet av det tropiska
brödfruktträdet). Under somrarna 1898
och 1S99 ledde N. egna expeditioner
med ett flertal deltagande
vetenskapsmän, bl. a. även för att söka efter
Andree. Under den förra kringseglades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
