Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pilo, Carl Gustaf - 1. Piltz, Gottlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pilo
128
Piltz
andra, som skapade hans framgång
och dominerar hans tidigare
produktion, är den i samklang med tidsmodet
skapade representativa och
liovmäs-sigt eleganta framställningskonsten.
P. torde tidigt ha kommit i beröring
med båda arterna av måleri: med den
senare, visserligen i en förgrovad
variant, genom faderns barockmåleri,
med den förra i skrået och genom
umgänget med Arenius, som var en fin
kännare av holländsk konst. En tidig
studie av en gammal man ("Nils
Dacke", i Stiftsbibi., Linköping) är i
sin realism och sitt brunstämda
ljusdunkel holländskt påverkad, medan
det mellan 1737 och 1740 utförda
porträttet av Amalia Wilhelmina von
Königsmarck (övedskloster) med sina
brett upplagda, konstruktiva plan
visar beroendet av Arenius’ egen
representativa porträttstil men
samtidigt en ljusare, mer avancerad,
ro-kokobetonad färgskala. En utveckling
av stilen i "Dacke"-bilden visar den
1741 signerade studien av Chr.
Jacobsen Drakenberg (Statens Museum for
Kunst, Köpenhamn), där de starka
kontrasterna mildrats till ett
tidsenligare spel av klar belysning och
halvdagrar och karaktärstolkningen redan
nått en höjdpunkt. De närmast följ.
åren förfinar P. etappvis sin mer
officiella porträttstil. Arenius’
formstomme överbyggs med en allt friare,
pastos touche. En medveten kolorism
utvecklas med bruk av en
dominerande helton, stundom fint silvrig,
ofta blå el. grön; särskilt i den
atmosfäriskt obestämda fonden är grönt
vanligt. Linjespelet blir elastiskt,
skenbart nyckfullt. Omkr. 1748 är
P:s rokokostil fullt utbildad. Bland
de märkligaste arbetena i denna stil
från åren kring 1750 äro de fyra
helfigursporträtten i naturlig skala av
Frederik V i kröningsdräkt (alla lika,
ett ex. i Statens Museum for Kunst),
vilka äro rokokoparafraser på
Ri-gauds porträtt av Ludvig XIV. (P.
har sammanlagt målat över femtio
porträtt av Frederik V, av vilka ett
trettiotal nu äro kända). Vidare
finnas fyra porträtt av drottning Louise,
likaledes i helfigur (Amalienborg,
Köpenhamn, 1751; Brahesborg;
Valde-marslot; dansk privat ägo) samt
förnäma typ- och karaktärsskildringar
av J. Scheel (Statens Museum for
Kunst, Köpenhamn) och
statsministern J. L. Holstein (Köpenhamns
univ.). Vid sidan av dessa överdådigt
brett målade arbeten med deras
originella, fria och förfinade kolorism
står bl. a. porträttet av M. Bamel med
sitt mer detaljerat utpenslade
stoffmåleri ss. ett vittnesbörd om påverkan
från fransk porträttkonst, främst
Toequé. Under skedet omkr. 1754—59,
då nyantika strömningar satte in i
danskt konstliv, karakteriseras E:s
konst av en vacklande hållning. Å ena
sidan fullföljer lian den fria färg- ocli
kompositionsstilen men stegrar
rörelse och ljusbehandling till en om
barocken erinrande effekt, börjande 1754
i det första av fyra porträtt av
konungen till häst (Amalienborg) och
kulminerande i de nästan romantiskt
uttrycksladdade, troligen 1757
utförda stora porträtten av Frederik
ocli lians andra gemål, Juliane Marie
(Lindenborg). Mot dessa står den
franskt inspirerade, borgerligt intima
människoskildringen i bilden av
makan 1756 (Nat. mus.), utförd med de
av antiken brukade, åter populära
vaxfärgerna. Från denna tid
förekomma antika motiv, merendels som
underordnade accessoirer, i P:s konst.
Senast 1762 utförde P. även en liten
stenrelief, ett självporträtt, helt
under inspiration av antiken (Nat.
mus.). Under intryck av Tocqué, som
1758—59 vistades i Köpenhamn,
mognade P:s ålderdomsstil. I stället för
den livliga gestikulationen hos
modellerna kommer en lugn, samlad
hållning i figuruppställningen. Bredden i
det måleriska föredraget ersattes med
en mer inträngande stoffskildring.
Färgerna bli dunklare och hålla sig
i en djup grön och brun skala. Det
flackande strålkastarljuset från förr
samlar sig över större belysta partier
eller står som ett diffust, immateriellt
skimmer kring de avbildade. Oftast
har det solljuskaraktär, men någon
gång, ss. i Anna Margrethe Juels i
svartnyanser stämda porträtt (c:a
1760, Valdemarslot), råder en silvrig
nattstämning. Ehuru i färg och ljus
inga direkta lån från Bembrandt
kunnat påvisas, är det troligt, att P. från
denna tid allt mer ingående studerat
den holländska 1600-talskonsten.
Denna var rikt repr. i de k. danska
samlingar, vilka stodo under hovmålaren
P:s vård. Därpå tyda särskilt ett par
okonventionella skulptörporträtt, det
patetiskt uttrycksfulla av L.-A. Le
Clerc samt ett av J.-F.-J. Saly (båda
trol. från 1763; Konstakad.,
Köpenhamn). Bland de många konstnärligt
utomordentliga, ehuru stundom
fysionomist mindre djupträngande
representationsporträtten från 1760-talet
märkas de av Sophie Hedevig Baben
(1760, Frederiksberg), hertiginnan
Antoinette af
Braunschweig-Wolffen-büttel (Fredensborg), kronprins
Christian (Amalienborg), Gustav III:s
gemål Sofia Magdalena (1765; greve B.
von Bosen, Stockholm). De troligen
kort efter 1770 utförda "Kain ocli
Abel" ocli "Caritas Bomana" (Nat.
mus.) äro starkt romantiskt betonade.
Under tiden närmast efter 1772 torde
P. endast ha utfört smärre arbeten,
bl. a. en pastisch på Teniers,
"Sko-makarfamilj" (Nat. mus.). År 1784
eller kort därefter utförde P. det här
bredvid avbildade självporträttet.
Den stora målningen "Gustav III:s
kröning i Stockholms Storkyrka"
(Nat. mus., 2,93 X 5,31 m; detalj
av-målningen se bd 3 s. 160) är,
fastän den ej är helt fullbordad, hans
ålderdoms huvudverk. Över hundra
personer äro återgivna, många efter
levande modell. Grupperingen av
massorna i en fint beräknad rytmik,
ljusspelet, som spänner över skalan
från de djupaste, rembrandtaktiga
klärobskvreffekter till det
luftigaste, formupplösande soldis och den
utsökta, behärskade koloriten
samverka till att skapa en stor harmonisk
bildverkan utan motstycke i vårt
måleri. Därtill kommer bl. a. den på
många punkter utomordentliga
personkarakteristiken med både
gustaviansk nobless och nederländsk
burlesk. — Genom sin sällsynta
koloristiska begåvning och sin förmåga att
under en mer än femtioårig
konstnärsbana alltmer förädla sina
uttrycksmedel och nå en djupt
personlig tolkning av motiven står P. som
en av det sv. måleriets största och
mest fascinerande gestalter genom
tiderna. — Trolovad 1738—47 med
Eva Maria Malmgren; gift 1750 med
Charlotte Amelie Dorothée
Desmarées, f. i Köpenhamn av franska
föräldrar. — Litt.: Th. Wennberg,
"Minne af C. G. P." (1794); O. Sirén, "C.
G. P. oeh lians förhållande till den
samtida porträttkonsten i Sverige och
Danmark" (1902); B. G. Wennberg,
"Sv. målare i Danmark under
1700-talet" (1940); Chr. Elling,
"Sen-barok og Bokoko" (Danmarks
Maler-kunst, 2:a uppl., 1943); B. G.
Wennberg, "C. G. B." (i S. Strömbom,
"Fem stora gustavianer", 1944).
B. G. W—g.
1. Piltz, Jakob Christian
Gottlieb, apotekare, f. 15 april 1837 i
Lund, † 12 maj 1894 i Stockholm.
Föräldrar: handlanden August Edvard
P., vilkens far inflyttat från Dresden,
ocli Märta Elisabet Lundsten. — P.
blev apotekselev 1850 och avlade
apo-tekarex. 1859. Efter anställning vid
apoteket Upplands vapen i Uppsala
1859—65 innehade lian detsamma
1865—73, från 1S6S under namnet
apoteket Lejonet. År 1874 inköpte ban
instruktionsapoteket Nordstjärnan i
Stockholm, varjämte ban från 1875
var examinator i apotekarex.; på
grund av sjuklighet var lian
tjänstledig från 1892. — För tillverkning av
mineralvatten anlade P. invid
apoteket en fabrik, som han mycket
utvidgade ocli moderniserade; den över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
