Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Rosén von Rosenstein, Nils - 2. Rosenstein, Nils von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosén von Rosenstein
345
Rosén von Rosenstein
Medin och S. Ribbing i Hygiea s. å.,
av O. T. Hult i Nord. med. tidskr.
1930, av A. Lichtenstein i Nord.
medicin 1941, av G. Nilson i "Berömda
svenska läkare" (1945). R:s
brevväxling har behandlats av O. T. Hult i
Acta medica scandinavica 1931.
P. H. T.
2. Rosenstein, Nils (Rosén) von,
ämbetsman, vältalare, filosof, f. 12
dec. 1752 i Uppsala, † 7 aug. 1824
i Stockholm. Son till R. 1. — B.
inskrevs som student i Uppsala
redan 1753 och blev liovjunkare 1769.
Han ingick 1771 i Kanslikollegium
samt blev 1778 andre sekr. i K.
kansliets presidentsexpedition ocli 1782 led.
och sekr. i Vitt. akad. Sistn. år reste
B. som ambassadsekr. till Paris, där
G. Pli. Creutz då var minister. År
1784 kallades han till guvernör för
Gustav Adolf och erhöll titeln
kansliråd, och följ. år blev lian kanslerssekr.
för Uppsala univ., vilken post lian
innehade till 1799. År 1795, då B:s
guvernörsbefattning upphörde, erhöll
ban landshövdings titel jämte
livstidspension samt blev följ. år led. av
Bikets ärenders allm. beredning. Efter
statsvälvningen 1809 var han till 1822
förordnad som statssekr. och
föredragande i ecklesiastikärenden. Vid
stiftandet av Sv. akad. 1786 utsågs B. av
Gustav III till led. och ständig sekr.
Han blev led. av Vet. akad. 1788 och
jur. dr 1818. — Som anhängare av
upplysningens och franskklassicismens
ideal framträdde B. med några
skrifter, "Anmärkningar om vitterhet och
smak" (1787) samt "Försök til en
afhandling om uplysningen ..." (1793).
För en nutida läsare ter sig lians
produktion föråldrad och svårsmält, men
för samtiden blev den av stor
betydelse. Ben förra avh. bär prägel av förf:s
bildning, som var grundad på den
klassiska grekiska och romerska
litteraturen samt på franskklassicismens
och upplysningstidens franska förf.,
med vilka senare B. även gjort
personlig bekantskap under sin vistelse i
Paris. B. vänder sig framför allt mot
Bousseaus åsikt, att vitterheten och
kulturen överhuvud vore skadlig för
samhället. Skriften utmärker sig även
för en tolerant ocli vidsynt blick för
olika smakriktningar, ehuru B.
personligen hyllar de franskklassiska
idealen. Den andra avh. kom vid en
betydelsefull tidpunkt. Den var
ursprungligen skriven som ett tal i Vet.
akad. 1789 men omarbetades och
utgavs 1793, då franska revolutionen
övergått i rent terrorvälde och man i
reaktionära kretsar såg denna
utveckling som en verkan av
upplysningsidéerna. B. framträder nu till dessa
idéers försvar och ådagalägger
upplysningens nödvändighet. Den första
Nils von Rosenstein.
Målning av L. Pasch d. y.
delen av avh. är en analys av
upplysningens väsen. Stödjande sig på
Locke, Condillac och de franska
en-cyklopedisterna (Diderot, dAlembert
m. fi.) förklarar B., att
erfarenheten är vår enda kunskapskälla och
att villfarelser och oriktiga
omdömen endast uppkomma av bristande
erfarenhet, av falska och otillräckliga
grundsatser. Upplysningen innebär
kunskaper, sanna, goda och
tillräckliga, om människan, naturen och det
borgerliga samhället. I avh:s andra
avd. påvisar B. upplysningens nytta.
Samhällets ändamål, som är en
allmän lycksalighet, befordras av
upplysningen; endast denna möjliggör
en rättvis lagstiftning och en god
sammanlevnad. B. anser liksom
Helve-tius, att egennyttan är den egentliga
drivkraften för människans
handlingar. Men denna egna nytta är så nära
förenad med samhällets, att
människan för sin egen skull måste sträva
efter hela samhällets nytta och
fördenskull underkasta sig uppoffringar
i sitt omedelbara lyckosträvande. Det
är upplysningens uppgift att ge
människorna kunskap om detta. Således
beror både den enskildes och det
allmännas väl på upplysningen, och
därmed är dess nytta för samhället
bevisad. Den sanna upplysningen har
ingenting att göra med illdåd och
våldsbragder, som fanatismen och
ondskan begått. Genom att B:s skrift
på detta sätt utkristalliserade det
förnämsta och bästa i upplysningen var
den av stor betydelse och vann även
mycken uppskattning. Den väckte
emellertid G. A. Beuterholms stora
ogillande, eftersom denne däri såg ett
försvar för jakobinismen. När
dessutom Beuterholm förbigicks vid val
till Sv. akad., försökte ban få B.
avskedad från hovet och landsförvisad.
Detta lyckades dock kronprinsen
förhindra. Om tolerans och sympati vitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
