Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skawonius, Sven - Skeckta, se Schechta, bd 6 s. 535 - Skepperus, Ericus Olai - Skilondz, Adelaide - Skinnerus, Ericus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skeckta
82
Skinnerus
nyttokonst. Han har också gjort en
organisatoriskt och administrativt
betydelsefull insats i sv. konstindustri.
Från 1938 verksam i Sv. slöjdfören.
var han dess verkst. dir. 1946—49
och åstadkom därunder bl. a. en
breddning av fören :s
verksamhetsområde. Han har också varit
kommissarie för konstutställningar och som
publicist, bl. a. tills, med A. Hald
med ”Nyttokonst” (1951; på
engelska s. å.: ”Contemporary Swedish
Design”). —■ S. är repr. i sv. och
utländska museer. — Gift 1941 med
journalisten Gunilla Wettergren.
M. V.
Skeckta, se Schechta, bd 6 s. 535.
Skepperus, Ericus 01 ai, präst,
f. 1555 i Stockholm, f 14 mars 1620
i Enköping. Föräldrar: skepparen och
rådmannen Olof Eriksson och Anna
Gerlachsdotter von Emden. ■—- S.
blev fil. mag. i Leipzig 1579. Därefter
var han en tid predikant hos Johan
III. Han blev 1583 rektor vid
stads-skolan i Stockholm och 1587 eller
1588 penitentiarie (övervakare av
kyrkotukten) i samma stad. Han blev
känd som en aggressiv fiende till
Johan III:s liturgi. Därför avsattes han
av konungen och hölls under särskild
uppsikt under flera år. Är 1591
frambar han till konungen den mot
dennes liturgi polemiska skriften ”De
periodo liturgica”. Vid Uppsala möte,
som han varit med om att nitiskt
förbereda, tillhörde han presidiet.
Med framgång hävdade han där mot
hertig och råd kyrkans rätt att fritt
besluta i tros- och kultfrågor. Där
triumferade han också över sin
huvudmotståndare bland huvudstadens
präster, den ritualistiske Petrus
Paulinus Gothus, som under mötet efter
S:s anklagelser skymfligt avkläddes
sin prästskrud. •— S. blev 1593
kyrkoherde i Stockholm, där han hade
viktiga släktförbindelser. Inom
stadens borgerskap var han högt betrodd.
Stockholms kapitel blev under hans
fasta ledning en slagkraftig
korporation; vid Sigismunds besök i Sverige
1593—94 kom det i spetsen för
stän-derfronten mot denne. — I sina
predikningar angrep S. under personlig
livsfara den katolska kulten som
av-guderi och påven som Antikrist. När
Sigismund vid påsktiden tvådde tolv
tiggares fotter fråndömde S. dem alla
framtida allmosor. Han anklagade
konungen för brott mot sin kröningsed
när katolsk gudstjänst alltjämt
förekom 1594—95; ärkebiskop
Anger-mannus manade honom till
modera-tion i denna sak. Till sist fick S.
Stockholms borgerskap att 1595
framgångsrikt yrka på de katolska
gudstjänstlokalernas stängning. S.
avlägsnade bilder ur kyrkorna och var med
om att driva ut nunnorna ur
Vadstena kloster. Överhuvud drev han
upp bitterheten i trosfrågor.
Sigismunds anhängare beskyllde honom
för kalvinism: ”stoor gåål i munnen
som en trast, skrijar och ropar som
en gast. . . Han ropar ock grufueligh
på the papister är dogh sielf en
cal-vinsk basilisker” (giftorm; cit. efter
Kyrkohist. årsskr. 1942 s. 95). — S.
grundfäste luthersk ortodoxi och
kyrkotukt i Stockholm, som förut varit
den liturgiska teologiens högborg och
en härd för romersk propaganda. —
Sommaren 1596 råkade S. i konflikt
med hertig Karl, vilken han beskyllde
för olagliga skatter. Karl sökte beröva
S. predikoämbetet men denne
stöddes av kyrkan och rådet; tvisten
försvagade Karls position under
rege-ringskrisen hösten 1596. Vid
ärkebiskopens sida bekämpade S. hertigen
på Arboga möte i febr.-—mars 1597
men stödde honom på Uppsala möte
i febr. 1598. Under inbördeskriget s.
å., som ställde kyrkomännen i en
svår pliktkollision, beskylldes S. för
anpasslighet: mäster Vändekåpa. I
febr. 1599 suspenderades han och
hölls fängslad till 1601 av politiska
skäl, och Karl personligen förhörde
honom 1602 och 1606. En tid från
1602 var S. kyrkoherde i Uppsala.
Från 1609 var han kyrkoherde i
Enköping, där hans liv synes ha blivit
lugnare. ■—■ Den traditionella bilden
av S. som en oresonlig och
vankelmodig bråkmakare har tecknats av hans
motståndare. Den motsäges till en viss
grad av det stora anseende S. hade i
Stockholm; ännu 1603 sökte
Stockholms råd få honom tillbaka som
kyrkoherde. Han var en välbeställd
man och ägare till ett par hus vid
Svartmangatan i Stockholm. -— Gift
med Katarina Persdotter Rask. —
Litt.: H. Cnattingius, ”Uppsala
möte 1593” (1943); R. Ohlsson,
”Abraham Angermannus” (1946); R.
Mur-ray, ”Stockholms kyrkostyrelse intill
1630-talets mitt” (1949). O. H.
Skilondz, A dela id e Andrejewa,
operasångerska (sopran),
sångpedagog, f. 27 jan. 1882 i S:t
Petersburg. Föräldrar: översten Leo
Andre-jeff och Adelaide Christman. — Efter
utbildning i sång, musikteori och
pianospel vid konservatoriet i S:t
Petersburg och verksamhet vid stadens
kejserliga opera engagerades S. 1910
vid hovoperan i Berlin. Hon verkade
där till krigsutbrottet 1914 och kom
följ, år till Stockholm, där hon vid
sitt första framträdande på K.
teatern som Rosina i ”Barberaren i
Sevilla” vann lysande framgång. Ären
1916—20 var hon med ett fastare
gästspelsengagemang knuten till
nämnda scen, där hon som tillfällig
gäst framträdde även senare i början
Adelaide von Skilondz.
av 1920-talet. S. uppträdde även som
romans- och konsertsångerska i
Sverige och utlandet. Under senare år
har hon uteslutande verkat som
sångpedagog i Stockholm. Hon erhöll
Litteris et artibus 1917 och blev led.
av Mus. akad. 1921. Sistn. år blev
hon sv. medborgare. — S. var på sin
tid en internationellt ryktbar
koloratursångerska. Hon hade en väl
egali-serad, sällsynt böjlig stämma med
expansiv, glansfull höjd. Hennes
sångföredrag utmärktes av kultur,
musikalisk känsla och perfekt teknik, vartill
kom naturlig charm på scenen. Vid
K. teatern blev S. särskilt berömd
för sin tolkning av Nattens drottning
i ”Trollflöjten”. Bland hennes övriga
roller jämte Rosina märkas Verdis
Gilda och Violetta, Marguerite de
Valois i ”Hugenotterna”, de tre
sopranrollerna i ”Hoffmanns äventyr”,
titelrollen i ”Lakmé”, Philine i
”Mig-non”, Tatjana i ”Eugen Onegin”
samt Massenets ”Manon”. I S:t
Petersburg utförde S. huvudpartier i ett
flertal ryska operor, bl. a. Marfa i
”Tsarbruden”. — Bland S:s talrika
sångelever kunna nämnas Stella
And-rewa, Gurli och Benna Lemon, Eva
Prytz och Äke Collett. •— Gift 1905
med ministerialdirektorn Vladislav
Skilondz. K. R.
Skinnerus, Ericus Jacobi,
teolog, f 12 juli 1597. Son till Jakob
Skinnare. •— S. studerade i början av
1570-talet i Greifswald och Rostock
och på 1580-talet i Wittenberg; han
blev 1584 prof, i matematik och
retorik vid den av Johan III inrättade
högskolan i Stockholm. Han var
därjämte från 1587 rektor för stadens
skola. Från 1593 var han rektor för
det återupprättade Uppsala univ., där
han även tjänstgjorde som
huvudlärare i filosofi. •—■ S. satt en tid
fängslad för att han vägrat erkänna Johan
III:s liturgi. Tills, med sina kolleger
i Stockholm grundläde han en ny sv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
