Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skottsberg, Carl - Skum, Nils Nilsson - Skumparp, Nils Månsson i, lantbrukare, politiker, se Månsson, Nils, bd 5 s. 371 - Skunck, Nikolaus - Skytte, Bengt, friherre, riksråd, se s. 93 - Skytte, Carl Gustaf, friherre, krigare, ämbetsman, se s. 94 - Skytte, Gustaf Adolf, sjörövare, se s. 94 - Skytte, Johan, friherre, riksråd, se s. 92 - Skytte, Lars, diplomat, munk, se s. 93 - Skytte, Mårten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skum
91
Skytte
Han har även publicerat floristiska
och blombiologiska skrifter,
medarbetat i A. Englers ”Das Pflanzenreich”
och redigerat handboken ”Växternas
liv” (1—5, 1932—40). — S.
grundade 1919 Botaniska fören. i
Göteborg och var dess ordf, till 1950 samt
är styr.-led. i Sv. botaniska fören.
sedan 1944. Han var led. av överstyr,
för Riksfören. för svenskhetens
bevarande i utlandet 1940—51. S. har
erhållit bl. a. Francisco Morenopriset
(guldplakett) av Museo de La Plata
i Argentina 1939 och J. A. Wahlbergs
minnesmedalj i guld av Vet. akad.
1947. På sin sextioårsdag 1940
hyllades han bl. a. med tre festskrifter och
en porträttmedaljong i Göteborgs
botaniska trädgård (även i
medaljform). Efter honom ha moss-släktet
Skottsbergia och svampsläktet
Skotts-bergiella fått namn. ■— Gift 1909 med
Inga Margareta Reuter från
Helsingfors. S. L., O. H. S.
Nils Nilsson Skum.
Skum, NilsNilsson, konstnär,
renägare, f. 13 april 1872 under
familjens utflyttning från Kautokeino i
Norge till Gällivare skn, Norrb. län,
f 27 dec. 1951 i Sjiska, Gällivare skn.
Föräldrar: renägaren Nils Thomasson
S. och Margareta Nilsdotter. — S.
växte upp utan någon som helst
skolgång och fortsatte sina fäders
livsföring som renskötande nomad, tills
han på 1930-talet lämnade renarna
i barnens vård och blev bofast vid
Sjisjkavare, Gällivare skn. Ända sedan
barnaåren sysslade S. på fritid med
teckning, men först 1938 väckte han
en större uppmärksamhet med
bildverket ”Same sita — lappbyn”, som
under red. av E. Manker utgavs i
Nord. mus:s serie Acta lapponica;
manuskriptet till ett nytt arbete i
samma serie, ”Valla renar”, var
färdigställt, då S. dog. Teckningar av
honom ingingo i Nord. mus:s utställning
”Folklore de Suède” i Paris 1937.
Separatutställningar hade S. bl. a.
i Stockholm 1940 och 1942,
Göteborg 1944 och New York 1946. Han
är repr. på Nat. mus., Nord. mus.
och Luleå mus. •—• S:s konst hänför
sig uteslutande till hans minnesbilder
från ett långt renskötarliv, vilka han
med förbluffande säkerhet
projicie-rat på papperet med blyerts och
färgkritor; mer ojämna ha hans
försök varit med olja. Naivt och ändå
ofta utsökt artistiskt lyckades han
skildra renskötarlivet under årets alla
tider, och särskilt fäster man sig vid
renhjordarnas och flyttningstågens
in-komponering i det lätt och känsligt
skisserade landskapet. — Gift 1893
med Helena Kuhmunen. E. Mr
Skumparp, N i l s M å n s s o n i,
lantbrukare, politiker, se Månsson,
Nils, bd 5 s. 371.
Skunck, N i k o l a u s Pedersson,
jurist, politiker, f. 14 april 1614, f 4
dec. 1676 och begravd i Storkyrkan i
Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden
Petrus Olai och Elin Jönsdotter
Gö-ding. —■ S. blev 1627 student i
Uppsala och företog därefter flera resor
till utlandet. Han studerade bl. a. i
Leiden, där han 1640 och 1641
disputerade på två avh. i
statsvetenskapliga ämnen. Efter återkomsten till
Sverige 1644 blev han följ, år
Stockholms stads sekr.; i en
rekommenda-tionsskrivelse för honom framhöll
riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm
därvid hans stora kunskaper i språk
och köphandel. S:s politiska program
var den ofrälse juristens: kamp mot
högadeln och stöd åt kungamakten.
Vid 1650 års viktiga riksdag valdes
han till borgarståndets sekr. och kom
att som sådan spela en ledande roll
i ståndsstriden. S., som var en
framstående stilist, författade
borgerska-pets svar på de olika propositionerna,
bl. a. svaret rörande den av de ofrälse
stånden yrkade reduktionen. Hans
ställning var utsatt, och efter ett
besök på Riddarhuset anklagades han
inför drottning Kristina för
”obeske-denhet” och måste be adeln om
ursäkt. S. var sannolikt även förf, till
de ofrälse ståndens gemensamma
pro-testation, i vilken dessas
statsrätts-liga uppfattning första gången
utvecklades. Den överlämnades till
drottningen 8 okt. s. å. av bl. a. S.
Sitt författarskap till protestationen
erkände S. 1651 under rättegången
mot A. J. Messenius, där han var
inblandad. S. stod i hög gunst hos
drottningen och rekommenderades av
henne hos arvprinsen Karl Gustav. Är
1652 utnämndes han till assessor i
Äbo hovrätt och tre år senare till
samma tjänst i Svea hovrätt, blev
1658 revisionssekr. och följ, år tillika
häradshövding i Långhundra, Ärling-
hundra och Vaksala härader i
Uppland. Han adlades 1660 och
utnämndes 1666 till landsdomare i Blekinge.
S:s självbiografiska anteckningar äro
tr. i Tidningar utgifne i Upsala 1777.
—- Gift 1644 med Margareta
Anders-dotter. — Litt.: B. Lövgren,
”Stånds-stridens uppkomst” (1915). A. Äg
Skytte, Bengt, friherre, riksråd,
se s. 93.
Skytte, Carl Gustaf, friherre,
krigare, ämbetsman, se s. 94.
Skytte, Gustaf Adolf,
sjörövare, se s. 94.
Skytte, Johan, friherre, riksråd,
se s. 92.
Skytte, Lars, diplomat, munk, se
s. 93.
Skytte, M å r t e n, biskop, f.
om-kr. 1480, f 30 dec. 1550 i Äbo.
Föräldrar: Jöns Olofsson (Skytte) och
Brita Eriksdotter. — S. erhöll sin
första undervisning i Raumo kloster
och Äbo katedralskola och inträdde
därefter i dominikanklostret i Sigtuna.
Därifrån sändes han på långvariga
studieresor i Tyskland och Italien,
varvid han 1500—01 föreläste i
italienska dominikankloster.
Hemkommen valdes han till prior i Sigtuna
kloster 1522 och utnämndes 1524
med Gustav Vasas stöd till sin ordens
generalvikarie och visitator för
Skandinavien. Han utsågs 1528 av
konungen till biskop i Äbo och invigdes
s. å. utan påvlig stadfästelse. Efter
att 1548 utan resultat ha begärt
avsked erhöll han Michael Agricola ss.
bitr, stiftschef. —■ S. blev ett lämpligt
redskap för Gustav Vasas
kyrkopolitik i Finland. Eftergiven och foglig
mot statsmakten förstod han att
successivt genomföra
reformationspoliti-tiken på ett moderat och smidigt sätt.
Om hans höga anseende och goda
förhållande till konungen vittnar, att
han 1530 av Uppsala domkapitel,
rådet och konungen erbjöds
ärkebiskopsstolen, vilken han dock avböjde.
S. uppmuntrade och stödde de
moderata lutheranerna men torde
personligen ej ha brutit med den
reformistiska katolicism, från vilken han
utgått. Han iakttog själv den
romerska kyrkans föreskrifter.
Samtidigt såg han till att biblisk predikan
nu blev obligatorisk i sockenkyrkorna.
Redan 1531 firades högmässan i Åbo
domkyrka på sv. språket, och i
början av 1540-talet gjordes den
svenskspråkiga högmässan till norm. I nära
kontakt med ärkebiskop Laurentius
Petri verkade S. för att bevara och
evangeliskt omtolka mycken katolsk
tradition i riter, sånger och böner,
och han påverkade i denna riktning
bl. a. Michael Agricola.
Reformationen i Finland fick genom S. ett lugnt
förlopp. Radikala ingrepp i kyrkans
liv gjordes dock på det ekonomiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
