Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Snoilsky, Carl - Soem, Constantin - Sofia, prinsessa - Sofia, drottning - Sofia, prinsessa - Sofia, drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soem
116
Sofia
kulturvärlden. Själv hade han
hoppats bli entusiastiskt mottagen som
nationalskald. Hans diktning hade
emellertid hunnit undanträngas av
andra litterära strömningar av mera
levande och omedelbar slagkraft. Det
gamla agget mot honom i den högre
societeten fanns ännu kvar. Att
definitivt och öppet ta ställning till sin
tids stora stridsfrågor låg hans veka
karaktär emot, och han kom in i ett
bekymmersamt mellanläge mellan de
litterära partierna. S.
sympatiserade visserligen delvis med Strindbergs
och Ibsens tendentiösa författarskap
men stöttes tillbaka av naturalismen
däri. Även motsättningarna inom Sv.
akad., icke minst mellan de båda
antagonisterna Forssell och Wirsén,
gjorde hans ställning vansklig. Sin ur
olika synpunkter prövande situation
bar han med en försynt
tillbakadragenhet. Han var ofta nästan
oförmögen att fatta beslut; enligt en norsk
tradition skulle Johannes Rosmers
gestalt i Ibsens ”Rosmersholm” återge
vissa drag i hans natur. Under hans
sista decennium var hans diktning
starkt avmattad; hans sista samling
”Dikter” utkom 1897. Han gled
alltmera över till en konservativ livssyn,
sannolikt under påverkan av Oscar II,
blev utpräglad försvarsvän och
anti-norsk. En svår familjesorg (ende
sonens förolyckande; därtill ättens
utgång) spred skugga över hans senaste
levnadsår. — S. var ordf, i Sveriges
förf.-fören. 1893—1901, blev fil.
hedersdr i Uppsala 1893 och
hedersled. av Vitt. akad. 1895. ■—• Sin
mest nyskapande insats gjorde S.
med de italienska bilderna, som med
sin konkretion och sin ungdomligt
friska sensualism inneburo en viss
förnyelse inom lyriken. I stort sett
fullföljde han dock traditionerna från en
föregående tids diktning. Framför allt
var han en stor formkonstnär, även
om han helst rörde sig med
hävdvunna strofformer och ett i mycket
traditionellt ordval. Som fosterländsk
diktare intar han en rangplats i vår
litteratur. Den centrala konflikten i
hans tid, slitningen mellan
traditionalism och liberalism på livets alla
områden, förmådde han endast i
enstaka fall gestalta i sin diktning.
Han skilde sig därigenom från sin
samtida Viktor Rydberg, hos vilken
en i vissa avseenden liknande
konflikt kom att bilda en för skaldens
diktning fruktbar inspirationskälla. —
S:s ”Samlade dikter” utgavs i 5 bd
1903—04 och ”Minnesteckningar och
andra uppsatser” 1904. Är 1928 utgav
R. G:son Berg en efterskörd, ”Eko”.
Brev av S. återfinnas bl. a. i ”Carl
Snoilsky och hans vänner” (1—2,
1917—18) och i ”Carl Snoilskys och
G. E. Klemmings brevväxling”
(1919), båda samlingarna utg..av R.
G:son Berg. — Gift 1) 1867—79 med
grevinnan Hedvig Charlotta Amalia
Piper; 2) 1880 med friherrinnan
Ebba Fredrika Eleonora Ruuth (f.
1844, f 1917), som 1881 utgav
”Ögonblicksbilder från Nord-Afrika
och Syd-Italien af E.”. — Litt.: K.
Warburg, ”C. S.” (1905); F. Böök,
”Från åttiotalet” (1926); P.
Hallström, ”C. S.” (1933); H. Olsson,
”Den unge S.” (1941). Abg
Soem, Constantin, läkare,
döpt, 9 nov. 1643 i Stockholm, f
15 maj 1727 därstädes. Son till
vinskänken Anders Sohm. Om S:s
släkt se Sohm s. 121. — Efter
studier i Sverige och utlandet blev S.
1675 regementsfältskär vid
Österbot-tens-manskapet samt deltog med sitt
förband i kriget mot Danmark i
Skåne. Han reste därefter utrikes, bl. a.
till Ost- och Västindien, fick 1684
mästerbrev i kirurgien i Amsterdam
och utövade praktik där. Är 1703
föreslogs han av O. Rudbeck d. y. till
”akademi-barberare” i Uppsala. Följ,
år återvände han till Stockholm, där
han först efter en långvarig fejd med
barberareämbetet och Chirurgiska
societeten slapp undergå ny examen; i
stället förhördes han av U. Hjärne
m. fl. och visade därvid ”ogemen
skicklighet och experience”.
Stockholms kirurger fingo en skrapa i K.
kansliet, och S. fick ett ledigt ämbete.
Är 1707 blev han fältskär vid
Danviks hospital, 1711 stadsfältskär i
Stockholm samt därefter även läkare
vid Allm. barnhuset och överkirurg
vid amiralitetet i Stockholm. ■— Gift
med Anna Zetters. P. H. T.
Sofia, prinsessa, f. omkr. 1214, J
1241. Föräldrar: konung Erik
Knutsson och drottning Rikissa
Valdemars-dotter. ■—• S. ingick före 1237
äktenskap med Henrik III Borwin, herre
till Rostock. Därmed inleddes det sv.
kungahusets förbindelser med den
mecklenburgska fursteätten. •—- Litt.:
H. Sollied, ”En ukjendt sv.
konge-datter” (i Hist. tidskr. 1951). Abg
Sofia, drottning, f 1286.
Föräldrar: konung Erik Plogpenning av
Danmark och prinsessan Jutta av
Sachsen. — S. blev 1260 förmäld med
den sv. konungen Valdemar Birger sson
och kröntes i Jönköping. Liksom sina
systrar hade hon anspråk på rika
arvegods i Danmark. Äktenskapet kom
därigenom att spela en betydelsefull
roll i den tidens nordiska politik. Det
blev ej lyckligt, framför allt på grund
av Valdemars äktenskapsbrott med
S:s syster Jutta. Erikskrönikan, som
berättar därom, uppger också att S.
underblåste striden mellan konungen
och hans bröder. Efter Valdemars
avsättning begav sig S. till Danmark.
—■ Till S:s bröllop har den kända
folkvisan ”Hur Valdemar Birgersson
låter hämta Sofia” knutits, enligt
nyare forskning i dock »med orätt. —
Litt.: Lis Jäcpbséfi,’ ”Hur Valdemar
Birgersson låter hämta Sofia”
(Scan-1 dia 1934). S. G.
Sofia, prinsessa, f. 29 okt. 1547
på Stockholms slott, f natten mellan
16 och 17 mars 1611 på Ekolsund,
Husby-Sjutolfts skn, Uppsala län.
Föräldrar: konung Gustav I och
drottning Margareta Leijonhufvud.
Om S:s ätt se Vasaätten. — S.
trolo-vades 1566 med konung Erik XIV:s
kusin, hertig Magnus av
Sachsen-Lauenburg, som sedan några år
vistades i Sverige. Efter flera uppskov
stod deras bröllop i juli 1568 i
Stockholm samtidigt med Erik XIV:s och
Karin Månsdotters. Kort därefter
flydde de från det belägrade
Stockholm till de mot Erik upproriska
hertigarna Johan och Karl. S:s
äktenskap blev olyckligt; hertig Magnus
var en rå knekttyp, som förtryckte
sina underlydande, gjorde slut på S:s
rika hemgift och försålde hennes
guld-och silverföremål. Johan III
förlänade honom godsen Ekolsund och
Venngarn jämte häraderna Lagunda,
Håbo och Ärlinghundra i Uppland.
Långa tider vistades han utomlands,
och 1578 lämnade han definitivt
Sverige, sedan Johan III föregående år
tagit från honom hans förläningar
och anslagit inkomsterna därifrån att
utgå direkt för S:s räkning. S. och
den 1570 födde sonen Gustav (f
genom ett vådaskott 1597) stannade
kvar i Sverige, där de levde
tillbakadraget och i relativ fattigdom på
Ekolsund. Sonen skämde hon bort
genom efterlåtenhet och svaghet. Med
sina syskon stod hon i ständig
brevkontakt (brev finnas bevarade i
Riksarkivet) ; ofta vistades hon hos
hertig Karl. —■ S. ligger begravd i
Strängnäs domkyrka. B. L.
Sofia Wilhelmina Mariana
Henrietta, drottning, f. 9 juli 1836
på hertigens av Nassau residens i
Biebrich, f 30 dec. 1913 på
Stockholms slott. Föräldrar: hertig
Wilhelm av Nassau och hertiginnan
Pau-line, f. prinsessa av Württemberg. —
S. blev faderlös 1839 och moderlös
1856. Hon gifte sig 1857 med prins
Oscar, sedermera Oscar II. Hennes
uppväxt förflöt i en småfurstlig
reaktionär miljö, präglad av motvilja mot
Preussens härskare, som 1866 fördrev
den regerande hertigen, en halvbror
till S., och annekterade Nassau. Ett
grunddrag i hennes karaktär synes ha
varit aversion mot fransk kultur, både
mot katolicismen och mot den
revolutionärt liberala strömningen i fransk
politik. Hon kände sig därför till en
början främmande för det in på
1870-talet franskt orienterade sv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
