Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Sparre, Lars Siggesson - 2. Sparre, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sparre
136
Sparre
Belöningar uteblevo icke. Bl. a. erhöll
han 1525 i förläning Örebro slott med
hela Närke. Sedan Gustav Vasa i
början på 1530-talet konsoliderat sin
makt, framstod S. såsom en av de
främsta och mäktigaste bland
adelsmännen omkring konungen. Den
position han skapat sig under dessa
brytningsår bibehöll han sin levnad ut.
Emellertid synes S. trots sin
framträdande ställning icke ha utövat något
direkt inflytande på utformningen av
rikspolitiken. Snarare är han att
karakterisera som en konungens lojale
medhjälpare, användbar i diverse
uppdrag, förvaltningsmässiga,
diplomatiska och militära, dock framför
allt de sistnämnda. Så intog han
under Dackefejden platsen som den
främste ledaren av de kungliga
truppernas rörelser. S. framstår i några
personliga minnesanteckningar som
en rättframt gudfruktig man, i sina
intressen och sin livsföring en typisk
repr. för den genom sin kungatjänst
nyrika adelsgruppen. Av sin moder
ärvde han Sundby i Öja skn,
Södermani. län. — Gift 1) 1521 med Anna
Lindormsdotter, f 1548; 2) 1549 med
Brita Trolle. G. T. W.
2. Sparre, Erik Larsson, riksråd,
f. 13 juli 1550 på Sundby, Öja
socken, Södermanland, f 20 mars 1600
i Linköping. Son till S. 1, i hans
andra gifte. — S. härstammade både
på fäderne och möderne från rikets
främsta ätter. Genom modern räknade
han frändskap med den för sin
rikedom och lagförfarenhet ryktbara
Trolleätten, över mormodern,
Magdalena Eriksdotter Gyllenstierna
härstammade han från Karl Knutsson
Bonde. Från åtskilliga av
senmedeltidens mest framstående sv. stormän
kan S. alltså ha ärvt hågen för
stats-saker och lärdom; däremot är icke
fadern, en av Gustav Vasas mest
trofasta medhjälpare och hans vän sedan
ungdomsåren, känd genom några
mera utpräglade lärda intressen. Om
S:s levnadsöden och utbildning under
uppväxttiden är hittills inte mycket
med säkerhet bekant: kommande
undersökningar kunna här möjligen ge
vidgad kunskap. Han synes ha
studerat utomlands; bl. a. i Frankfurt
a. d. O. 1570. Härpå tyder ett
yttrande av honom 1580 till det franska
sändebudet Danzai, men framför allt
hans användbarhet för diplomatiska
uppdrag i främmande land,
ådagalagd redan i jämförelsevis unga år,
samt hela arten av hans författarskap,
som vittnar om omfattande
kunskaper, särskilt på det statsrättsliga
området, och betydande formella
färdigheter: han var god latinare och
behärskade även det italienska språket.
S. lär även ha bistått den kände
Rostockprofessorn David Chytræus vid
hans historiska arbeten, då det gällde
nordiska spörsmål; i det senaste
stadiet av sin levnad höll han kontakt
med den danske historikern Arild
Huitfeldt. Snart nog kom S. att
nyttjas i rikets tjänst och nådde
jämförelsevis snabbt dess högsta
värdigheter. Riddare vid några och tjugu,
vart han ett tiotal år därefter riksråd.
Han betroddes med sysslan som
vice-kansler och tilldelades lagmansdömet
över Västmanland och Dalarna. På
1580-talet inföll den första, märkliga
perioden i hans politiska bana, och
han framträdde vid detta årtiondes
början och mitt som en av Johan
HI:s tromän. Såväl släktband som
traditioner syntes göra denna hans
hållning helt naturlig: faderns långa
tjänst åt Gustav Vasa kunde tala
därför lika väl som släktförbindelser
med kungahuset genom S:s hustru
Ebba, dotter till Per Brahe d. ä. Så
finna vi S. ge sin medverkan åt de
viktigaste av de under 1580-talet
vidtagna kungliga åtgärderna. I religiöst
avseende ingen ytterlighetsman tycks
han ej ha haft svårt att följa Johan
III:s kyrkopolitik: uttalanden av
Pos-sevino ge också vid handen, att man
från katolskt håll i vart fall inte
räknade med S. som en oförsonlig
motståndare men som en inflytelserik
man, vars stöd var angeläget att
vinna. Tydligare och med mera
spontant intresse, än då det gällde de
religiösa spörsmålen, tog S. vid
1580-talets början och mitt ställning till
den då aktuella stridsfrågan om
avvägningen av konungens och hertig
Karls maktbefogenheter. Sedan
kungamaktens ställning väl hävdats genom
en stadga, som antagits i Vadstena
1582, skrev S., sannolikt 1585, ett
slags motivering för beslutet, som blev
hans första märkligare arbete i ett
statsrättsligt ämne. I denna skrift,
”Pro lege, rege et grege” (tr. av J. E.
Almquist i Hist. Handl. 27, 1924),
utvecklade författaren några av de
synpunkter på det sv. rikets styrelse,
som även sedermera för honom skulle
visa sig bli vägledande. Huvudtanken
var, att det av Gustav Vasa införda
arvriket kunde godtagas, men på
villkor, att konungens maktutövning
skulle lagbindas av en i statslivets tjänst
verksam aristokrati. Karakteristiskt är,
att S. härvid hämtade normer och
förebilder från det skede i sv.
historia, som närmast föregick Gustav
Vasas tid, från senmedeltidens
riksföreståndare- och rådsvälde.
Verkligheten kom också att ifråga om
förhållandet mellan konung och hertig
under de närmaste åren utformas så,
som Johan III och S. menade sig
vilja ha den: i febr. 1587 bekräftades
sålunda under medverkan av S. de
tidigare fastställda anordningarna
här
vidlag. Sin konungs förtroende åtnjöt
alltså S. ännu vid denna tidpunkt,
och ytterligare ett vittnesbörd härom
är, att han, betitlad vicekansler, 1587
jämte sin svåger Erik Brahe betroddes
med det viktiga uppdraget att i
Polen genomföra Sigismunds val till
konung. Uppgiftens svårigheter —
främst att motarbeta de ryska
intressena i tronfrågan och att driva igenom
den sv. prinsens tronkandidatur utan
att köpa den genom att bevilja de
pockande polska anspråken på det sv.
Estland ■— torde också från början
ha stått fullt klara för S., som först
efter livliga påtryckningar åtog sig
saken. Tydligen har han dock i hög
grad tillstyrkt Sigismunds kandidatur,
och den därbakom liggande
storpolitiska tanken på gemensam sv.-polsk
front mot Ryssland har uppenbarligen
haft hans gillande. Glansfullt synes
också den sv. ambassaden i Warszawa
ha företrätt Sverige: en samtida
iakttagare finner särskild anledning att
lovprisa S:s på en gång nobla och
smidiga framträdande. Sina
kunskaper i sv. hävd drog S. nu nytta av
i samband med en tidstypisk
rangtvist mellan de sv. och de ryska
sändebuden, varvid han hänvisade till
Nicolaus Ragvaldis berömda
uttalande på Baselkonciliet 1434 i ett
liknande ärende -—■ episoden kände han
uppenbarligen genom Johannes
Magnus. Glänsande retorik utmärker hans
tal till Sigismunds förmån på
valriksdagen. (Oratio Erici Sparii, tr. i
Leipzig 1713.) Det formade sig till ett
angrepp på den ryske tsarens
tronkandidatur, åberopade tidigare sv.-polska
vänskapsförbindelser och gav, i
visserligen högst allmänna ordalag, löfte åt
Polen om ev. förvärv av det sv.
Estland. Sedan målet nåtts, återvände S.
till Sverige, men nu fick han känna
av Johans missnöje med de
överenskomna anordningarna, särskilt då det
gällde Sigismunds bundenhet som
hlivande sv. konung samt löftet om
Estland. Framför allt detta senare
skulle i fortsättningen bli en allvarlig
angreppspunkt mot S. Visserligen
ställdes frågan på framtiden under
de nya förhandlingar om valvillkoren,
som fördes av S., sedan han som sv.
delegat ledsagat den nyvalde polske
konungen till hans rike, men den
blev ju fördenskull inte löst: S:s
apologier för sin valdiplomati under 1587
vittna om vilka obehag
förebråelserna med anledning därav vållade
honom. Det var också den polska
frågan, som kom att medföra den
all-bekanta brytningen mellan Johan III
och de främsta sv. rådsherrarna,
bland dem S. Då konungen
sammanträffade med Sigismund i Reval 1589,
önskade han, att denne skulle följa
med honom därifrån hem till Sverige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
