Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Sparre, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sparre
137
Sparre
men rådet förhindrade planen med
stöd av en av S. på rådets och
krigsbefälets vägnar skriven motivering. I
samband härmed påtalades också
brister, särskilt ekonomiska, i Johan III:s
hela regeringssätt. Följderna härav
visade sig snart nog. Efter
hemkomsten till Sverige avsattes flera riksråd,
bland dem S.; denne fick också lämna
ifrån sig Västmanlands
hövdingedö-me. De oppositionella riksråden sattes
under bevakning, och S. satt en tid
fängslad på Stockholms slott. Han
och hans medbröder anklagades på en
riksdag 1590 för att ha velat få ut
Sigismund ur riket för att själva regera.
Eörst vid Johan III:s dödsbädd
inträdde ett slags försoning. Då Johan
III dog på hösten 1592, inträdde en
politisk situation, som inte minst av
S. länge förutsetts och begrundats.
Redan 1587 hade med tanke härpå
antagits vissa bestämmelser, de s. k.
Kalmare stadgar, som föreskrevo, att
en sjumannaregering skulle styra
riket under unionskonungens frånvaro,
samt att råd och ständer skulle ta del
i vissa regeringsbeslut. Dessa
anor-ningar stodo säkerligen, då de
till-kommo, i överensstämmelse med
Johan III:s önskemål, men troligt är att
de därjämte ge uttryck åt S:s
konstitutionella syften. Som situationen
sedermera utvecklades, måste
emellertid nya bestämmelser genomföras
för särsvensk riksstyrelse inom den
sv.-polska personalunionens ram, och
härvid måste hänsyn tas till hertig
Karl, Johan III:s oumbärlige
rådgivare under de sista regeringsåren.
Rådsoppositionen från denna tid kom
nu att bilda en grupp för sig, inom
vilken de individuella insatserna inte
alltid äro så lätta att urskilja:
intellektuellt ledande inom kretsen voro
S. och Hogenskild Bielke. Sverige
borde enligt dessa herrars mening
styras ”konstitutionellt” under
rådsadelns lagbestämda medverkan men
under den unionelle arvkonungens
överhöghet. S. var för sin del härvid
villig att samverka med hertig Karl,
och hans mål blev uppenbarligen att
sammanjämka motsättningarna. Hans
personliga förhållande till hertigen
var till en början gott; i slutet av
1594 stod han fadder vid Gustav
Adolfs dop, och då han kort därefter
själv fick en son, uppkallade han
denne efter hertigen. Ett gemensamt
intresse förband än så länge de båda
männen till motstånd mot Sigismunds
monarkiska maktplaner. Under
krö-ningsriksdagen 1594 framträdde S.
som främste tolk och talesman för sv.
frihetskrav och även för speciellt
adliga önskemål, riktade till den
motspänstige och undflyende konungen.
Under dessa politiskt så upprörda
månader nådde han höjdpunkten av
sitt statsrättsliga författarskap. I en
skrift, som kallats adelns oration (tr.
1594, även i Svenska riksdagsakter
III: I, 1894), fortsatte han och
fullföljde tankegångar, vilka han
framlagt redan på 1580-talet. De
inneburo ett försvar för arvrikets
idé, men samtidigt härmed
inskärptes, att även arvkonungen icke var
obunden i förhållande till folket:
både val- och arvherrar borde,
heter det, vara ”med skäliga,
tillbörliga och laga villkor kringvärvde”.
”Postulata nobilium” (tr. i
Svenska riksdagsakter III: I, 1894) eller
adelsmännens fordringar, väl i
huvudsak skriven av S., hävdade ständernas
rådgivningsrätt, deras samtyckes
oundgänglighet, men framlade även det
sv. frälseståndets krav. Historiska
exempel, så konung Albrekts
försäkringar från 1371 och 1383, androgos för
att styrka påståendena. Åtskilligt av
vad som av S. och hans medbröder
vid detta och andra tillfällen
fordrades, blev verklighet först långt senare,
så kravet på riksämbeten och dessas
förbehållande åt adeln, men det är
också kännetecknande, att en äldre
tids samhällsförhållanden åberopas för
att ge orden ökad slagkraft. Det torde
i hög grad ha varit S., som
genomdrev, att en konungaförsäkring, icke
i bruk sedan medeltiden, nu anlitades
som medel att binda konungens
rörelsefrihet. I sin egenskap av rikets
kansler förestavade S. också
konungaeden. En fortsatt samverkan mellan
hertig och riksråd syntes i
fortsättningen naturlig på grund av
Sigismunds åtgärder att tillsätta kungliga
ståthållare på några av rikets
nyckelposter. Den regeringsfullmakt,
Sigismund utfärdade i juli 1594, strax före
sin avresa, var oklart formulerad
i fråga om Sveriges styrelse under hans
frånvaro men klar nog, då det gällde
vissa förbud: där förbjöds hertig och
råd att utan kungligt samtycke
inkalla allmänna riksdagar, att utfärda
nya stadgar och ordningar. Dessa
föreskrifter kunde ej följas, och i
september 1594 tillkom en
regerings-stadga, väsentligen skriven av S.,
vilken påbjöd samstyrelse mellan hertig
och råd. Emellertid framkallade de
praktiska svårigheter, som Sigismunds
politik vållade, hos hertig Karl
tanken att framlägga den ömtåliga
re-geringsfrågan inför riksdagen, och S.
gav, om ock troligen motvilligt, sitt
samtycke härtill: han var bland dem,
som skrevo under kallelsen till
Söderköpings riksdag. Han hade också del
i det beslut, som där fattades i slutet
av 1595, om skapandet av en stark
sv. regeringsmyndighet, utövad av
hertig Karl med råds råde. Snart
framträdde emellertid
intressemotsättningarna mellan hertig och råd allt
starkare. Ännu på sommaren 1596
försvarade S. i en till polska sändebud
riktad skrivelse från hertig och råd
lagligheten i Söderköpings
riksdagsbeslut, men då hertig Karl en tid
därefter med anledning av förhållandet
till Sigismund på nytt beslöt sig för
att ställa regeringsfrågan på sin spets
genom att vädja till en riksdag, fick
han inte S. och de andra ledande
rådsherrarna med sig; rådskretsen
torde också bestämt ha motsatt sig
hertigens plan att betvinga Finland,
ännu i Sigismunds hand. Arboga
riksdag 1597, hållen i strid med
konungens och riksrådets vilja, förenade
hertig och ständer men sprängde
rådskretsen. S. blev nu hans kanske
ivrigaste motståndare. Om också ett
ögonblick den möjligheten skymtat för
hans blick att inom Sverige öppet
motarbeta hertig Karl, valde han dock
att fly ur landet till Polen (våren
1597). Där styrkte han Sigismund
att med vapenmakt säkra sig
besittningen av sitt rike, och under ett
besök i Danmark i förra hälften av
1598 arbetade han för Sigismunds
sak. S. å. medföljde han Sigismund
och hans här till Sverige. Han
utlämnades jämte andra flyktade riksråd
efter slaget vid Stångebro i sept. 1598
till hertig Karl. Sigismunds oväntade
avresa från Sverige kort därpå
möjliggjorde hertig Karls kommande
åtgärder mot de fångna rådsherrarna. S.
blev därefter ”ett statsoffer, som går
till mötes en blodig död” (Svedelius).
På en riksdag i Linköping 1600
upptogs på allvar de fängslade herrarnas
sak. Ett talrikt ständerutskott, dock
utan prästerligt inslag, dömde den 17
mars S. liksom flera av hans
medbröder till döden för landsförräderi,
och redan den 20 i samma månad
avrättades S. på Linköpings torg.
Under fängelsetiden försvarade S. sig
skickligt och värdigt, 1599 uppsatte
han, därtill föranledd även av
brodern Johans avrättning i Kalmar, en
”protestation”, hållen i stolt och fri
ton, och omedelbart före avrättningen
uppläste han en försvarsskrift, en
protest mot rättegång och dom (båda
skrifterna tr. i J. Werwing, ”Konung
Sigismunds och konung Carl den
IX:des historier”, 2 bilagor, s. 105
resp. s. 163, utg. av A. A. von
Stiern-man 1747). Hans lik begrovs i
hemsocknens kyrka, Öja, i Södermanland.
-—■ S. är den mest betydande
företrädaren för sin generation inom sv.
adel och en av dess mest lysande repr.
överhuvudtaget. Som statsrättslig förf,
har han i vårt land ingen likvärdig
föregångare. Inte minst hans täta
hänvisningar till äldre sv. historia och
statsrätt ha ansetts tala för att hans
uppfattning varit av väsentligen
inhemskt ursprung. Å andra sidan
före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
