Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spegel, Haquin - 1. Spens, Jakob - 2. Spens, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spens
149
Spens
mötets psalmboksrevision s. å. kom S.
att spela en dominerande roll genom
sitt stora hymnologiska vetande. I
stället för dem av S:s psalmer, som
uteslutits, infördes nya, och hans
upprättelse som ortodox psalmist var
fullständig. Den bitterhet, som Svedberg
kom att hysa mot dem, som förkastat
hans psalmbok, drabbade i viss mån
även S. De respekterade och
uppskattade visserligen varandra men någon
förtrolig vänskap torde icke ha rått
dem emellan. Då arbetet på en ny
bibelövers, upptogs på 1680-talet och
verket långsamt skred framåt för att
resultera i 1703 års bibel, bidrog S.,
ehuru ej led. av bibelkommissionen,
intresserat med råd och hjälp. Är
1711 efterträdde S. E. Benzelius som
ärkebiskop och innehade denna post
till sin död. Under denna tid kom
han i kontakt med den
uppblomstrande pietismen, för vilken han stod
helt främmande. Är 1713 var han
ordf, i en kommission för
rannsakning av pietismen i Stockholm, vilket
uppdrag han dock skötte med
anmärkningsvärd mildhet. Han var
prästeståndets talman vid riksdagarna
1710 och 1713—14. På grund av sin
till fatalism gränsande tro på
kungamakten motsatte han sig 1714 kraftigt
tendensen inom prästeståndet att vilja
inleda fredsförhandlingar utan Karl
XII:s samtycke. För sin hållning
kritiserades han skarpt av bl. a.
Svedberg och sin egen domprost Lars
Molin. — S:s handlingskraftiga,
prak-tiskt-realistiska gärning uppbars av en
oskrymtad gudstro, som tog sig
uttryck i fromhet, laglydnad och
plikttrohet. Som teolog delade han tidens
ortodoxa konfessionalism men lade
största vikten vid den praktiskt
religiösa utformningen av kyrkolivet.
Driven av önskan att ”hedra
modersmålet” och prisa sin Gud började S.
tidigt dikta. Är 1685 utgav han
anonymt sitt poetiska huvudarbete ”Gudz
werk och hwila”, ett gigantiskt försök
att återberätta skapelsehistorien i
11 000 verser. Eposet förråder en
osedvanlig beläsenhet men tyngs ner
av lärda utvikningar och en
omfattande citatapparat. Ehuru estetiskt föga
lyckat träffade arbetet tidens smak,
främst genom sin naiva och
trohjärtade bibeltolkning och sina stundom
humoristiska infall. Det vann stor
spridning och utkom med ny uppl. så
sent som 1857. År 1686 publicerade
S. ett tjugutal psalmer som tillägg’ till
Keysers manuale, och några psalmer
trycktes 1688 i E. Lindschölds
”Bar-nabibel”. 1695 års psalmbok upptog
56 av hans psalmer (därav 26 övers,
eller bearbetningar). Av dessa kvarstå
i 1937 års psalmbok 27 (därav 10
övers, eller bearbetningar). Bland de
mest sjungna märkas: ”Jesu lär mig
rätt betänka” (nr 75), ”Oss kristna
bör tro och besinna” (nr 317), ”Vak
upp, min själ, och var ej sen” (nr
430), ”Vi tacke dig så hjärtelig” (nr
431) samt övers. ”Nu vilar hela
jorden” (nr 442, efter Paul Gerhardt).
— S. är den främste av den karolinska
tidens hymndiktare. Av föregångare,
som han tagit intryck av, märkes
särskilt dansken A. Arrebo. E.
Lind-schöld var hans litteräre rådgivare,
som censurerade hans arbeten, ej
alltid med lyckligt resultat. Som så
många andra psalmdiktare
parafra-serade S. Psaltaren, med vars
poetiskt-religiösa värld han ju var särskilt
förtrogen. I regel följde han troget den
gammaltestamentliga förlagan.
Understundom tillät han sig däremot att
närmare utveckla en i urtexten blott
antydd tanke och råkade då lätt ut
för klander av sina mera renläriga
kolleger. I enlighet med sitt syfte att
vara församlingssång äro S:s psalmer
enkelt byggda till stil och innehåll;
samtliga uttrycka fast gudsförtröstan
på kyrkans och lagens grund. Med
Milton som förebild och som en
fortsättning till ”Gudz werk och hwila”
skrev S. de lärdomstyngda ”Thet öpna
paradis” (1705), ”Thet tilslutna
paradis” (s. å.) och ”Thet återvunna
paradis” (1711). Han utgav även
en sv. kyrkohistoria (1707—08) och
var den förste utgivaren av en sv.
ordbok, ”Glossarium sveo-gothicum”
(1712). Han ägde ett ståtligt bibi, om
c:a 3 000 volymer, där utom
teologisk och naturvetenskaplig litt. även
funnos skönlitterära arbeten på alla
kulturspråk, bl. a. av Corneille,
Raci-ne och Molière. — Gift 1683 med
Anna Schultin. — Litt.: H. W.
Tot-tie, ”H. S. såsom kateket och homilet”
(1890); J. Helander, ”H. S., hans
lif och gärning intill år 1693”
(1900); H. Levin, ”Visby stift under
S:s ledning” (Kyrkohist. årsskr. 1903
—04); E. Liedgren, ”Sv. psalm och
andlig visa” (1926); H. Pleijel,
”Karolinsk kyrkofromhet, pietism och
herrnhutism. 1680—1772” (i ”Sv.
kyrkans historia”, 5, 1935).
B. W-m, Abg
1. Spens, James (Jakob),
friherre, krigare, diplomat, f. möjligen
1571 i Skottland, f 1632 i
Stockholm. Föräldrar: William (David) S.
till Wormeston och Margaret
Lear-mouth. — S. stod redan 1606 i
förbindelse med Sverige och värvade
detta år krigsfolk för Karl IX :s
räkning. Är 1610 avreste han som
engelskt sändebud till Sverige och intog
från denna tid en egendomlig
mellanställning som Englands legat i
Sverige och Sveriges i England. På båda
sidor var han högt skattad för nit och
trohet, även om han mot slutet av
sitt liv allt mera kom att räknas som
Jakob Spens (1). Målning (detalj) av
okänd konstnär.
rent svensk. Ären 1612—13 deltog
S. jämte Robert Anstruther som Jakob
I:s medlare i fredsförhandlingarna i
Knäred, där han visade sig
tillmötesgående mot de sv. kraven. Under de
följ, åren användes han i betydande
diplomatiska beskickningar och var
framför allt engagerad i de sv.
värvningarna av engelskt krigsfolk. Åren
1624—32 omnämnes S. i rullorna som
chef för ett värvat infanterireg. och
deltog i fälttågen i Livland och
Ost-preussen. Vid sin död 1632 var han
general över det engelska och skotska
krigsfolket i sv. tjänst. Som belöning
för sina tjänster erhöll han 1628
Orreholmens friherreskap i Västergötland.
— Gift 1) möjligen 1595 med Agnes
Durie; 2) 1624 med Margareta
Fo-ratt. B. M-n
2. Spens, Jakob, greve,
arméofficer, ämbetsman, f. 1656, f i
Stockholm, där själaringning för honom
ägde rum 8 jan. 1721. Föräldrar:
majoren, friherre Axel S. och Sofia
Ryt-ter. Sonson till S. 1. —■ S. studerade
Jakob Spens (2). Målning (detalj) av
A. J. von Cöln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
