Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Sprengtporten, Göran - 4. Sprengtporten, Jacob Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sprengtporten
157
Sprengtporten
gaden fältartilleri och utbildade på
egen bekostnad skickliga
brigadofficerare och rekognoscörer. På uppdrag
av general en chef Berndt Otto
Stac-kelberg utarbetade han 1776 ett
förslag till Finlands försvar. Då detta
förslag endast delvis godkändes,
inlämnade S. 1777 sin avskedsansökan,
som dock ej beviljades. Då S. under
vistelse i Stockholm vintern 1777-—
78 närmade sig hertig Fredrik Adolf
väckte detta konungens misstro. Är
1778 uppklarades dock förhållandet
tillfälligt, och följ, år begav sig S.
med konungens understöd till Paris.
Han hade dock snart förbrukat de
anvisade medlen. För att bemästra
situationen anhöll han om avsked
jämte pension och ackordsersättning.
Avskedet beviljades omedelbart, men
de ekonomiska fördelarna därav
vägrades honom, och då han en tid
därefter begärde återinträde i sv. tjänst
avböjdes även detta. Konungen
beviljade honom dock vissa förmåner
och lovade att skaffa honom fast plats
som överste i den franska
expeditionskåren i nordamerikanska
frihetskriget. Detta löfte uppfylldes emellertid
icke, och sommaren 1781 anlände S.
utblottad till Stockholm, varifrån han
begav sig till Sesta gård i Nastola skn,
Finland. Han beviljades slutligen
pension 1782, men likväl missnöjd
planerade han att övergå i rysk tjänst.
Tidigare ryska förslag därom hade
senast 1780 kommit till Gustav III:s
kännedom, vilket jämte S:s öppna
partitagande för S. 2 och tydliga vilja
att skapa sig en för konungen farlig
ställning förklarar dennes strävan att
få honom avlägsnad, innan
oppositionen i honom hade funnit sin ledare.
Är 1784 begav sig S. till Stockholm
och framlade där bl. a. för statssekr.
von Carlson sitt missnöje med
konungens jordbrukspolitik i Finland,
vilken jämte rysk propaganda och en
ny försvarsplan hade åstadkommit oro
särskilt bland godsägarna i
gränstrakten. Han sökte även utnyttja
misstämningen mellan hertig Karl och
konungen och verkade för att hertigen
under rysk överhöghet skulle överta
storfurstendömet Finlands krona;
planen mottogs emellertid med kyla av
Karl. Är 1785 inträdde S. som överste
i holländska armén men behöll
kontakten med Ryssland, och följ, år
överlämnade han till ryske ministern
i Haag ett projekt att göra Finland
självständigt. I maj s. å. begav han sig
till Stockholm för att delta i
riksdagsförhandlingarna, trots att sv.
beskickningen i Haag på Gustav III:s
uppdrag gjorde energiska försök att
hindra honom från att återvända till
Sverige. Under riksdagen sökte S.
försiktigt främja oppositionens avsikter.
För ryske ministern i Stockholm, Mar-
kov, uppgav han ss. sin avsikt att resa
tili Finland för att förbereda en
revolution och därefter bege sig till S:t
Petersburg; han trodde, att
revolutionen skulle få stöd av oppositionen
i Sverige. S. överlämnade även till
Markov ett förslag till konstitution
för republiken Finland, uppgjort
enligt mönster av Hollands federativa
författning och den sv.
statsförfattningen. Resultatet blev, att S.
uppmanades infinna sig i S:t Petersburg.
Före avresan gjorde han ett sista
försök att skapa sig en ställning i
Sverige och utbad sig förgäves av
konungen överbefälet i Finland. Ännu
efter ankomsten till S:t Petersburg
hösten 1786 hoppades S., att han
skulle kunna frigöra sig från sina
ryska förbindelser; först sedan han
s. å. utnämnts till rysk generalmajor
och verklig rysk kammarherre, uppgav
han definitivt tanken på att söka
erhålla tjänst i Sverige. S. föreslog i
S:t Petersburg autonomi med egen
riksdag för Finland med bibehållande
av samhörigheten med Sverige.
Kejsarinnan synes även ha godkänt denna
plan och utlovat penninghjälp till
dess utförande, ifall Sverige började
krig. Sedan kriget 1788—90 utbrutit,
lät Gustav III erinra S. om hans
plikter som sv. medborgare, men utan
resultat. S. fick efter det sv. angreppet
i uppdrag av kejsarinnan att
organisera och leda en diversion från ryska
Karelen mot Finland. Då S:s
meningsfrände J. A. Jägerhorn anlände
med Liikalanoten till S:t Petersburg,
tillkallades S. skyndsamt och uppsatte
en av ryska regeringen godkänd
instruktion för Jägerhorn. Denne skulle
bl. a. söka få till stånd en särskild
finländsk riksdag och tvinga
konungen att sammankalla rikets
ständer. S. gjorde även därefter energiska
men fåfänga försök att blåsa liv i
det i upplösning stadda
Anjalaför-bundet. Vintern 1788—89 föreslogo
S. och Jägerhorn ryska regeringen en
krigsexpedition för att hjälpa de
finländska patrioterna. Det ryska
anfallet våren 1789 utfördes i huvudsak
enligt denna plan. S. deltog däri som
underbefälhavare och sårades svårt
i slaget vid Porrassalmi s. å. På
sjukbädden erhöll han stämning till Äbo
hovrätt, som dömde honom in
con-tumaciam förlustig liv, ära och gods,
en dom, som ryssarna under
fredsförhandlingarna 1790 förgäves sökte få
upphävd. Ären 1790—92 tillbragte S.
huvudsakligen i Aachen, där han
vårdade sin hälsa, återkom 1793 men
vistades 1795—98 som förvisad i
Böhmen. Paul I gav honom sistn. år
tillstånd att återvända till S:t
Petersburg, utnämnde honom till general
och använde honom i offentliga
uppdrag. Bl. a. underhandlade han med
Bonaparte 1800—01 rörande Malta
och överhopades av denne med
ynnestbevis. Efter Pauls död hade han
föga framgång. Ännu en gång
anlitades dock hans tjänster: i jan. 1808
uppgjorde han den krigsplan, som
sedan följdes vid erövringen av
Finland. Planen innehöll samtidigt ett
förslag rörande Finlands blivande
politiska ställning: sv. och ryska
Finland borde förenas till ett
självständigt rike under en medl. av ryska
furstehuset. S. åtföljde ryska armén
som överbefälhavaren F. W. von
Bux-hævdens diplomatiske rådgivare,
inledde underhandlingarna med
Svart-holms kommendant och med F. A.
Jägerhorn på Sveaborg men
återkallades snart till S:t Petersburg på
grund av ovänskap med Buxhcevden.
Genom sina bemödanden att få
riksdag sammankallad och sitt av
kejsaren godkända förslag till
interimistiskt ordnande av Finlands styrelse
lade S. dock grunden till den relativa
autonomi, som Finland sedan ägde
under den ryska tiden. Han
utnämndes i dec. 1808 till generalguvernör i
Finland. Hans politiska mål var
därmed nått. Till följd av stridigheter
med den då mycket inflytelserike
greve M. Speranskij och ryske
överbefälhavaren B. von Knorring avgick
han följ, år från sin post och
tillbragte därefter sin tid dels i S:t
Petersburg, dels på sitt gods Hietala
nära Viborg. Är 1809 erhöll han
grevevärdighet. ■— Gift 1) 1764 med
Anna Elisabeth Glansenstierna, f 1785;
2) 1788—1800 med holländska
grevinnan Anne Charlotte d’Aumale; 3)
med ryska grevinnan Varvara
Nikola-jevna Samytsky. — Litt.: K. K.
Ti-gerstedt, ”G. M. S.” (i Finsk tidskr.
1877—88); J. R. Danielson-Kalmari,
”Finland under gustavianska tiden”
(1—2, 1925); B. Lesch, ”J. A.
Jägerhorn, patriot och världsmedborgare,
separatist och emigrant” (1941).
E. B-k
4. Sprengtporten, Jacob
Wilhelm, friherre, arméofficer,
ämbetsman, f. 9 okt. 1794 på Sparreholm,
Hyltinge skn, Södermani, län, f 29
sept. 1875 därstädes. Son till S. 1 i
hans andra gifte. •—- S. blev student
vid Uppsala univ. 1809, avlade ex.
till rättegångsverken 1811 och blev
s. å. auskultant vid Svea hovrätt. Följ,
år utnämndes han till kornett vid
Livgardet till häst, deltog i fälttågen i
Tyskland och Norge och bevistade
slagen vid Grossbeeren och
Denne-witz. S. gjorde sedan en snabb
karriär. Han blev major vid Livgardet
till häst 1823, överstelöjtnant i
armén 1824 och överste i armén 1828.
Han erhöll avsked vid reg. 1830 och
utnämndes samtidigt till
generaladjutant i armén, blev generalmajor 1834,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
