Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Stagnelius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius
177
Stagnelius
fas. För övrigt har man funnit eller
trott sig finna, att S., när han byggde
upp sin åskådning, hämtade material
från de mest skilda håll. Gemensamt
för ovannämnda antika filosofem och
sektläror samt S. är, att de utdöma
materien som intig eller syndfull och
betrakta denna världen som ett
fängelse för den himlaborna själen. I
”Ödet och slumpen” samt ”Till
månen” skilde S. skarpt mellan den
föränderliga världen under månen och
den oföränderliga ovan den. I
”Suc-karnes mystér” är landet under
månen det där ingen önskan fylles men
himlen därovan en själens slutliga
tillflyktsort. Men samma dikt, så
enhetlig till karaktär och verkan men så
komplicerad till sin upprinnelse,
bygger också på en gnostisk myt, enligt
vilken världen skapats av den yttersta
äonens, den i tomhetens värld
nedsjunkna Achamots, tårar och suckar.
Pytagoreismen, gnosticismen och
ma-nikeismen ha till S. förmedlat den
forntida astrala religionens
världsbild. Överst välver sig ljusriket,
Ple-roma, som S. också kunde kalla
himmelen, idévärlden, Olympen. Under
denna himmel sträcker sig
stjärnhimlen och planethimlarna. Alltifrån
månen vidtager denna världen, den
ofullkomliga, förgängliga, av
stjärnorna behärskade. Gudomen
nedstiger i materien, ljuset fångas av
mörkret. Från ljusriket.stamma också
människosjälarna, som avfallit. Om dem
står den stora striden mellan ljusets
och mörkrets makter. De onda
makterna äro främst djurkretsens
stjärn-andar och planeternas demoner, vilka
söka hindra själarna att förena sig
med sitt ursprung, det gudomliga
urljuset. Denna återförening är det
universella frälsningsverkets mål. Inom
människan utkämpas samma kamp
mellan ande och materia. S. återfann
sin egen söndring i världsalltet,
sådant det tecknas av de forntida
dualistiska lärorna. När det gäller att
förklara denna världens uppkomst,
kombinerar S. i ”Tingens natur” en
ny-platonsk emanationslära med
Schel-lings lära om Guds självåskådning och
självbegränsning; denna hans
framställning harmonierar dock väl med
Neanders utläggning av gnostikern
Valentinos system. Men i sina
”The-ser” förklarar han tingens och
människornas tillblivelse genom tre
syndafall: eldens och vattnets förmälning,
som blev upphovet till vår jord, de
himmelska andarnas förening med
materien och slutligen de därav
uppkomna människornas parning. Dessa
syndafall ha alla orsakats av
könsdriften, som S. betraktar som den
ursprungliga ödesdigra synden. Också
i S:s bild av denna världen
framträder en motsägelse: han kan ej finna
12 Svenska män och kvinnor VII
färger nog mörka för att utmåla
sinnevärldens uselhet, men den kan också
te sig skön som en ”retande lustgård”.
Hur än skaldens syn på världen
skiftar, fasthåller han dock, att den är
ett fängelse för själen. Med denna
från den orientaliska antiken
stammande åskådning har han velat
förena den platonskt romantiska, att
fenomenvärlden är en avspegling av
den högre världen och att naturen i
en hemlighetsfull symbolskrift återger
en översinnlig verklighet. Mer än
någon annan romantiker har S. sett
världen som en uppenbarelse av det
gudomliga Ordet, av den andra
personen i gudomen, av Kristus.
Teoso-fien är, säger han, ”hjertats och
fantasiens . . . lefvande åskådning af det
Gudomliga Ordet, hvarhelst det ock
uppenbarar sig, i Skrift, Natur eller
sjelfkontemplation”. Denna kristnade
syn på naturen, vartill man finner
ansatser hos Novalis, Oehlenschläger
och Atterbom, har ingen romantiker
drivit längre än S. i ”Liljor i Saron”.
— S:s far har beskrivit, hur snabbt
och lätt S. fäste sina dikter på
papperet. Hans produktivitet är enastående
i äldre och samtida litteratur, och
versen var hans naturliga
uttrycksmedel. Hans voluminösa lyrik 1812—
14 ger intrycket av en brokig mosaik.
Omkr. 1818 ämnade S. ge ut
huvudparten av sina dikter, och han
fördelade dem då under rubrikerna
”Moraliska, Religieusa och
Patriotiska sånger”, ”Visor, Romanser och
Idyller”, ”Erotiska sånger”, pastorala
dikter och ”Elegier”. I hans första
”moraliska” sånger (från 1812) röjer
sig en upplysningsfärgad stoicism,
kosmopolitism, pacifism och
filantro-pi. Varken i Gärdslösa prästgård, där
han till sitt sjuttonde år dvaldes bland
sin fars böcker, eller under första
Kal-martiden eller i Lund nåddes han av
något vinddrag från den sv.
romantiken, som debuterade med tidskr.
Polyfem 1809 och Phosphoros 1810.
Sina första intryck mottog han på
ort och ställe, i Uppsala. I elegien
”Ond och besvärlig är tiden” (1815)
erkänner han, att han inte kan göra
”färden kring Himlarne” med de
stora skalderna. Som sina mästare
hyllar han A. W. Schlegel, madame de
Staèl, Chateaubriand, Oehlenschläger
och Ling. Inflytandet på S. av
Tegnér är av övervägande formell natur;
S. lär en novembernatt 1822 mellan
skål och vägg ha frånkänt Tegnér
”allt snille”. S:s tidigare produktion
visar överhuvudtaget, att han rönt
stark påverkan både av göticism och
romantik men även, att det götiska
småningom viker för det romantiska.
Bland sv. skalder har Atterbom haft
det största inflytandet över honom.
Med dikter från 1817—19 som
”Lyck
salighetens ö” och den undersköna
canzonen ”När trött af Ödets ilar”
har S. inte endast versifikatoriskt utan
också genom bländande glans vida
överträffat allt vad övriga sv.
romantiker frambragt i denna väg. Den
betvingande inbillningsrealism, som man
möter i dessa dikter om aldrig
skådade länder, hör nog samman med att
de återgiva opiedrömmar. Under S:s
följande skede kom också ”det
nattligt svarta” in i hans lysande
färgskala. I dikterna från samma tid har
S. stundom använt fria rytmer och
orimmad vers. Bäst synes han dock ha
lyckats med de svåra versslagen,
canzonen och sonetten. Från tiden 1821
-—23 härröra relativt få lyriska
dikter. I gengäld äro några av dem hans
märkligaste. Dit höra ”Necken”,
”En-dymion” och den gåtfulla ”Se
blomman! På smaragdegrunden”. •— Även
som epiker har S. gjort en insats,
främst med ”Wladimir den store”
(1817), ett lyckat försök att efter
Chateaubriands anvisningar skapa ett
kristet epos med kristen mytologi.
S., som alltid tagit parti mot
Napoleon, hyllar där tsar Alexander av
Ryssland som större än Alexander
den store. Den komiska hjältedikten
”Blenda” intar i vissa avseenden en
förbryllande särställning i S:s
författarskap : i fråga om dess datering,
tolkning och värde gå meningarna
isär. För den dramatiska formen
visade S. ett ständigt stegrat intresse.
Hans första pjäs, operan ”Cydippe”,
är efterklang av den sv. herdedikten,
som i S:s pastorala poesi upplever en
sista renässans. En gärd åt dålig
tids-smak är ’”Eröfringen af Ceuta” (1816
—17). ”Sigurd Ring” (1817) är en
ödestragedi, som genom sina stora,
enkla linjer och sin karaktärsteckning
påminner om de antika tragedierna.
Även ”Wisbur” har vissa drag av
ödestragik, men i stort sett framstår
detta mäktiga skådespel som en
ka-raktärstragedi om den förskjutnas
hämnd. Från det antika dramat har
S. hämtat vissa teatertekniska
element, ss. budbärarberättelser och kör.
Körsångerna variera ofta med hög
glans antika temata om lyckans
obeständighet, ödets allmakt, gudarnas
avund och den oförnuftiga lidelsens
vådor. Men endast sällan är deras ton
rent hellensk och ännu mindre
nordisk. Element från de mest skilda håll,
från Lidner, Ling och
Oehlenschläger, från Schillers korlyrik i ”Die
Braut von Messina” och framför allt
från operan ha sammansmält i S:s
dramatiska stil. I det ofullbordade
dramat ”Svegder” (1820) tyder S.
den fornnordiska gudaläran som en
mystisk kristendom. I ”Martyrerna”
(Liljor i Saron), som handlar om
förföljelserna mot de första kristna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
