Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Stedingk, Curt von - 2. Stedingk, Victor von - 3. Stedingk, Eugène von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stedingk
186
Stedingk
i pommerska kriget, under vilket hans
familj led stora förluster. Hans vän
och ekonomiska stöd blev friherre
Carl Sparre, sedermera
överståthållare och riksråd. Under sin
tjänstgöring i Frankrike knöt S. genom Axel
von Fersen d. y. förbindelser med
kretsar kring Marie Antoinette,
vilket gav anledning till brevväxling
med Gustav III om händelserna i
Paris. Ett efterlängtat tillfälle att
utmärka sig på slagfältet erhöll S. i och
med nordamerikanska frihetskriget,
under vilket han som brigadchef
deltog i den franska expeditionen under
greve d’Estaings befäl. Han var med
om landstigningen på ön Grenade i
Antillerna 1779 och stormningen av
fort Savannah i Georgia s. å., där han
blev sårad. Senare ådrog han sig
Gustav III:s missnöje genom att bära
den nordamerikanska
Gincinnatus-or-den, som han erhållit efter dessa
strider. Återkommen till hemlandet
invigdes S. tidigt i krigsplanerna mot
Ryssland och uppgjorde i juni 1788
jämte överstarna B. J. Hastfer och
M. Brunow planer för offensiven mot
gränsfästningarna Nyslott och
Vill-manstrand. Tills, med Brunow ledde
S. belägringen av Nyslott juli—aug.
1788 men fullföljde den icke. Mot
Anjalaförbis emissarier intog S. en
avvisande hållning, och i nov. 1788
efterträdde han Hastfer i befälet över
Savolaksbrigaden. I juni följ, år
lyckades han kasta tillbaka fienden vid
Porrassalmi. Efter att ha retirerat till
Jorois gick han till motoffensiv och
slog i juli den ryska styrkan vid
Par-kumäki samt gick över ryska gränsen
till närheten av Nyslott, där han
kvar-stannade tills krigshändelserna
upphörde. —■ Mot sin vilja utsågs S. efter
fredsslutet till ambassadör i S:t
Petersburg. Tack vare sin framstående
diplomatiska begåvning lyckades han
där upprätthålla ett gott förhållande
till Katarina II, Paul I och
Alexander I, trots de vanskliga situationer
han ställdes inför, särskilt under
Gustav IV Adolfs regering. Redan från
hösten 1807 varnade han sv.
regeringen för att ge sig in på ett nytt
krig med Ryssland, och i jan. 1808
meddelade han konungen och
överbefälhavaren i Finland den ryska
anfallsplanen samt förutsade, att kriget
skulle börja i slutet av febr. s. å.
Hösten 18Ö8 erhöll han ett anbud att
bli överbefälhavare i Finland men
avböjde. Den 25 april 1809
underskrev han jämte A. F. Skjöldebrand
freden i Fredrikshamn. S. torde ha
varit okunnig om förberedelserna till
Gustav IV Adolfs avsättning. Hans
hållning gentemot denne var hela
tiden lojal. År 1813 erhöll S. befälet
över sv. armén i Tyskland näst efter
kronprins Karl Johan, förde armén
till mötet vid Trachenberg i Schlesien
och mottog s. å. befälet över hela sv.
armén. Han bevistade slagen vid
Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig
och undertecknade jämte andra
be-fullmäktigade freden i Paris 1814. —
S. var både som krigare och diplomat
en utomordentligt duglig man och
visade under de många händelserika år
han upplevde stort personligt mod.
Hans jordfästning ägde rum under
storslagna militära hedersbetygelser,
och han begravdes i Björnlunda,
Södermani. län, där han på 1790-talet
låtit uppföra godset Elghammar. ■—
Ett urval av S:s depescher utgavs
1844—47 av greve M. Björnstierna
under titeln ”Mémoires posthumes du
Feldmaréchal comte de Stedingk”
(1—3) ; på grund av ingripande från
Oscar I uteslöts dock vissa dokument
rörande ”1812 års politik”. — Gift
1804 med Ulrica Fredrica Ekström,
som från 1791 förestod S:s hushåll i
S:t Petersburg; lysning till äktenskap
kungjordes redan 1797. — Litt.: S.
Clason, ”S:s memoarer, en tendentiös
aktpublikation” (i ”Gustav IV Adolf
och den europeiska krisen under
Napoleon”, 1913); H. L. von Dardel,
”Fältmarskalken von S:s tidigare
levnadsöden skildrade efter brev till
överståthållare Carl Sparre” (1922);
H. Stålhane, ”En misslyckad
kunga-middag” (1937). E. B-k
2. Stedingk, Victor Carl Ernst
Berend Heinrich von, friherre,
sjöofficer, f. 11 nov. 1751 på godset
Lentschow i Vorpommern, f 30 aug.
1823 i Stockholm. Bror till S. 1. •—■
S. blev förare vid Hamiltonska reg. i
Stralsund 1762, student i Uppsala
1763, löjtnant vid amiralitetet 1769,
major vid örlogsflottan 1777 och
artillerimajor s. å. Han utnämndes till
överadjutant vid sv. eskadern av
arméns flotta 1778 och (efter några år
i fransk tjänst) till överstelöjtnant
där 1784. Befordrad till överste i
armén 1790 blev han s. å.
överstelöjtnant och tygmästare i Åbo och 1793
generaladjutant hos konungen,
kon-teramiral av blå flaggan och chef för
Äboeskadern; 1802 utnämndes han
till v. amiral av blå flaggan. Han blev
chef för Göteborgseskadern 1807,
fungerade som konungens tjänstgörande
generaladjutant för flottorna 1809—■
12 samt utnämndes 1809 till amiral,
1811 till chef för flottornas
konstruk-tionskår och förvaltningen av
sjöärendena samt s. å. till chef för hela
arméns flotta, särskilt för
Stockholms-eskadern. År 1818 blev han
generalamiral. Han var led. av rikets
ären-ders allm. beredning 1793—97 och
invaldes i Krigsvet. akad. någon gång
1801—04. S. blev naturaliserad sv.
adelsman och friherre 1811. — S.,
som i fransk tjänst deltog i nordame-
Victor von Stedingk. Gouache av J. A.
Gillberg 1807.
rikanska frihetskriget, var en av sin
tids dugligaste sjöofficerare och
bidrog genom sin långa krigserfarenhet,
sin fasta, lojala karaktär och sitt
modiga uppträdande verksamt till den
sv. skärgårdsflottans betydelsefulla
framgångar under sv.-ryska kriget
1788—90. Vid krigsutbrottet 1788
erhöll han befälet över fregatterna
Freden och Sprengtporten och deltog
med dem i slaget vid Högland s. å.
Efter att i början av 1790 ha
övervakat kanonslupsbyggandet i
Norrland mottog han i maj s. å. befälet på
fartyget Styrbjörn samt förde en
konvoj till konungen i Björkö sund. Vid
utbrytningen ur Viborgska viken 3
juli 1790 ledde S. ombord på
Styrbjörn avantgardet av den sv.
skärgårdsflottan. Trots att han därvid
erhöll en kontusion i högra höften av
en kanonkula, deltog han som chef
för centern i slaget vid Svensksund
sex dagar senare; genom sin fasta
ledning och sitt goda föredöme hade
han jämte konungen och chefen för
högra flygeln (överste J. C. Törning),
den väsentliga förtjänsten av segern.
Som chef för flottans konstruktionskår
inlade S. stora förtjänster om flottans
nydaning och modernisering. S.
åtnjöt stor popularitet på grund av sitt
älskvärda lynne och sin kvickhet. •—
Gift 1794 med Lovisa Löven, syster
till de kända skådespelerskorna
Fred-rique och Euphrosyne Löven (bd 5
s. 176—177). — Litt.: A. Munthe,
”Flottan och ryska kriget 1788—90”
(1914—23). E. B-k
3. Stedingk, Eugène Fredrik
Oscar Ludvig von, friherre,
diplomat, operachef, f. 17 nov. 1825 i
Stockholm, f 22 juli 1871 på Ströms
gård i Tveta skn, Stockholms län.
Föräldrar: generallöjtnanten och
överstekammarherren greve Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
