Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Steuchius, Matthias - 3. Steuchius, Jöns - Steyern, von, se Vult von Steijern - Sthen, se även Steen, Sten - Sthen Jacobsen - Stiebel, Emile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Steuchius
224
Stiebel
ställning till pietisternas krav på ökat
lekmannainflytande i kyrkan. ■—
Utom några likpredikningar utgav S.
som prof, åtskilliga disputationer.
Han blev teol. dr 1693. —■ Gift 1673
med Anna Ter ser a. — Litt.: G.
Ås-brink och K. B. Westman, ”Svea
rikes ärkebiskopar från 1164 till
nuvarande tid” (1935); C.-E. Normann,
”Prästerskapet och det karolinska
enväldet” (1948). H. G-dh
3. Steuchius, Johannes (Jöns),
ärkebiskop, f. 3 jan. 1676 i
Härnösand, f 21 juni 1742 i Uppsala. Son
till S. 2. — Efter skolgång i
Härnösand blev S. student i Uppsala 1690
men flyttade till Lund 1695, då
fadern blivit biskop där. Han
återvände till Uppsala redan 1696 och blev
fil. mag. där 1700. Åren 1698—1701
besökte han univ. i Tyskland,
Frankrike, England och Holland. Efter
hemkomsten blev han docent i filosofi
i Uppsala 1701 men flyttade redan
följ, år till Lund som e. o. prof, och
bibliotekarie. År 1703 blev han även
föreståndare för därvarande
studenthärbärge. Åren 1707—10 var han
prof, i logik och metafysik inom
filosofiska fakulteten och e. o. prof, i
teologi. Han prästvigdes 1709 och blev
följ, år prof, i morallära vid
Uppsala univ., men redan s. å. övergick
han till professuren i logik och
metafysik. Som prof, tycks han ha varit
mycket flitig, ty det föreligger ett
hundratal disputationer från hans
hand, men han har knappast varit
någon mer betydande filosof. — S.
blev teol. dr 1719, kyrkoherde i Näs
prebendepastorat och adlades vid
drottning Ulrika Eleonoras kröning
s. å. under namnet Steuch, vilket han
dock aldrig själv använde. År 1723
blev han superintendent i Karlstad,
där under hans tid den nya
domkyrkan byggdes 1723—30. Han
utnämndes 1730 till biskop i Linköping men
tillträdde aldrig detta ämbete, därför
att han s. å. kom att efterträda sin
fader som ärkebiskop och Uppsala
univ:s prokansler. Han var led. av
kyr-kolagsdeputationen 1725—26, deltog
i riksdagen 1726—27 och var
prästeståndets talman vid riksdagarna 1731,
1734 och 1738—39. Det var till stor
del S:s förtjänst att prästeståndet vid
den sistnämnda riksdagen så starkt
slöt upp vid Arvid Horns sida. Även
i Uppsala var S. mössfraktionens
ledare. — S. skall ha varit en from,
fredsälskande och försiktig man av
tämligen ortodox åskådning. Under
hans tid tillkom Sveriges strängaste
religionsstadga 1735, som tillät
ingripande redan vid misstanke om
vill-farande åskådning. Den var riktad
mot radikalpietismen, medan
herrn-hutismens pionjärer i vårt land blevo
vänligt mottagna av ärkebiskopen.
Johannes Steuchius. Målning (detalj) av
O. Arenius.
Från Jesper Svedbergs död 1735
innehade S. även ledningen av den sv.
kyrkans verksamhet i Nya Sverige.
— Gift 1) 1705 med Elisabeth
Spegel, J 1720; 2) 1724 med Ulrica
Eleonora Franc. —■ S:s skrifter finnas
förtecknade i Weibull-Tegnér, ”Lunds
universitets historia” (2, 1876). T. M.
Steyern, von, se Vult von Steijern.
Sthen, se även Steen, Sten.
Sthen Jacobsen, präst, historisk
författare, f. 1642 i Kågeröds skn,
Malmöh. län, f 2 maj 1696 därstädes.
Föräldrar: kyrkoherden Jacob
Nielsen och Ursille Nielsdatter. — S.
studerade till en början vid Sorö akad.
och därefter 1657 vid Köpenhamns
univ. Han tillhörde de studenter, som
under Karl X Gustavs andra krig med
Danmark enrollerade sig på dansk
sida för att deltaga i fästningsarbetet
på Köpenhamns vallar, och var med
i försvaret av huvudstaden under
svenskarnas misslyckade stormning i
febr. 1659. Efter återkomsten till
Skåne, som nu lydde under Sverige,
prästvigdes S. 1663 och blev följ, år
kyrkoherde i Kågeröd och Stenestad, ett
ämbete, som hans fader beklätt före
honom. Där kom han att kvarstanna
ända till sin död. — S. har författat
en värdefull krönika om kriget
mellan Sverige och Danmark 1675—79
(utg. av M. Weibull 1897). Den
bygger av allt att döma på
krigsdagböcker och muntlig tradition men
möjligen också på uppgifter av sedermera
danska geheimerådet Knud Thott,
vars själasörjare S. var, innan denne
1676 trädde i dansk tjänst. Krönikan
är förvånande opartisk, vänder sig
skarpt mot snapphanarnas
uppträdande liksom mot de båda arméernas
plundringar och övergrepp och ger
därigenom uttryck åt stämningar, som
voro rådande inom den bofasta
befolkningen i Skåne. Påfallande är den
hovsamhet, med vilken S. uttalar sig
om Karl XI, samtidigt som han
kritiserar dennes rådgivare, främst Johan
Gyllenstierna. Denna tendens synes
ha varit representativ för
uppfattningen inom dansk-skånska
adelssläkter. Av krönikan att döma var S.
mycket beläst främst i den klassiska
litteraturen. — Gift 1664 med Barbare
Hansdatter. A. Åg
Stiebel, E m il e, operasångare
(basbaryton), skådespelare, f. 30 jan.
1876 i Stockholm, f 15 juli 1950
därstädes. Föräldrar: grosshandlaren
Jacob S. och Carolina Mathilda
Jansson. —• S. praktiserade först på
affärs-mannabanan men lämnade snart denna
och reste på 1890-talet i landsorten
med Emil Lindens operasällskap
varpå följde ett tillfälligt engagemang
vid Sv. teatern 1900. Efter
sångstudier för G. Bratt och John Forsell
debuterade S. 1902—03 lyckosamt
som Leporello i ”Don Juan”, Figaro
i ”Figaros bröllop” och Papageno i
”Trollflöjten” och engagerades sistn.
år vid K. teatern, där han var
anställd till 1944. Utom Leporello, vars
praktiskt taget enda framställare i
Stockholm S. var under trettio år,
sjöng han bl. a. Alberich i
”Nibelung-ens ring”, Escamillo i ”Carmen” och
Tonio i ”Pajazzo”, men det är främst
som buffasångare han vann sin stora
popularitet; av snart sagt varje roll
gjorde han ett litet mästerstycke av
karakteriseringskonst, vartill inte
minst bidrog hans förmåga att
anlägga de mest skiftande masker. Hans
röst var i yngre dagar en klangfull
och oerhört kraftig basbaryton. Bland
de många roller, där hans drastiska
komik kom till sin rätt, kunna
nämnas Giacomo i ”Fra Diavolo”,
Zu-niga i ”Carmen”, von Ochs i
”Rosenkavaljeren” och Löparnisse i
”Werm-länningarne” samt icke minst hans
strålande roliga operettroller, Juppe
i ”Orfeus i underjorden”, Midas i
”Den sköna Galathéa”, Frank i ”Lä-
Emile Stiebel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
