Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér
468
Tegnér
och av den romantisk-ideella
bild-ningsentusiasmen, och han
framställde nu ett medlande kulturprogram
under kritik mot överdrifterna på
båda hållen. Politiskt hyllade han en
liberalism, som han historiskt förde
tillbaka till franska revolutionen och
såg vidareförd i dess frihets- och
jämlikhetsidéer. Napoleon fördömde han
nu, liksom tidigare i ”Det eviga”. Till
100-årsminnet av Karl XH:s död
1818 skrev T. sin berömda dikt ”Carl
XII” (”Kung Carl den unge hjelte”),
som i sv. medvetande inpräglade
bilden av den oförvägne och oförvitlige
hjältekonungen. Till fullo hade T.
nu lagt i dagen de egenskaper, som
gjorde honom till Sveriges störste
skald: den suveräna formgivningen,
det djärva bildspråket och den
lysande kvickheten. Är 1819 tog han sitt
inträde i Sv. akad. med ett tal över
J. G. Oxenstierna. Följ, år höll han
som promotor ett versifierat tal till
de nya magistrarna, ”Epilog vid
maristerpromotionen”, vari han
sammanfattade sin klassisk-humana,
estetiskt präglade och genomlysta
livsvis-dom. Denna promotion var
höjdpunkten på T :s akademiska bana, och
många ställen i hans stora lärodikt
blevo bevingade. S. å. trycktes i
Iduna några sånger, som skulle ingå
i den götisk-romantiska diktcykeln
”Frithiofs saga”. De mottogos med
förtjusning, och T. kände sig
uppmuntrad att fortsätta; dock dröjde
det fem år, innan verket blev färdigt.
Han skrev under tiden
hexameteridyllen ”Nattvardsbarnen” (1820)
och i en stil som Byron gjort populär
den berättande dikten ”Axel” (1822),
med ämne från Karl XII:s tid. Med
utgivandet av ”Frithiofs saga”
(1825), dikten om ridderlig kärlek,
hjältevrede och kristlig försoning,
kulminerade T:s författarskap. Den
blev något av en folkbok; den lästes
i alla folklager och av flera
generationer. — ”Jag stod på höjden af min
lefnads branter”, skrev T. i dikten
”Mjeltsjukan”, det samlade uttrycket
för en kris, som han genomlevde vid
mitten av 1820-talet. Denna kris, som
kom att prägla hans livssyn och
gjorde den mörkare och bittrare, hade
flera orsaker. I nov. 1821 fick han
ett svårartat anfall av gallsten. Sin
hälsa återvann han aldrig helt, hans
sinne fördystrades tidvis och hans
lynne irriterades lätt. Det tillkom
kärlekssorger. T. var en god make och
fader; därom vittna främst hans
många bevarade brev till hustrun och
barnen. Länge tycks han också ha
haft nog av sin talrika familj, av det
glada sällskapslivet i Lund och av
debatterna och dryckeslagen bland
vännerna i Härbärget. Men nu blev
T., om man får tro honom själv,
för
älskad i den unga fru Euphrosyne
Palm, som hörde till husets närmaste
umgänge; till henne riktade han
dikten ”Grannskapet”. Mera betydde för
hans diktning och överhuvud hans
intellektuella liv en 1820 inledd
förbindelse med den intelligenta och
vackra friherrinnan Martina von
Schwerin (bd 6 s. 594), bosatt på
Sireköpinge gård, några mil från
Lund. I henne fick T. nu för första
gången sedan förlovningsåren en
kvinnlig korrespondent, och han
visade stor talang som galant
brevskrivare. Medan han snart greps av en
kärlek, som fordrade gensvar, önskade
hon hålla förbindelsen kvar på det
intellektuella och epistolära
vänskaps-planet. Det kom 1824 till en brytning,
som räckte ett år. T. hade icke förut
framträtt som erotisk diktare,
frånsett några tidiga fästmanspoem, men
nu blev kärleken ett motiv för hans
dikt (”Axel” och ”Frithiofs saga”).—
Under sin tid som akad. lärare gjorde
T. mycket för höjandet av studiet av
grekiska språket och litteraturen i
Lund. Som biskop i Växjö ägnade
han sig med kraft åt stiftsstyrelsen;
”han sparade sig ej och hörde till de
verksammaste biskoparna i sin
samtid” (Nathan Söderblom). Han
strävade också med iver efter att
orientera sig i samtidens teologiska
vetenskap; hans lärdom på området kom
till synes under det stora prästmöte
i Växjö 1836, som betecknar
höjdpunkten av hans verksamhet som
stiftschef. Särskilt var han
intresserad av att höja skolundervisningen;
därom vittna hans berömda skoltal.
En samling ”Tal vid särskilda
tillfällen” utkom i 3 bd 1831—42. T.
deltog även verksamt i den stora
upp-fostringskommitténs arbete och
yrkade jämte Agardh på en
omläggning av undervisningen åt det
moderna, reala hållet; därvid stod han
emot Geijer, Wallin och Hans Järta,
som voro konservativa och höllo på
de klassiska studierna. Som
riksdagsman kom T. ej att spela någon mera
betydande politisk roll. Från början
liberalt sinnad, drogs han alltmer åt
det konservativa och regeringstrogna
hållet. Under riksdagen 1829
författade T. ett betänkande över ett
memorial om indragandet av vissa
helgdagar, som häftigt angreps av
medlemmar av den liberala
riddarhus-oppositionen; T. svarade då med den
satiriska dikten ”Oppositionstalarne”.
Han blev från denna tid utsatt för
den liberala pressens angrepp;
särskild uppmärksamhet väckte en serie
artiklar av H. B. Palmær i
Aftonbladet 1834. T. gjorde vredgade
utfall mot riksdags- och
tidningsrabu-lism, framför allt riktade mot det
opinionsbildande Aftonbladet. Denna
strid, som kulminerade med dikten
”Georg Adlersparres skugga till
svenska folket” (1839), bidrog att riva
upp honom och sätta honom ur
balans. — Som biskop fick T. mindre
tid för diktning. Han påbörjade
under de sista åren i Lund en större
berättande dikt, ”Helgonabacken eller
Minnen af Lund”, senare med titeln
”Gerda”, men den blev aldrig
fullbordad. Är 1828 utgav han ”Smärre
samlade dikter” (bd 1; någon
fortsättning kom aldrig). Det blev nu i
regel en tillfällighet, en fest,
minneshögtid eller kyrkoinvigning, som
framkallade poeten. År 1829 stod T.
åter som promotor i Lunds domkyrka;
bland de närvarande var
Oehlen-schläger, och T. grep suveränt
tillfället att lagerkransa denne. Dikten
”Vid magisterpromotionen i Lund”
hör med sin hyllning till Adam
Oehlenschläger (”Skaldernas Adam
är här” . . .) till de minnesvärda
akterna i skandinavismens historia. Med
ståtliga, karaktärsfulla dikter hälsade
han 1834 sin gamle vän Agardh och
1840 sin forne motståndare
Atter-bom välkomna i Sv. akad.
Mästerverket från detta tidsskede är ”Sång
den 5 april 1836”, som i skaldens
frånvaro upplästes av Wallin. Dikten
hör till de mest inspirerade i T:s
författarskap. I dess målning av den
gustavianska tidsåldern och i dess
porträtt av bl. a. Bellman, Kellgren
och Leopold blevo många uttryck
bevingade; dikten har också i hög grad
påverkat den historiska
uppfattningen. Av T:s kyrkliga tillfällighetsdikter
når ”Vid invigningen af Gårdsby
kyrka” (1837) högst. Ett särskilt
intresse tilldrar sig en grupp
kärleksdikter, vilkas föremål är Emili Selldén
(bd 6 s. 625), en ung läkarefru i
Växjö. Om karaktären av T:s
förbindelse med henne och om hennes
känslor för honom vet man ingenting
bestämt. Tydligt är emellertid, att
denna historia, känd framför allt
genom T :s brev till vännerna vid
mitten av 1830-talet, starkt upprörde
honom. Sitt monument har den fått
i ”Den döde”, på en gång
kärleksdikt och självporträtt. — T:s hälsa
var efter 1821 vacklande, och han
åldrades tidigt. År 1840 drabbades
han av slaganfall med åtföljande
sinnesförvirring. Det har antagits att
han led av en själssjukdom av
maniskdepressiv typ (Gadelius), visande sig
redan i tidigare år, t. ex. i
”Mjeltsjukan”. Antagandet synes
otillräckligt grundat. Sjukdomsfallets karaktär
tyder på en långt framskriden
åderförkalkning, som torde kunna förklara
även den bristande balansen hos T.
under 1830-talets senare del.
Huruvida man skall räkna med
”hjärn-arterioskleros som grund för sjuklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
