Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ternström, Johan - 1. Terserus, Elaus - 2. Terserus, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Terserus
481
Terserus
efter studier i Växjö till Lund, där
han blev student. Under en andlig
kris, som T. genomgick följ, år,
vände han sig till P. L. Sellergren, som
kraftigt påverkade hans andliga
utveckling. Hans prästvigning
fördröjdes, därför att han betraktades som
läsarpräst, men genom Peter
Wiesel-grens ingripande blev han prästvigd
1827 samt anställd som huspredikant
hos översten P. Schönström på Svärta
i Södermanland. Därefter
tjänstgjorde T. på olika platser i Skåne, bl. a.
i Fränninge, där han knöt
vänskapsband med bonderiksdagsmannen Nils
Månsson i Skumparp. Han utgav
1831—33 Siaren, en ”praktisk
kristlig månadsskrift”. Är 1839 blev T.,
åter genom Wieselgrens förmedling,
pastorsadjunkt i Adolf Fredriks förs,
i Stockholm. Efter ett kortvarigt
samarbete där med George Scott började
han bekämpa dennes metodistiska
verksamhet. I Nordisk Kyrko-Tidn.,
som han utgav 1840—49, framträdde
han till de gammalkyrkligas (Elfving,
Murbeck och Schartau) försvar.
Utnämnd till kyrkoherde i Tranås och
Onslunda i s. Skåne 1847 (tillträdde
1850) verkade han där med stor
framgång, till dess han 1858 flyttade
till Fjälkestad, där han 1855 hade
blivit kyrkoherde och kvarstannade
till sin död. Under denna tid
bekämpade T. den fria andliga verksamhet,
som han kallade rosenpietismen. Vid
ett prästmöte i Kristianstad 1856
kritiserade han i motsats till bl. a.
prosten P. G. Ahnfelt den tilltagande
lekmannaverksamheten. — T. hade
anseende som en gedigen predikare, vars
framställning utmärktes av manlig
rättframhet och skarp blick för tidens
lyten. Hans förkunnelse väckte ej
sällan opposition, men den ledde också,
särskilt i Onslunda, till
genomgripande väckelse. Från trycket utgav T.
bl. a. predikosamlingar över
kyrko-årets samtliga texter (1858, 1866 och
1869), varjämte han översatte M. F.
Roos’ postilla (1845) m. fl. skrifter,
J. A. Bengels predikningar (1842)
samt dennes förklaring till Nya
testamentet (1877). T. vann
doktorsgraden i Jena 1863 på en teologisk avh.
Han var led. av prästeståndet vid
riksdagarna 1859—66. -—- Gift 1836
med Annette Caroline Weduwar. J. J.
1. Terserus, E l d u s Engelberti,
prost, f. 1554 i Umeå, f 1617,
troligen i aug., i Leksands skn, Kopparb.
län. Föräldrar: kyrkoherden
Engel-bertus Olai och Brita Elof sdotter. —■
T. kom som handledare för några
unga adelsmän till Tyskland, där han
inskrevs vid Rostocks univ. 1582 och
sedermera blev fil. mag., enligt
uppgift i Leipzig. Han var skolmästare i
Stora Tuna, därefter i Hedemora,
1586—89. Efter en tids tjänst i Johan
IH:s kansli blev han skolmästare i
Västerås 1595-—97. Från jultiden
1597 var han sin fars vicepastor i
Leksand, utnämndes snart till prost
över Österdalarna och var från 1602
kyrkoherde i Leksand efter sin far.
Under de bondeoroligheter i sept.
1598, då Sigismunds utsände Jakob
Näf blev dödad i Stora Tuna, tog T.
ledningen över allmogen utan att
kunna hindra våldsdådet. Från den
tiden var han en på mångahanda sätt
betrodd man hos Karl IX, vilken
liksom senare Gustav II Adolf gästade
honom i Leksands prästgård. Han
blev småningom den inflytelserikaste
mannen i Dalarna, i viss mån
Väs-teråsbiskopens ställföreträdare där och
en medlare mellan kungamakten och
landsändans menighet. Särdeles
makt-påliggande blev denna ställning
under Gustav II Adolfs tidigare
regeringsår 1613—14, då jäsningen bl. a.
tog sig uttryck i omfattande
deserteringar av utskrivet krigsfolk, bemötta
av kungen med hot om våldsamma
straffexpeditioner; till sist lyckades T.
återställa lugnet. T :s handlingssätt
under dessa kriser kan studeras i den
besvärsskrivelse från Dalaallmogen,
som han undertecknade och lämnade
till kungen med försvar för
oroligheterna 1598, i ett försvarstal för
dalkarlarna på Örebroriksdagen 1614
jämte ett samtidigt förslag till lugnets
återställande genom prästerlig
lojali-tetsförkunnelse, samt i två skrivelser
till dalkarlarna 1613—14 (”Sv.
riks-dagsakter”, 1:2:1, 1611—1616, 1932,
s. 477—511) jämte en berättelse av
T. om 1598 års oroligheter (förvarad
i K. bibi.). T. framträder i dessa
handlingar som en värdig efterföljare
till ärkebiskop Angermannus i dennes
hävdande av den inre freden och
den nationella sammanhållningen.
Med myndighet och kraft lade T.
grunden till ett lutherskt
samhälls-och kulturliv i Dalarna, han inledde
där hustavlans patriarkaliska epok. Ä
ena sidan gjorde han sig solidarisk
med allmogen i dess bekymmer för
adelsvälde och annat förtryck och i
dess krav på kunglig omvårdnad. Ä
andra sidan inskärpte han med
magnifik vältalighet den kungliga
överhetens rätt till lydnad, även om
överheten vore dålig. Ohörsamhet skulle
medföra timligt fördärv, bråd död
och helvetets avgrund, trolldom borde
ovillkorligt straffas med bålet,
ostraffade brott skulle nedkalla Guds
vedergällning över hela landet. Den
gammaltestamentligt färgade tro, som
här yppas, kom till uttryck även i T:s
sociala uppfattning: äganderätten
hävdas med stöd av de tio budorden.
T. försvarade också mot en utbredd
opinion adelns rättigheter och värde
i samhället och mot krigströttheten
manade han till lojal medverkan i
kriget mot de ”hedniska” fienderna i
öster. — Till sin skildring ay 1598
års resning har T. fogat en intressant
analys av dalkarlarnas
stridsberedskap och såväl fredliga som
krigiska rörlighet, bottnande i
livsmedelsbrist och ett lättrört kynne. T.
vitsordar samtidigt deras naivt varma
religiositet. Är 1615 blev T. led. av
en kommission för revision av
bibelöversättningen. —- Gift 1) före 1590;
2) 1597 med Anna Danielsdotter
Svinhufvud, f 1609; 3) 1610 med
Margareta Hansdotter, sedermera gift
Troilia och kallad Stormor i Dalom.
— Litt.: R. Holm, ”Joannes Elai
T.” (1906); S. Tunberg, ”Sigismund
och Sverige 1597—98” (2, 1918);
Hj. Holmquist, ”Svenska kyrkans
historia”, 3—4: 1, 1933—38; N.
Ahnlund, ”Axel Oxenstierna” (1940).
O. H.
2. Terserus, Johannes Elai,
teolog, biskop, f. i mars 1605 i
Leksand, Dalarna, f 12 april 1678 i
Söderköping. Son till T. 1 i hans andra
gifte. ■— T. kom i skola i Västerås
1619 och i Örebro 1623 samt
inträdde i Västerås gymnasium 1626. Snart
fick han där biträda med
undervisningen i läroverkets nedre
avdelningar och var 1627 biskopens notarie vid
en visitationsresa i Estland och
Inger-manland, ett fåfängt försök att
förbättra de under adelsförtrycket
efterblivna kyrkligt-sociala förhållandena.
Som student i Uppsala från 1628
drev T. teologiska studier och
prästvigdes 1631. Han blev 1632 lektor i
grekiska i Västerås och samtidigt
läroverkets musiklärare. Från 1632
till 1636 studerade han i Wittenberg,
Helmstädt och Jena och besökte även
Frankrike, England och Holland. I
Helmstädt kom han i kontakt med G.
Calixtus och dennes ”ireniska”
strävanden efter kristenhetens enande på
grundval av fornkyrkans bekännelser,
den s. k. synkretismen. Främst
fördjupade sig T. i Helmstädt i studiet
av Gamla testamentet under
vidsträckt bruk av kyrkofädernas skrifter.
Hemkommen återtog han sitt lektorat
och blev 1637 gymnasiets rektor;
1639 promoverades han till fil. mag.
och blev teol. lektor i Västerås och
kyrkoherde i Skerike. Ären 1640—47
var han tredje teol. prof, i Äbo och
kyrkoherde i Nådendal. Han lärde
sig predika på finska och föreläste
över dogmatik och hebreiska. Åren
1644—45 var han akad:s rektor och
1647 dess repr. vid riksdagen. Genom
sitt målmedvetna motstånd mot
prästerskapets majoritet bidrog han
väsentligt till att konkordieformeln
ännu ej antogs som symbolisk bok
för sv. kyrkan; mot kravet på full
överensstämmelse mellan de lutherska
31 Svenska män och kvinnor VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
