Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thoresen, Otto - Thorild, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorild
521
Thorild
hamn, Helsingfors och Riga samt
gjort revygästspel vid
Mosebacketea-tern i Stockholm och Liseberg i
Göteborg. Han har även varit
gästbalett-mästare för Karl Gerhards revyer och
i operetter på Oscarsteatern i
Stockholm, bl. a. ”Zigenarprimas” samt
engagerades 1953 som balettmästare vid
Stora teatern i Göteborg. T., som
blev sv. medborgare 1932, innehar
sedan 1935 eget balettinstitut i
Stockholm. Han var en av K. teaterns
tekniskt skickligaste dansörer. Som
koreograf bygger han på solid klassisk
tradition. Bland hans roller märkas
Moren i ”Petruschka”, Rosens ande
i Fokins ”Rosendrömmen”, Blå
bergens dotters käraste i Carina Aris
”Månstrålen”, Negern i ”Armidas
paviljong”, Paris i ”Offenbach i
Olympen”, Mercurius i ”Gudinnornas
strid”, spanske dansören i ”Bolero”,
sprattelgubben i ”Lille Petters resa
till månen” samt roller i ”Tycho
Brahes dröm”, ”Coppelia”,
”Casa-nova” och Carina Aris ”Ode till
rosen”. — Gift 1937 med Lill Platou.
C. F.
Thorild, Thomas, till 1785
Thorén, författare, filosof, f. 18 april
1759 i Blåsupp, Svarteborgs skn,
Bohuslän, f 1 okt. 1808 i Greifswald.
Föräldrar: kronolänsmannen Jöns
Olsson och Börta Thomasdotter. •—■
Föräldralös under sitt första
levnadsår omhändertogs T. först av
släktingar i hemsocknen, sedan av brodern
Olof i Kungälv. T. genomgick
stadens trivialskola, varvid han efter
broderns död bodde hos skolans
rektor Anders Tranchell. Genom
dennes broder Jonas Tranchell i
Ostindiska kompaniet fick T. ekonomiska
möjligheter att 1772—75 genomgå
Göteborgs gymnasium. Där
grundläde T. sina litterära och filosofiska
intressen, närmast med anknytning
till fransk kultur. Med goda
rekommendationer men med otillräckliga
penningmedel begav sig T. hösten
1775 till Lund, där han inskrevs i
Göteborgs nation. T :s studier i Lund
sträckte sig över vida fält:
naturvetenskap, historia, filosofi, klassiska
språk, tyska och musik. Från
höstterminen 1778 blev juridik
huvudstudiet, avslutat med en lägre juridisk
ex. Studierna avbrötos läsåret 1776
—77 för kondition på Rånnum nära
Vänersborg, där T. var informator
för superkargören H. H. af Dittmers
barn. Dennes äldsta dotter, Anna
Brita, blev T :s första kärlek, besjungen
under namnet ”Eos”. Under de
följande åren i Lund hade T. kondition
hos rådmannen O. Liljevalch. Under
intryck först av Rousseau, sedan av
den radikalaste franska upplysningen
men också av Leibniz och
Shaftes-bury, slutligen av Spinoza, bröt T.
med kristendomen (1779) och
utbildade en egenartad livsåskådning, som
närmast kan karakteriseras som
naturalistisk panteism. I litterärt
avseende orienterade sig T. under
studentåren bort från den franska
klassicismen. Påverkad av engelsk
litteratur (Shakespeare, Shaftesbury,
Young, Ossian) och tysk (Klopstock,
Goethe) stod han beredd att höja
upprorsfanan mot den gustavianska
smaken. Detta kunde dock inte ske i
Lund, som han lämnade i slutet av
1780. T. flyttade i början av 1781
till Stockholm, där han synes ha
livnärt sig genom privatundervisning,
skriftställarskap och understöd. Hans
brev från denna tid, främst de till
S. E. Heurlin, vittna emellertid om
optimism och självtillit. Han
framträdde nu medvetet som litterär
nydanare. Påverkad av Klopstock och
den tyska Sturm und Drang-rörelsen
skrev han de första sv. dikterna på
fri vers, ”Nina”, ”Hildur”,
”Champagnevinet”, ”Rimet”, ”Ossian”,
”Di-thyramb”. Han upptog den prosaiska
odeformen med ”Inbildningens
Nöjen”, som han förgäves tävlade
med i Vitt. akad. 1781. Till det
ledande litterära sällskapet Utile Dulci
insände han s. å. dels dikten
”Jordbrukaren”, dels sitt främsta diktverk,
skaldestycket ”Passionerna”, en
lärodikt i sex sånger, skriven på ett slags
fri hexameter. I sin sublima hållning
ville denna dikt vara en panteistisk
motsvarighet till Klopstocks
”Mes-sias”. Stilen i ”Passionerna” var med
sin durklang, sin anhopning av
utrop och epitet och sin obalanserade
andfåddhet ett slag i ansiktet på
franskklassicismens företrädare. Utile
Dulcis av Kellgren formulerade
domslut över skaldestycket var visserligen
erkännsamt, men dikten frånkändes
ändå stora priset. Man hänvisade till
versmåttet, som påstods strida ”mot
den i Vitterheten allmänt godkända
smaken”. Detta blev signalen till en
litteraturfejd, som med vissa avbrott
skulle pågå i tio år. T. riktade 1782
i Stockholms Posten ett öppet brev
till Utile Dulci, i vilket han angrep
regeltvånget i litteraturen och
förkunnade geniets rätt att skapa sina
egna lagar. Kellgren undvek
sakdiskussion och nöjde sig med den kvicka
parodin ”Angående påbudet om
snöskottningen”. Striden fortsatte 1783
med en skärmytsling om rimtvånget.
I ”Försök til orimad vers” sökte T.
visa att rimmet inte behövdes.
Kellgren svarade med en förbittrad
parodi, ”Nytt försök til orimad vers”,
och diverse mindre nålsting, vilket
allt retade T. till den plumpa
”Straffsången, eller nyaste försök til orimad
vers” (1784). År 1785 utkom av
trycket både ”Passionerna” och
”In
bildningens Nöjen”, försedda med
företal och kommentarer, i vilka T.
fullföljde sin kamp för geniets frihet
och de nya stilidealen. Vid mitten
av 1780-talet hade T. hunnit samla
omkring sig en liten men entusiastisk
skara av beundrare, för vilka han
framstod som den store litteräre
ban-brytaren. Samtidigt hade han
emellertid från det litterära fältet
orienterat sig över till det politiska. Det
rousseauanska natursvärmeriet
trängdes tillbaka för rousseauanskt
frihets-svärmeri. År 1784 utgav T. tidskr.
”Den nye granskaren”, som han själv
skrev och som utkom i tio
dubbelnummer. Här förde T. kampen mot
Kellgren vidare, men samtidigt
angrep han den gustavianska
hovkulturen, proklamerade i radikal
upp-lysningsanda folksuveränitetens
princip och krävde tryckfrihet. Ett
personligt angrepp på Gustav III var
antagligen den direkta orsaken till
att tidn. måste upphöra. Följande år
skärptes tryckfrihetslagstiftningen.
Missnöjet häröver kom till öppet
uttryck vid riksdagen 1786. T. riktade
vid detta tillfälle två memorial, det
ena till konungen, det andra till
folket, representerat av adelsståndet
(tryckta 1792 under titeln ”Om det
allmänna förståndets frihet”), i vilka
han krävde fullständig tryckfrihet
och hävdade folkets höghet gentemot
kungamakten. Några resultat såg T.
inte av sina framstötar, och han tycks
vid denna tid ha gripits av
misströstan både om sin egen framtid och
om utvecklingen i landet. Därom
vittnar hans diktning, som nu fick
en våldsamt revolutionär inriktning.
Höjdpunkten utgöres av dikterna
”Mansur vid Caucas” (1786) och
”Harmen” (1787), i vilka han
angriper det politiska tyranniet och den
religiösa vidskepelsen, ”skälmar” och
”dårar”. T :s dikter från denna tid
utgör Sveriges egentliga Sturm und
Drang-diktning. T. och hans ”sekt”
blev 1787 föremål för ett häftigt
angrepp, då Kellgren i samband med
framträdandet av sällskapet Pro sensu
communi kännetecknade den nya
riktningen som epileptiskt och
sam-hällsfarlig. T. hade då redan beslutat
att lämna fäderneslandet och att bege
sig till England, där han menade att
reformarbetet hade bättre jordmån.
I ett brev till sin gynnare Pehr Tham
på Dagsnäs (det s. k.
revolutionsbre-vet sept. 1787) förklarade han det
vara sin avsikt att från England samla
all världens fria andar till ett
hemligt förbund, monarchia mentium,
med uppgift att upprätta en
världsstat, en upplysningens idealstat.
Innan han reste ut, vistades han några
terminer i Uppsala i avsikt att skaffa
sig doktorsvärdighet både i juridik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
