Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur SENSITIVA AMOROSA.
vi.
Min gamle vän!
Denna gång får du mitt årsbref på en ovanlig tid. Jag
hade aldrig sändt det af; om jag icke kände dig så väl, utan
när jag hade skrifvit det, — och skrifva det måste jag, och
hvarför skulle jag icke skrifva det, då det var mig ett behof
och en njutning —, skulle jag ha rifvit det sönder eller bränt
det upp eller kastat det ned i min skrifbordslåda. Då skulle
ingen ha sett det, utom jag själf, när jag någon sällsynt gång
läste genom mina gamla bref; det skulle ha bragt mig ett
ymnigt och smärtsamt minne om mitt känslolifs sista
svinnande aftonrodnad. Men nu skall jag sända det af och du
skall få det, ty jag vet ju så innerligt visst och godt, att du
icke skall le öfver mig, såsom alla andra skulle gjort som
känna mig mindre, utan att du skall förstå, att det är det
innersta hos mig och det bästa hos mig som här i dessa linjer
flammat upp likt de blå lågorna i en brasa i en stor och hastig
flämtning innan de slockna öfver den svarta kolnade veden,
— genast, från första början förstå det. Ty du känner
tonarten, i hvilken mitt lif gått, och du har hört det motiv som
kommit igen och kommit igen i min känslas många melodier,
och du har kunnat fånga den tysta obestämbara vibrationen
i min personlighet, därför att den klang som hos dig själf.
Och hvarför skulle jag icke, jag som med tjuguåringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
