Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - CARL MIKAEL BELLMAN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den svenska miljön på ett förunderligt sätt sammangjutes
med rokokons franska gratie.
Men hvad som mera än allt detta speglar 1760-talet är
stämningen, själfva lynnesarten hos parodiens aktörer. Hos
dem rasar den njutningstörst som, hellre än att låta mannen
möta morgondagens oundvikliga pröfning med kallt blod och
fullrustad, gör honom till en yster fjäril, i minuten sökande
glömska. Icke förgäfves står urmakaren Fredman som den
tok- och sorglustiga Bellmansvärldens konung. Alltid, äfven
i orgiens mest bedöfvande ögonblick, hör man klockan, som
knäpper och slår, mätande vägen mellan nuets stund och
den, när ångern kommer, förbytande fröjden i sorg, jublet
i en hemsk förbannelse, glädjen öfver lifvet i lifsleda.
Ingen har med sådan kraft, så öfvertygande och öfverväldigande
skildrat backanalen och gjort den till en religiös
akt med Dionysoskultens djupsinniga tolkning af lifsnjutningens
och förgängelsens mysterium — religiös äfven därför,
att gossens och ynglingens ärfda känslopietism ofta skymtar
i en psalmton. Också äro icke heller, kan man säga, dessa
Bacchibröder och Venusprästinnor i vanlig mening usla. Med
sinnen, af naturen hedningar, som aldrig smakat på
kunskapens träd, känna och tänka de som varelser, för hvilka
godt och ondt aldrig funnits. De äga skaldens naiva karaktär.
I Fredman och hans undersåtar, en värld för sig och
dock världen, har nämligen det i världslitteraturen ensamma
fenomen, som heter Bellman, på en gång gömt och blottat
sig själf. Med hans glädjeyra ha de förmält hans naivitet, med
naturförtjusningen hans elegiska, än veka, än bullrande
musikantlynne, som låter dem traktera alla instrument, härma
alla ljud, glömma allt för ett ackord. De blifva roller, som
han själf spelar dramatiskt och musikaliskt i vänkretsen, på
melodier, gripna ur seklets profana och religiösa repertoar,
ur kupletten ej mindre än ur psalmen, och dem han med
geniets rätt ger sin suveräna stämpel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
