Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Marscher, soldat- och beväringssånger - 100. De två dragonerna (Stål så hette en, den andra)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
Kämpa vill han, icke stanna,
fram till målet bär hans färd;
steppens son med blodig panna
pröfvar re’n hans svärd,
dödsrop gny, pistoler knalla,
vän vill hämnas vän;
midt i skocken, högst bland alla,
syr.s dragonen än.
Ändtligt syns dock lyckan svika,
segrarn segrar icke mer,
häst och ryttare tillika
hafva störtat ner.
Fåfängt än i stoftet brottas
kämpens starka arm,
fyra blanka pikar måttas
mot den fallnes barm.
Stum och bister hotar döden,
en sekund blott öfrig är;
finns ej mera hjälp i nöden?
Vänta, Lod är där.
Han har kommit, sprängd är ringen,
sluten kring hans vän,
på den fallne aktar ingen,
allt är strid igen.
En har stupat af de fyra,
se, då såras äfven Lod,
ögonblicken äro dyra,
strömvis spills hans blod,
styrkan re n hans arm förlåter,
segerns hopp har flytt;
då är Stål på fötter åter
och i kamp på nytt.
Den blef kort, så ryktet säger;
samma rykte nämner om,
att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näfven
steg dragonen in:
»Gif åt Stål en penning äfven,
eller tag ock min!»
(Ur Fänrik Ståls Sägner.) J. L. Runeberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
