Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vid bivuaken och i kamratkretsen - 150. Vingåkersrosen (Skön Anna var Lasses dotter i byn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150. Vingåkersrosen.
Skön Anna var Lasses dotter i byn,
se’n riksdagsman länge han varit;
men Anna var gubbens enda försyn,
se’n sist han fran Stockholm farit.
Anna var stolt, som lärkan så fri:
»Gifter jag mig, gör jag själf mitt parti,
gifter jag mig, gör jag själf mitt parti —
lyckan skall bli mig trogen.
Nitton år fyller jag nu i vår,
ej vill jag gå här och vänta;
far min blir kanske trumpen och svår,
nog älskar han sin jänta.
En gosse jag har, och han skall bli min,
ty trofast han är, reel i sitt sinn’,
ty trofast han är, reel i sitt sinn’,
och frisk är han liksom våren.»
Anna var bygdens fagraste ros,
händig i spol och spånad;
läppen var färgad körsbär så röd,
blicken förrådde trånad;
smal om sitt lif hon var som ett rör,
Vingåkersrosen hon kallas därför,
Vingåkersrosen hon kallas därför:
det vill ej säga lite.
Järker var bygdens raskaste dräng,
flitig med plog och spade;
men blef det fråga att ta’ sig en sväng,
glad var han med de glade:
»Ack, om han kunde fria ändå,
kunde jag slippa otålig gå,
kunde jag slippa otålig gå»,
Anna så ofta tänkte.
Anna och Järker passade bra
hustru och man att blifva,
men ingen utaf dem vågade sta’
att sin förklaring gifva;
så hände det sig vid midsommartid
Anna och Karin talades vid,
Anna och Karin talades vid
strax invid prästens gärde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
