Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Zigenerskans dotter - Kap. 7. Edmund och Moina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
51
grefvinnan slutligen. Glöm icke dina grundsatser, glöm ej heller din
fostermor. Lycka till i ditt nya värf att verka som missionär bland
det ohyggliga zigenarfolket. Farväl! Din moder sliter dig från
mitt hjärta. Du måste lyda, Moina.
Den gamla zigenerskan blef djupt rörd af denna scen,
torkade sina fuktiga ögon och kämpade synbarligen med sina bättre
känslor. Hon hade nu stor lust att lata Moina blifva kvar hos
sin fostermor öfver natten, men hennes afundsjuka på grefvinnan
hade ännu öfvertaget. Camarde var nog ej fullt så hård och
oresonlig som öfriga kvinnor af zigenarstam. Orsaken därtill var utan
tvifvel, att hon blifvit hjälpt af grefvinnan och funnit ett hem hos
henne under en kritisk period af sitt lif. Hon kämpade nu, som
sagdt, med sina bättre känslor, hvilka slutligen segrade öfver henne.
— Nåväl, sade hon hastigt, våren tillsammans äfven denna
natt; i morgon bittida kommer jag åter och hämtar dig, Moina.
När hon sagt dessa ord, hvilka tydligen varit påkostande för
henne, störtade hon ut.
— Tack, tack moder! ropade Moina.
Men Camarde var redan borta. Hon hörde ej Moinas utrop,
hon såg ej heller, hur hennes dotter i smärtfylld glädje sjönk ner
för sin fostermor, och hon fick ej bevittna, hur hela natten blef
uppfylld af de ömmaste scener mellan fostermor och fosterdotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
