Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
173
Då blef hela den församlade släkten mycket fundersam.
Något sådant hade de icke kunnat tänka sig. Det hade aldrig i
världen funnits hvita kråkor, de hade litet svårt att sätta sig in
i det. »Men», som kråkpappa sade, »någon måste vara den första,
det tål likväl att tänka på.» Och när släkten länge hade tänkt
och talat öfver det, insågo de, att det kunde ha sina stora fördelar:
Om de blefve hvita kråkor, skulle ingen kråksläkt i hela landet
likna dem, de skulle då ojämförligt blifva de förnämsta, en
särskildt fin och utvald släkt. Och det skulle dock vara en stor
triumf öfver måsarne, de skulle icke längre kunna komma
skrikande om »Svartingar», de skulle väl få se på det, som var lika
hvitt som de själfa! Och som de hvita måsarne voro bemärkta
och beundrade, hvad skulle inte hvita kråkor blifva — färgen gör
mycket, folk fäster sig så mycket vid det yttre, hvitt är dock
vackrare än grått och svart — det sade de icke förr, men det
sade de nu.
— Och så antog hela släkten den lilla kråkans förslag, de
ville allesammans blifva hvita kråkor. Icke de två tanterna på
stallrännet. »Nymodigheter, dumheter», sade de, »hvita kråkor!
det är så man kan få slag. Nej, låt oss bevara den smula
förnuft, Gud gett oss.»
Men låt oss få titta på er, när ni ha blifvit hvitfjädrade,
det skall minsann bli oss nöje nog.
— Ja, nu skulle alla de gråsvarta kråkorna bli skinande
hvita som snön och måsarnes vingar.
De gjorde sig mycken möda för den sakens skull.
De flögo genom staden och sökte upp de största och bästa
målare, voro också inne i de fattiga konstnärernas vindskupor —
»ty där bor ofta geniet», sade kråkpappa.
Men målarne bugade sig höfligt och sade, att kråkor kunde
de nog måla hvita, men endast på taflor, icke i verkligheten, det
låg utom deras konst.
Kråkorna flögo till det stora färgeriet, där ångan rök ur
kittlarne; där stod en glad gosse och rörde i tunnorna.
»Visst färga vi kråkor», sade han, »det står ju i annonserna,
att vi färga allting under solen, således kråkor också!»
Och han grep en gammal kråkonkel i benet och släppte honom
ned i en af de ångande kittlarna.
Kitteln rök och pojken rörde, och om en stund kom onkeln
upp. Hvit var han som en linnetrasa, och som en linnetrasa
hängde han på pojkens käpp; det hade varit honom för hett
därnere, död var han, och kråkorna fordrade bestämdt, att färgeriet
skulle betala begrafningskostnaderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
