Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. En intrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
211
En vacker dag var han med sin mor på restauranten midt
emot friherrinnan Lejonmans hus.
De hade ätit middag, och nu stod friherrinnans vagn utanför
porten. De skulle åka bort.
Han följde sin mor.
De mötte som vanligt Adèle.
Då passade han på och låtsades stiga miste samt satte foten
på släpet till Adèles klädning.
Han kom i en lindrig balansering, och under det att han
sträfvade efter att hålla balansen, stötte han — med flit —
till Adèle ganska häftigt, hon ryckte till och klädningen refs
sönder.
Man trampar icke sönder ett fruntimmers klädning utan att
åtminstone göra henne några ursäkter.
Lejonman gjorde också några sådana, men de voro tämligen
kalla.
Adèle svarade i samma kalla ton.
Friherrinnan Lejonman, som hade brådtom för att i rätt tid
kunna hinna fram till en konsert på musikaliska akademien,
hvarest hon hade gladt sig åt att få höra en världsberömd
utländsk sångare, kunde likväl icke undvika att stanna och säga
några förbindliga och ursäktande ord åt det unga fruntimret.
Detta var första gången hon verkligen betraktade sin
brorsdotter, utan att ana, att det var en så nära släkting, och hon
syntes sannerligen blifva betagen af hennes utseende.
— Det var en vacker flicka, sade hon åt sin son, då hon
steg i vagnen.
— Åja, se så där, svarade unge baronen med ypperligt spelad
likgiltighet.
— Du är kinkig, Axel, sade friherrinnan.
— Det var något själlöst hos henne.
— Det kunde jag ej finna.
— Jag tror, att hon är ganska inskränkt.
— Hvaraf tror du det? sporde friherrinnan förvånad.
— Hon svarade ju dig knappast, min mor.
— Din oskicklighet att trampa sönder hennes klädning gjorde
henne förlägen, sade friherrinnan, och hon hade verkligen all
anledning att vara stött och kort om hufvudet.
Man kom till konserten.
Det var en härlig sång, som bestods, och i synnerhet var
det en sång, som gjorde unge baronen mycket vek om hjärtat.
Under det att en viss sång sjöngs, tänkte han hela tiden på
Adèle. Denna sång hette:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
