Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna, Pehrsönernas moder - Anna från Wermdön - Apelgren, Sofia Lovisa - Appelbom, Ingrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men förhållandet stannade icke vid det af
husbonde och tjenarinna, utan gick derhän, att
Anna hade med kyrkoherden flera barn, hvaraf
åtminstone tvänne äro i historien ytterst
beklagansvärdt namnkunniga, såsom varande födda
till Sveriges olycka, de och deras afkomlingar.
Den ena af sönerna var Göran Pehrsson,
konung Erik XIV:s rådgifvare och s. k. vän, men
egentligen hans onda ande. Han hade, såsom
helt ung, kommit till Gustaf I:s hof, för att lära
den lille kronprinsen läsa, allt ifrån första
bokstafven, och han qvarstannade sedan oaflåtligen
hos samme olycklige furste, allt intill dennes
afsättning från konungathronen. Hans ondska och
menniskofiendtlighet äro för mycket allmänt
bekanta, för att här behöfva vidare omordas.
Besynnerligt var, att han flera gånger dömdes till
döden, först af konung Gustaf, sedan till och
med af sjelfve Erik XIV, utan att domen gick i
verkställighet, förrän år 1568, då Johan III
dömde honom att rådbråkas. Den gången undslapp
han icke.
Hans bror, Christiern Pehrsson, Annas och
Petri andre son, var anställd vid kungliga
kansliet och dog 1567. Han lärer hafva varit en
ytterst elak och falsk menniska, en “Tisseltasslare“,
såsom historien uppgifver. Björn Pedersson
Bååt yttrade sig om honom sålunda: “Er
broder och ni andre löpa för kungen med allt
det sqvaller, som kan förarga, och det för att
göra er nödvändiga; men tänk på räkenskapsdagen.“
Göran Pehrssons son, den bekante historieskrifvaren
Erik Göransson Tegel, lärer ingalunda
hafva vanslägtats från fädernet. Det var om
honom, som Carl IX yttrade: “Af djeflaägg blir
djeflaungar“. Äfven han steg högt i graderna
och lyckades vinna de kungligas gunst, så att
han blef rikshistoriograf. Dock blef han ofta
dömd för grofva förbrytelser och ansågs hafva
verkat lika mycket ondt och begått lika fula
streck, som någonsin hans fader. Den grymme
drabanten Peder Williamsson, som vid
Sturemorden i Upsala så ohyggligt nitiskt gick den
sinnesrubbade Erik tillhanda, var en systerson till
Göran Pehrsson.
Och för att nu återkomma till Anna,
stammodern för denna afskyvärda slägt, så visar
häfden nogsamt huru hon var af folket allmänt
afskydd. Man kallade henne en trollpacka och
påstod, att mycket af det onda hennes son
Göran utöfvade härledde sig från hennes ingifvelser.
Konung Johan, äfvenledes öfvertygad härom,
dömde henne att rådbråkas på samma gång som
sonen; men då hon skulle föras till afrättsplatsen
kastade hon sig af hästen och afbröt nacken.
En påle blef då slagen genom ryggen på henne
och sedan blef den döda kroppen nedgräfd i ett
kärr mellan Stockholm och Järfva.
Anna från Wermdön. Under detta namn vilja
vi här meddela en liten underrättelse om en
stackars qvinna från den tid, då bildningen och
vetenskapen i vårt fädernesland ännu ej hunnit
besegra och utrota den olyckliga tron på hexor
och trolldom. Den 12 Juni 1593 infördes af
komministern Johannes Nikolai på Wermdön en på
samma ö bosatt qvinna vid namn Anna till
Stockholms konsistorium. Hon sades “vara en
trollqvinna och läsa öfver smör, yste o. s. v., skära
i kalfsvansen, låta bloden drypa på bröd och ge
det åt kalfven för modstulenhet. Hon tillfrågades
om hon brukade läsa Pater Noster på kalfsvansen.
Hon bekände att hon blott läst Mater
Maria.“ Vi känna ej slutet på eller följden af
denna anklagelse, men taga för afgjordt att den
olyckliga qvinnan enligt den tidens sed släpades
till bålet.
Apelgren, Sofia Lovisa, dotter af tobaksfabrikören
i Stockholm Haqvin Apelgren, dog 1811
och hade till Maria Magdalena församlings
fattighus testamenterat hela sin förmögenhet,
uppgående till 1525 rdr rmt.
Appelbom, Ingrid, är minnesvärd endast
derföre, att hon var föremål för en – visserligen
under andra förhållanden berömvärd, men vid
det tillfälle vi här gå att omnämna högst
malplacerad ömhet och skonsamhet å hennes mans
sida. – Hon var nemligen gift med öfversten
och vice landshöfdingen Hieronymus Lindeberg
till Lindesberg och Bergsäter, som år 1677, då
danskarne belägrade Landskrona slott, der
Lindeberg var kommendant, uppgaf det till fienden,
utan att lossa ett enda skott. Häktad och
tilltalad härför anförde Lindeberg såsom skäl för
sin brist på tapperhet och fosterlandskänsla, att
hans fru legat sjuk och ej tålt höra några skott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
