Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahe, Ebba - Brahe, Elsa Beata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till undvikande af allt split och all afund, hvartill
detta kunde leda, nödvändigt se sin ridderlige
son förmäld med en utländsk prinsessa, och
deri kunde hon visserligen hafva rätt.
Men, när det nu en gång för alla förhåller
sig så, att kärleken tilltager i styrka, ju flera
hinder den möter, så följde ock häraf, att
Gustaf Adolfs och Ebba Brahes ömsesidiga kärlek
ökades ju mer drottningen motarbetade den.
Kanske skulle Christina, om hon kunnat kasta
en blick in i framtiden och sett huru föga lycklig
hennes son blef med den utländska brud han
sedan valde, kunnat bevekas till eftergift för hans
första tycke; men då för henne, liksom för hvarje
annan dödlig, det tillkommande hade sin tunga
förlåt envist nedrullad, så tänkte den stränga
drottningen, att hennes son väl skulle komma
ifrån det der tycket, som hon kallade barndomsgriller
och ungdomspjoller, endast han komme
bort från dess föremål, då hon beslöt att mellan
dem båda uppresa en oöfverstiglig skiljomur,
såsom hon också gjorde.
Det är bekant hur Christina, för att söndra
de älskandes hjertan och hos dem väcka tvifvel
om hvarandras trohet, undanhöll de bref Ebba
skref till den unge konungen, medan han var i
kriget, och uppsnappade dem han skref till sin
älskade, så att de ej kommo henne tillhanda.
Men då hon märkte, att de ändå litade lika fast
på hvarandras trohet och hon väl trodde, det
hennes son, med den fasthet i karakteren, som
var honom egen, och den oinskränkta makt en
svensk konung på den tiden egde, nog skulle,
vid sin återkomst från kriget, ändå taga Ebba
till gemål, hur mycket än hans mor satte sig
deremot, så tvang och trugade hon Ebba, under
kungens frånvaro, att 1618, på Stockholms slott,
gifta sig med grefve Jakob De la Gardie, den
tidens största fältherre, hvilken anhöll om den
sköna och intagande Ebbas hand såsom enda
belöningen för de tjenster han gjort fosterlandet,
i det krig, derifrån han nu återkom, öfverhöljd
med lagrar och lastad med byte.
Den unge konungen, hvilken, såsom en del
historieskrifvare påstå, hemkom på sjelfva
bröllopsdagen, just som vigselceremonien hade nyss
försiggått, var naturligtvis utom sig af både sorg
och vrede. Dock – hvad var att göra? – Han
egde ingen makt att upplösa det ingångna
äktenskapet; och om han också egt den var han
alldeles för ädel, att åt sitt land gifva ett sådant
exempel. Han bar sin sorg med den värdighet,
som honom höfdes, och samtyckte, ett par år
derefter, till Ständernas enträgna begäran, att
han måtte söka sig en brud bland utlandets
prinsessor.
Äfven Ebba fann sig i det oundvikliga och
fogade sig tåligt efter nödvändighetens grymma
lag. Hon inneslöt sin kärleks qval i djupet af
sitt bröst och gaf det icke till pris åt verldens
blickar. Men, den som sjelf älskat, innerligt,
varmt och uppriktigt; den som sjelf sett sina
käraste, sina mest lysande ungdomsförhoppningar
försvinna i verklighetens kalla dimma, den
allena må veta hvad den arma Ebba kände, då
hon såg Gustaf Adolf med pomp och ståt och
under hela folkets jubel hemföra sin unga drottning,
den af ovanlig skönhet och öfversvinnelig
sällhet strålande Maria Eleonora.
Emellertid hade Ebba alltför mycken aktning
för så väl sin mans namn, som sitt eget
värde, för att icke blifva allt hvad pligtkänslan
förestafvar hvarje ädel qvinna. Hon blef en
trogen och oförvitlig maka, samt en exemplarisk
mor för de fjorton barn hon födde till verlden,
men hvaraf de tre första dogo helt späda. Bland
dem, som hunno till mogen ålder, märkas
sönerne Magnus Gabriel, drottning Christinas
gunstling, som var gift med denna drottnings kusin
prinsessan Maria Euphrosina, samt Jakob Casimir,
som blef gift med fröken Ebba Sparre,
det enda fruntimmer, som Christina hyste vänskap
för och i hvars sällskap hon trifdes. – Ebba
Brahe blef enka 1654 och lefde derefter ännu i
22 år, då hon dog 1676.
Brahe, Elsa Beata. Hon var förmäld med
pfalzgrefven Adolf Johan af Zweibrücken, Johan
Casimirs och prinsessan Catharinas yngsta son,
som var kusin till drottning Christina. Född på
Rydboholm den 31 Aug. 1629, förmäldes hon i
Stockholm d. 19 Juni 1649, just under den mest
lysande perioden af ofvannämnda monarkinnas
styrelsetid. – Hon dog helt ung, efter icke fullt
fyra års äktenskap, d. 5 Apr. 1653. – Hon hade
året förut, 1652, gifvit lifvet åt en son, Gustaf Adolf,
som blef endast några månader gammal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
