Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina, den store Gustaf Adolfs dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fann henne hafva till en förvånande grad vuxit
till sig, tog henne med allo in i sina rum,
skiljande henne såmedelst från den hulda fasterns
gemenskap, och vägrade bestämdt och
hårdnackadt, att någonsin mer släppa ifrån sig det förr
så hatade barnet, hvars mörka hy, grofva röst
och gosslika manér hade ingifvit henne så
mycken afsmak.
Förtviflad, som den kungliga enkan då var,
tyckte man det vara en förfärlig obarmhertighet,
att beröfva henne det enda trösteämne hon egde,
och så lemnades, tills vidare, den unga
prinsessan i hennes vård, till stor olycka för denna
sednare – ja, för hela Sverige.
Hur besynnerlig Maria Eleonoras
uppfostringsmethod var är nogsamt bekant, bland
annat det, att hon förbjöd Christina att dricka
vatten, då hon var törstig, och i stället ville tvinga
henne till förtärandet af öl och vin, hvarför den
unga furstinnan hade en oöfvervinnelig afsky,
och således kunde törsta i flera dagar. – En
gång, säger häfden, hade Christina i sin mors
toilettrum kommit öfver en butelj rosenvatten,
den hon genast satt till munnen, att dermed
släcka sin brinnande törst. Men det ville sig
icke bättre, än att enkedrottningen inträdde och
öfverraskade henne, samt gaf henne en örfil för
detta hennes ofog, som hon kallade det.
Christina påstår i sin sjelf biografi, att det myckna
törstande hon i barndomen nödgats underkasta
sig hos henne grundlagt en mängd sjukdomar,
hvaraf hon sedermera besvärades och som ofta
voro temligen farliga. – Huru nu härmed må
vara, så var det både oförståndigt och
omoderligt – ja, grymt af Maria Eleonora, att så
behandla sitt barn.
Denna fullkomligt glädjelösa period af
Christinas barndom, det tvång, hvari hon hos
modern lefde, den yttre, theatraliska sorgståt,
hvarmed denna omgaf sig och deri hon instängde sin
dotter, såsom i en graf, verkade, i förening med
Christinas egen saknad af den älskade fadern,
att hon med den största ifver slog sig på
studier, såsom det enda medlet att fördrifva en med
snäckgång framskridande tid. Från moderns
dvergar och narrar, som utgjorde det förståndiga
barnets förskräckelse, tog hon sin tillflykt till
studerkammaren, der hon öfvertalade sina lärare
att äfven qvardröja längre, än som aftaladt var.
Och då man ville öfvertyga henne om, att det
öfverdrifna studerandet skadade hennes helsa,
brast hon i en harmfull gråt och frågade
hvarmed hon eljest skulle fördrifva tiden, eller
hvarmed hon skulle roa sig.
Riksmarsken Axel Banér var af den
framlidne konungen förordnad till Christinas
guvernör och riksrådet Gustaf Horn till hennes
underguvernör; men rikskanslern Axel Oxenstjerna
undervisade henne sjelf i konsten att regera och
för Johannes Matthiæ, sedermera biskop, läste
hon religion, jemte sedlighetsläran; honom
älskade hon mest af alla sina lärare, hvilka voro
många till antalet, ty hon undervisades ju i så
mycket.
För handarbeten, samt i öfrigt för allt hvad
qvinligt var, hyste Christina en medfödd,
oöfvervinnelig afsky och prisade derföre icke litet sin
store fader, som hade förordnat, att hon skulle
uppfostras i dygd och sedlighet, men för öfrigt
erhålla en i allo manlig uppfostran, alldeles som
en ung furste, ämnad att en dag bära spiran.
Också försummade hon icke att, så mycket
möjligt var, tillegna sig all slags manlig
undervisning. Hon red, fäktade, körde, jagade, sköt till
måls vida skickligare än en gosse vid hennes
ålder, samt tillegnade sig med förvånande lätthet
allt hvad till manliga studier och idrotter hörde.
Hennes aldrig stillade sorg, då hon blef något
äldre, var att hafva blifvit qvinna, att nödgas
tillhöra detta kön, som hon missaktade för dess
inskränkthet, dess brist på själskraft, såsom hon
påstod; och visserligen måste ock en hvar med
henne bitterligen beklaga detta misstag af
naturen, som i en späd qvinnokropp inhyst denna
manliga själ.
Det är bekant huru förmyndarne ändtligen,
då hon var tio år gammal, i samråd med
ständerna och på hela folkets önskan, tog den unga
drottningen ifrån dess oförståndiga mor och
lemnade henne tillbaka till dess faster, den enda
qvinna hon då kunde rätt älska och högakta.
Under hennes ledning och i sina kusiners, samt
sin älskade onkels, pfalzgrefvens sällskap fann
Christina sig väl och kände sig lycklig; och en
välsignelse för land och folk hade det varit, om
det länge fått förblifva såsom det då var. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
