Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina, den store Gustaf Adolfs dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne från alla vidare giftermålsförslager,
sägande, då de ordade om thronföljden: "Jag kan ju
lika så gerna bli mor åt en Nero, som åt en
Augustus."
Sin kusin Carl Gustaf, som sedan blef
hennes efterträdare på svenska thronen, påstås hon
dock i barndomen hafva älskat och kallat sin
lilla man, och det förstås, att hans föräldrar,
särdeles fadern, som efterlefde sin ädla maka,
uppbjöd allt, för att göra drottningen gynnsamt stämd
för Carl Gustaf. Som fullvuxen lät Christina
dock ingen ömhet åt det hållet påskina och man
vet ej heller om Carl Gustaf, då han fick
öfvertaga kronan, ej var temligen belåten med att
slippa henne som burit den.
Deremot påstås, att ett ömsesidigt
kärleksförhållande skulle existerat mellan Christina och
grefve Magnus Gabriel De la Gardie, att hon i
första ungdomen på allvar velat gifta sig med
honom, men att Oxenstjerna ifrigt och allvarligt
lagt sig deremot. – Man vill också veta, att
detta, så väl som afskedandet af många bland
Christinas utländska friare, skulle hafva skett
derföre, att den gamle rikskanslern velat gifta
drottningen med en hans son, Erik; men detta
kan ju vara endast en af förtalet och afunden
uppdiktad historia, ty Oxenstjerna hade många
fiender och afundsmän.
Det vissa är, att Christina redan vid sin
kröning hade så stadgat sitt beslut att lefva och
dö oförmäld, att hon redan då, med ständernas
och hela rikets samtycke, lät utnämna sin kusin
Carl Gustaf till thronföljare, samt förlänade
honom titel af Svea rikes kronprins.
Huruvida Christina var till sina seder
klandervärd har ej någonsin blifvit rätt bevisadt, men
väl, att hon var oförlåtligt vårdslös om sitt rykte,
något, som dock hvarje qvinna är skyldig att
inför verlden bevara – åtminstone skenet deraf.
Qvinnan måste vara särdeles djupt fallen, om
hon ej skall blygas öfver denna sin olycka och
åtminstone söka öfverskyla den genom en
hycklad sedlighet. Men förmodligen var Christina
alltför högtänkt, för att ej sätta sig öfver allt
förtal. Kanske visste hon sig vara ren och
föraktade således hvad de elaka tungorna sade och
dömde. – I i>detta</i>, liksom i många andra fall,
hade hon dock mycket orätt.
Redan vid sin kröning hade Christina flera
gånger visat afsmak och leda för
regeringsärenderna, dem hon i början skötte med så mycken
både ifver och framgång. Hennes styrelse hade
varit ett mönster till efterföljd för alla regenter,
så länge hon lät den fortgå på den väg hennes
förmyndare hade banat; men så fort hon,
sjelfklok, förvillad af smicker och förgudning, lät
den derifrån afvika, råkade den in på en
olycksalig sluttning, hvilken snart bragte så väl henne
sjelf som riket till förderfvets brant.
Christina var dock alltför klok, för att ju
icke inse, att så var förhållandet, och hon
funderade nu allvarsamt på, att lemna alltsammans
och med ens göra sig fri från det tryckande oket,
såsom hon nu kallade sitt förhållande till Sverige,
i egenskap af dess drottning. Alla ärender, som
inför henne föredrogos, började nu besvära henne
och hon älskade mest att stänga sig inne med
sina lärda, deribland ock, beklagligtvis, voro ett
par förklädda jesuiter, hvilka i samråd med
hennes franske gunstling Bourdelot och den spanske
Pimentelli öfvertalade henne till affall från
protestantismen, ehuru först i aldra djupaste
hemlighet.
Hon hade desslikes fått en oemotståndlig
lust att resa och se främmande länder, särdeles
det så mycken skön konst idkande, herrliga
Italien. Denna åtrå blef slutligen hos drottningen
en mani, en fix idé, den hon visste sig ej kunna
få tillfredsställa medan hennes dyra pligter som
regentinna fängslade henne vid norden. Icke
heller tyckte hon sig såsom protestant kunna bli
så firad och uppburen i de katholska länderna,
som hon skulle blifva det, om hon öfverginge till
katholicismen.
Och redan år 1654 kom det så långt, att
Christina verkligen nedsteg från sina fäders,
Wasarnes thron, öfverlemnande den åt sin kusin,
prins Carl Gustaf. Inga böner, inga
öfvertalanden hade kunnat afvända henne från detta
beslut. Hon ville vara fri, sade hon, och längtade
att som fågeln pröfva sina vingar i den
oändliga rymden.
Straxt derefter lemnade hon sitt rike, det
hon emottagit så blomstrande. Hon öfvergaf åt
en annan, att förbättra hvad hon förderfvat, att
bringa ordning, der hon spridt oreda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
